Nya medieteknologier för inte bara med sig nya sätt att tillägna sig information, utan också ett behov av att tänka kring dessa teknologiers konsekvenser. Den koreansk-tyske filosofen Byung-Chul Han har gjort sig ett namn på att göra just detta. I essän I svärmen (Ersatz 2014, övers. Ola Wallin), den senaste av hans texter att översättas till svenska, undersöker han hur hur internet, och inte minst sociala medier, påverkar hur vi relaterar både till andra och till oss själva.
Byung-Chul Han gör en distinktion mellan begreppen ”massa” och ”svärm”. Massan kännetecknas av att den har en riktning, ett gemensamt mål som bara går att nå genom att agera i grupp. Svärmen däremot är exakt lika stor som sina beståndsdelar. Här finns ingen lojalitet mot en sammanförande idé, bara en plötslig och till synes godtycklig synkronisering.
Det är svärmens virala logik som präglar vad Han kallar för ”upprördhetssamhället”. I upprördhetssamhället härskar den rena affekten. Debatter kring symboliska tilldragelser flammar upp och får utrymme, men förblir alldeles för diffusa för att skapa någon verklig politisk skillnad. Byung-Chul Han går så långt som att föreslå att vi inte längre handlar utan fingrar oss fram genom tillvaron, slavar under tvånget att vara ständigt uppkopplade.
Det krävs inte många besök på debattsajter som Politism.se för att tilltalas av Hans problemformulering. Vi är flera som längtar efter att ett mer prövande, essäistiskt förhållningssätt ska slå rot på kultursidor och i media. Samtidigt är det svårt att se hur den här sortens ganska banala modernitetskritik ska vara behjälplig. Byung-Chul Han är mer än lovligt reaktionär i sina utfall mot samhällets förflackning.
Kanske hör det till genren, men jag blir ändå trött – vem som helst kan väl konstatera att folk stirrar på sina smartphones i tunnelbanan.
Om man ska vara snäll, och det ska man kanske inte mot en högfakturerande stjärnfilosof som Byung-Chul Han, ska det sägas att I svärmen inte saknar förtjänster. Ambitionen att ta sig an det digitala utifrån ett fenomenologiskt perspektiv är lovvärd, om än inte unik, och diskussionen om massan vs svärmen förtjänar att fördjupas. Men när Han vevar på om samhällets ”växande respektlöshet” är det svårt att ta honom på allvar. I vad består denna förmenta respektlöshet? Hur ska respekten återställas, och är det ens önskvärt?
Sådana frågor tycks inte intressera Byung-Chul Han, som i stället litar på att läsarens egna och begripliga obehag inför det digitala ska trumfa impulsen att argumentera emot. Resultatet är ett slags pompös Heidegger light för folk som vill rättfärdiga sin konservatism utan att behöva läsa tjocka böcker. Det blir så grovkornigt, så – ja, klickvänligt. Du kommer inte att tro dina ögon!
Veckans tips: Just nu kan man se den brittiska konstnären Anna Barhams utställning Liquid Liquid på Galerie Nordenhake i Stockholm. I centrum står två videoverk som båda arbetar med språk och talande, och av vilka det ena kopplar samman bläckfisken med bläckstråleskrivaren. Utställningen pågår till den 21 februari.
