The Drop går till historien som den sista film James Gandolfini medverkade i. Hans rollinsats som den bittre och lakoniske Cousin Marv, en man ur den organiserade brottslighetens lägre skikt, är en alltigenom fullvärdig avslutning på karriären.
Det är på en och samma gång ett exempel på Gandolfinis paradroll – gangstern – och en roll som tillåter honom att visa upp sin skicklighet som karaktärsskådespelare.
Marv är sannerligen ingen Tony Soprano, snarare är han den typ av fifflande underhuggare som allt som oftast slutar nedgrävd i skogen eller ingjuten i någon husgrund i Sopranos, offer för ett ego som är ohälsosamt mycket större än förmågan att leva upp till det. Bland annat därför är han en intressantare karaktär än maffiabossen; skörare, mänskligare och mer komplex.
En gång i tiden hade Marv sitt eget gäng och sin egen bar i hemkvarteren i Brooklyn, varifrån han bedrev illegal vadhållning.
Enligt sitt, inte nödvändigtvis alldeles pålitliga minne, var han något av en lokal gudfader. En man som fick folk att respektfullt sträcka på sig när han klev in i ett rum.
Men det var då det. Sedan kom hårdare män, i form av den tjetjenska maffian, och tog ifrån honom både bar och vadhållningsverksamhet. Marv reducerades till en frontfigur, en betald hantlangare, även om baren fortsatte att bära hans namn.
Bakom bardisken står Marvs kusin, Bob (Tom Hardy). Om Marv har ett förflutet som förföljer honom, så förefaller Bob till att börja med närmast sakna ett liv.
Han är en tystlåten, ödmjuk man som lever ensam i sina döda föräldrars hus och dagligen besöker morgonmässan i den lokala katolska kyrkan.
En kväll hittar Bob en misshandlad pitbullvalp i en soptunna som tillhör Nadia (Noomi Rapace), en immigrant från Östeuropa.
Deras gemensamma adoption av valpen utvecklas till en haltande romans som sedan förvandlas till ett livsfarligt triangeldrama när hennes våldsamme ex-pojkvän Eric Deeds (Matthias Schoenaerts) börjar trakassera dem. Han visar sig också vara den som dumpat hunden.
En kväll efter stängningsdags rånas baren av två maskerade män. Resultatet blir att Bob och Marv får såväl polisen som de tjetjenska ägarna på halsen.
Medan maffiabossen Chovka (Michael Aronov) är uppenbart misstänksam mot Marv, som aldrig kunnat förlika sig med att bli av med baren och som dessutom har svårt att betala faderns sjukhusräkningar, tycks den utredande polismannen Torres (John Ortiz), som tillhör samma kyrka som Bob, mest intresserad av varför denne aldrig tar nattvarden – bär han på någon obekänd skuld som hindrar honom?
I bakgrunden figurerar ett olöst försvinnande – sannolikt ett mord – rörande en man som sist setts i Marvs (före detta) bar.
The Drop, en tajt thriller som lånat från både socialrealism och skräckfilm, bygger på novellen ”Animal Rescue” av Dennis Lehane, som också skrivit manus (i efterhand har Lehane dessutom författat en roman utifrån filmen).
För regin står belgaren Michaël R. Roskam som långfilmsdebuterade 2012 med Bullhead, en flamländsk film noir i lantlig miljö inspirerad av en verklig mordhistoria kopplad till hormonmissbruket inom köttindustrin.
Från dimmiga belgiska åkrar och hormonstinna monstertjurar – vissa på två ben – till Dennis Lehanes vintriga Brooklyn visar sig steget inte vara särskilt långt. Här återfinns samma katolska arbetarklassmiljö och samma känslomässigt hämmade män vars aggressiva yta döljer djup osäkerhet.
Över båda filmerna vilar dessutom en likartad stämning av social slutpunkt och infertilitet. I Bullhead har huvudpersonen bokstavligt talat blivit kastrerad som barn, genom att få sina testiklar krossade i ett slagsmål. Att han nu sprutar samma hormoner i sina Belgian Blue-kossor som i sig själv bara förstärker känslan av en reproduktion som gått snett.
I The Drop finns inga barn och inga fruktbara familjer. Vi är långt från Tony Sopranos poolpartyn med la famiglia. Marv lever med sin syster och skuldsätter sig för att hålla den redan hjärndöda pappan vid kliniskt liv. För detta måste systern avstå både semesterdrömmar och sin planerade förtidspension, trots dålig hälsa.
Bob lever i skuggan av sina föräldrar i vad som närmast för tankarna till ett dödsbo. Nadia verkar helt sakna både släkt och vänner och lever liksom Bob i en sorts socialt tomrum. Det eventuella hoppet står till valpen Rocco (spoiler: han klarar sig), som fostrar Bob lika mycket som vice versa.
När Bob först får höra från Nadia att det är en pitbull blir han förfasad, men hon förklarar för honom att problemet inte sitter i rasen utan i uppfostran.
Kanske kan Rocco så inspirera både spirande fertilitet och varmare mellanmänskliga relationer till kommande generationers lycka?
