Konstnären och författaren Claus Beck-Nielsen har hittills dött två gånger. Först 2001, då han tog bort ”Beck” ur sitt namn och gick ut på Köpenhamns gator som den hemlöse Claus Nielsen, en man utan minnen och personnummer. Försöken att komma in i det danska socialförsäkringssystemet ledde till en uppmärksammad artikelserie i en kvällstidning och sedermera till att Beck-Nielsens hustru lämnade honom, varpå han blev bostadslös och i allt väsentligt mer och mer lik sitt alter ego. Allt detta skildras i biografin Claus Beck-Nielsen (1963–2001). (Kabusa 2009)
Vem var det då som dog andra gången? Det är svårt att säga. Beck-Nielsen har under åren gått under namnen Helge Bille, clausbeck-nielsen.net eller bara Nielsen. Klart är i alla fall att Beck-Nielsens kropp – eller om det var en vaxdocka – i oktober 2010 låg på lit de parade utanför Glyptoteket i Köpenhamn. Efter några dagar jordfästes han på Assistens Kirkegård, och det meddelades att det numera nerlagda Das Beckwerk skulle förvalta hans kvarlåtenskap.
Tack och lov verkar Claus Beck-Nielsen ha en märkvärdig förmåga att återvända till livet. Hans senaste roman, Mina möten med de verkliga författarna, nominerades till Nordiska rådets litteraturpris när den kom ut i Danmark 2013 och finns nu i svensk översättning av Jonas Rasmussen. I 13 kapitel skildras möten med lika många olika författare, varav en är Claus Beck-Nielsen själv.
För författare är han ju, givetvis. Liksom i den svenske poeten UKON:s dikt ”Jag ville vara poet” eller konstnären Martin Larsens bok Hvis jeg var kunstner (2010) är blicken på den egna yrkeskåren ambivalent. Författarens roll i det offentliga är så pass unik att det leder till en hel del pompösa självbilder. Och till att det blir väldigt, väldigt roligt när dessa självbilder punkteras.
Berättaren som möter oss i första kapitlet är en man som blickar tillbaka på sin ungdom i Köpenhamn, dit han kommit som nyfrälst poet från småstaden. Han skickar sina alster till en tidskrift men blir refuserad av redaktören, den store Poul Borum. Då försöker han igen, den här gången med dikter som han dekorerar med rödbetstryck – ”jag tänkte att de första fem kanske inte hade varit tillräckligt konstnärliga” – och blir för första (och kanske sista) gången publicerad.
Det är outhärdligt generande, på ett sätt som alla, utom möjligtvis de som är födda i kultureliten, kan känna igen sig i. Att navigera bland schibboletterna och begripa de lika fixerade som outtalade sociala koderna inom en viss krets kan vara nog så besvärligt. För den oinvigde blir skillnaderna precis så löjliga som de kanske också är. Samtidigt har de ju betydelse: den som inte greppar hierarkierna, ja, den får det helt enkelt svårt.
Allt detta vet Claus Beck-Nielsen. Också han debuterade i Poul Borums tidskrift Hvedekorn, då under pseudonymen Anders Claudius Westh, samma som bokens berättare använder sig av. Det är bara en av flera biografiska detaljer som de båda har gemensamt. Mer känsligt är kanske att Beck-Nielsens exfru, Christina Hesselholdt, figurerar som en av de 13 författarna, liksom hennes nya partner Hans Otto Jørgensen.
Jag vet för lite om danskt författarskvaller för att avgöra hur delikat detta faktiskt är. Vad som åtminstone kan konstateras är att Claus Beck-Nielsen insett den fulla innebörden av att låta verkligheten bryta in i litteraturen. Rörelsen måste gå åt två håll – det som levs kan skrivas, men det som skrivs blir också liv; det får konsekvenser, både för andra och för en själv. För att metafiktion av det här slaget ska nå verkshöjd måste den sätta livet, inte bara litteraturen, på spel.
Med det sagt ska man nog som läsare inte lägga för mycket tid på att lista ut vad i Mina möten med de verkliga författarna som är självbiografiskt. Balansen mellan det verifierbara och det fantastiska, det triviala och det omåttligt absurda, är en av Beck-Nielsens stora styrkor. Som när berättarjaget hoppar in för Henrik Nordbrandt vid en diktuppläsning, eller får syn på Inger Christensen i Berlin och börjar tänka på sin mormor. Det är underbara scener där den klara, flödande prosan kommer helt till sin rätt.
Nu vore inte Claus Beck-Nielsen dansk om han inte slängde sig med lite omotiverad sexism då och då. Skildringen av mötet med en prostituerad i DDR går till exempel lika bra att hoppa över. Men förutom det, och förutom alla namn jag måste googla, är Mina möten med de verkliga författarna en ren njutning. Jag hoppas att Claus Beck-Nielsen återuppstår många gånger till.
