Myroslav Slaboshpytskiys hyllade långfilmsdebut The Tribe utspelar sig på och kring en ukrainsk internatskola för döva ungdomar. All dialog framförs på teckenspråk och ingenting textas eller översätts på annat vis. Vi är alltså helt hänvisade till att tolka historien genom det vi ser.
För att hjälpa oss berättar Slaboshpytskiy med långa tagningar där statiska översiktsbilder varvas med scener där kameran mjukt och diskret följer skådespelarnas rörelser. Det ger oss nödvändig tid att avläsa detaljerna i kroppsspråket, men också att förstå karaktärerna i förhållande till deras miljö. Den intima granskning som detta inbjuder åskådaren till kompenserar i alla fall delvis för den alienation som blir resultatet av valet att inte översätta dialogerna.
Ändå är det svårt att befria sig från tanken att den som faktiskt behärskar ukrainskt teckenspråk alltså ser en helt annan film än vi andra. Och att Slaboshpytskiy (som både regisserat och står för manus) alltså har skrivit en dialog som sedan undanhålls de flesta av oss. Och det ska påpekas, för den som eventuellt föreställde sig någon form av stereotyp östeuropeisk ordkarghet, att dialogerna är många, långa och livliga, om än tysta. Det ska alltså framhållas att jag här skriver om en film som jag, med nödvändighet, bara delvis förstått.
Till filmens internatskola (verklighetens Skola Nr. 186 i huvudstaden Kiev) – som mest av allt påminner om en nedlagd fabrik, graffitiklädd och målad i flagnande vit och institutionsgrön färg – anländer huvudpersonen Sergey alldeles i inledningen. Till att börja med förefaller allt, om inte direkt idylliskt, så i alla fall välordnat. Någon form av öppningsceremoni försiggår på gården. En ukrainsk flagga vajar lojt i den lätta vinden, medan rader av leende elever i klänningar och mörka kostymer paraderar förbi skolledningen, in genom portarna, mot en ny termin. Små barn går hand i hand med äldre ungdomar. Några elever överräcker blommor på vägen.
På rektorns kontor, bakom eleganta svarta skinnfåtöljer och ett väl tilltaget skrivbord, ståtar ytterligare en stor ukrainsk fana. Hit in förs Sergey för att, gissar vi, ta emot praktisk information kring sitt liv på skolan, som exempelvis vilken klass han ska gå i och var han ska sova. Därefter får han följa en annan elev till ett klassrum där en lektion redan pågår. Men här, efter lite drygt tio minuter, börjar den ytliga ordningen snabbt falla sönder.
Det är talande att det börjar med att den kvinnliga läraren har disciplinproblem med en av de manliga eleverna, för i den maktordning som sedan rullas upp har varken hennes, eller den likaledes kvinnliga rektorns ord någon tyngd. Den verkliga makten finns i stället hos en brutal och hierarkisk pojkmaffia, som dock härskar under översyn av de manliga lärarna. Sergey inlemmas snart i gänget, som sysslar med allt från att stjäla lokalbefolkningens spritkassar utanför snabbköpet till att agera hallickar när de pressar kvinnliga elever att sälja sina kroppar på en parkering för lastbilschaufförer.
Det är frestande att se The Tribe som en allegori över ett post-Sovjetiskt Ukraina som befinner sig i ett civilisatoriskt interregnum. I filmens allra första bild ser vi ett utbrunnet gammalt bilvrak, som åtminstone vissa ukrainska kommentatorer tolkat som en symbol för den gamla staliniststaten. I den inledande lektionen pekar läraren på en stor Europa-karta och på symboler för EU och Nato, representerande den västorienterade medelklassens drömmar om en framtid som välmående västmakt. Häremellan råder ett våldsamt kaos, ett Flugornas herre-tillstånd, där en ännu inte civiliserad alfahane söker upprätta sitt våldsmonopol och därmed sin civilisation.
Det är en stark och mörk, men också förenklat social-darwinistisk bild, där alla katter är svarta i natten och gråzonerna i mycket saknas. Också Sergeys uppror är ju den försmådde hanens frustrerat brutala reaktion. Bristen på subtilitet i personskildringen känns i alla fall delvis som framtvingad av valet att inte göra dialogen tillgänglig för oss, något som framtvingar stora, övertydliga åthävor och samtidigt gör det svårare att bygga karaktärernas bakgrundshistorier. Precis som titeln antyder – The Tribe/”Stammen” – framställs karaktärerna i stället utifrån och (i alla fall snett) ovanifrån i en sorts antropologiskt distanserad anda; som främlingar vi inte riktigt kan identifiera oss med. Ändå är det en sällsynt suggestiv film, som lämnar känslomässiga avtryck djupt ned i åskådarens medvetande.
