I boken Working on My Novel (Penguin 2014) har konstnären Cory Arcangel sammanställt 128 twitterinlägg som innehåller, ja, de fyra orden ”working on my novel”. Tweetsen är insamlade under några års tid och kommer alla från autentiska användare. En är Arcangel själv, och hans tweet är just bara det: ”working on my novel”.
Det gjorde han uppenbarligen också. Men många av de andra författarna verkar mer sysselsatta av att arbeta på sin image än på någon roman. ”Working on my novel, drinking mimosas and laying out by the pool”, skriver de, eller taggar sina inlägg med #futurenovelist eller #dedication. Om Arcangels egna tweet blir en högst konkret byggsten i den färdiga texten, är de andras yttranden självmotsägande. Du skriver ju inte, vill man säga – du hänger ju på Twitter!
Men det går så klart att ägna sig åt både sociala medier och romanskrivande. Och kanske är det så man ska läsa Working on My Novel: som en hyllning till människans okuvliga kreativitet i ett allt mer aggressivt informationsflöde. Det är i alla fall vad baksidestexten föreslår, under en lyrisk blurb av klicksajten BuzzFeeds grundare Jonah Peretti, vilket för övrigt måste vara första gången i litteraturhistorien. Även när vi faller för frestelsen så står vi emot.
Men är inte det en avpolitiserad, rätt så torftig läsning? Vad Working on My Novel främst belyser är kanske snarare romanens status som vår kultursfärs fetisch nummer ett. Som ingen annan estetisk genre är romanen själva sinnebilden för skönandlighet och bildning, samtidigt som den också tycks möjlig att själv närma sig. Jämför bara hur ofta någon säger att den vill skriva en bok med hur ofta samma längtan uttrycks efter att göra en film, spela in en skiva eller skriva ett libretto.
Romanen är harmlös och upphöjd på samma gång. Därmed är den också impotent: svår att känna sig hotad av, fast med en air av att man kanske en gång skulle ha gjort det som gör att den ändå får vår respekt. Det är när ett objekt hamnat i denna limbo som det blir möjligt för människor att begära det så pass offentligt att det går att göra som Cory Arcangel och samla in deras berättelser.
Man kan invända att det säkert finns något genuint i majoriteten av författardrömmarna. Så är det nog, men vad innebär det? Vilka anledningar att skriva är egentligen godkända? Måste man ha velat det hela livet, vara ovanligt begåvad och ha något att berätta, eller är det okej att mest vilja se sofistikerad ut på internet?
Jag tror att en betydligt intressantare fråga är om det blir en bra text av det. Hur det gick för de andra aspirerande författarna är osäkert, men i Cory Arcangels fall är svaret tveklöst ja.
Veckans tips: I veckan ger nystartade förlaget Lublin Press ut poeten Paul Celans Andningsvändning (1967). Märkligt nog är det första gången en diktsamling av Celan utkommer i sin helhet på svenska. Anders Olsson har översatt från tyska.
