Den brittiske historikern Geoffrey de Ste. Croix föreslog i sitt livsverk, The Class Struggle in the Ancient Greek World, att antikens kvinnor kunde räknas som en egen samhällsklass. Som teori håller det väl inte riktigt ens för antiken, men om man ändå skulle vilja argumentera för att kvinnoförtryck kan förvandlas till en form av klassförtryck är en god startpunkt förhållandet mellan Walter och Margaret Keane, åtminstone så som det porträtteras i Tim Burtons biografiska Big Eyes.
Walter Keane blev under slutet av 1950-talet en av världens mest ekonomiskt framgångsrika och kontroversiella ”konstnärer” genom att sätta sitt namn på hustrun Margarets målningar av storögda gatubarn. Den före detta mäklaren och försäljningsgeniet Walter skapade snabbt ett litet imperium där inkomsterna från affischer, vykort och reklamkontrakt vida överskuggade de pengar originalmålningarna såldes för. Medan Margaret målade i hemlighet, valsade Walter runt
i media och sällskapsliv och gjorde reklam för sig.
De båda skiljde sig 1965, efter tio års äktenskap, men först 1970 gick Margaret offentligt ut med att hon var den verkliga konstnären. 1986 möttes de båda i en rättegång som bortom allt rimligt tvivel fastslog att hon talade sanning. Inför juryn färdigställde Margaret en övertygande version av de berömda ”big eyes”-målningarna på 53 minuter, medan Walter skyllde på en axelskada och vägrade måla någonting alls. Under rättegången berättade Margaret att hon gått med på arrangemanget eftersom Walter annars hotat att döda både henne och hennes dotter från ett tidigare äktenskap.
Av denna historia har Tim Burton, tillsammans med bland andra manusförfattarna Scott Alexander och Larry Karaszewski, gjort en mardröm i pastellfärger om en värld där banalitet och kommersialism härskar oinskränkt.
Charmören Walter (Christoph Waltz) förför den ensamstående mamman Margaret (Amy Adams) med hjälp av hennes såväl psykologiska som ekonomiska osäkerhet. Snart har han förvandlat henne till sin egen ”enkvinnasfabrik” vars arbete han approprierar, precis som vilken kapitalist som helst. Tim Burton ger det hela ett sken av gotisk skräck. Margaret sitter inlåst och målar i ett vindsrum dit inte ens dottern har tillträde, av rädsla för att hon ska avslöja hemligheten. I takt med att hustrun isoleras från omvärlden, och blir en allt blekare kopia av sitt tidigare jag, får Walter ny livskraft och stärkt självkänsla genom att tillgodogöra sig hennes kreativitet.
När de ledande kritikerna angriper ”hans” konst hittar Walter på säljande historier om dess innebörd. De storögda barnen blir de hungrande barn han såg som konststudent i Europa efter andra världskriget och bilderna blir hans sätt att leda mänskligheten in på en godare väg genom att låta oss se in i de lidande barnens själar. När Walter inser att ”hans” konst intresserar ”fel” publik – inte de penningstarka konstsamlarna utan mer köpsvaga klasser – fokuserar han på billiga massreproduktioner och snart finns vykorten i varje snabbköp.
Men det som gör filmen till en kulturell mardröm är inte enbart Walter Keanes förljugna kommersialism utan lika mycket de alternativ som presenteras. Mot Walters lögner står Margarets lika banala ”sanningar” om sin konst; hennes tröttsamma upprepande av det gamla ordspråket om ögonen som själens spegel, när hon nu inte hellre pratar om numerologi. I slutet finner hon lyckan som sektmedlem, i Jehovas vittnen.
Så mycket mer äkta förefaller inte heller den av kritikerna omhuldade ”finkonsten”, representerad av den abstrakta expressionism som säljs av en olidlig kultursnobb i galleriet mitt emot det Walter öppnar. Den abstrakta expressionismen utgjorde för övrigt, alldeles oavsett utövarnas egna politiska åsikter, en flykt från mellankrigstidens politiska aktivism och en perfekt stil att utnyttja i CIA-sponsrad kulturpropaganda som representant för ”den fria konsten”, i kontrast till den av staliniststaterna omhuldade ”realismen”. Här ställs det banala mot det banala. En version av tom kommersialism – billig för massorna – ställs mot en annan – dyr för överklassen.
Tim Burton visar med Big Eyes – precis som tidigare i Ed Wood (1994) – att han är som bäst när hans extravaganta sagovärld krockas mot verklighetens ramverk. Motståndet ger explosiv kraft åt regissörens fantasier, som får pressa mot verklighetens bedrägliga yta tills den börjar spricka. Filmens kanske bästa scen är den när Margaret får syn på sina bilder på vykort i snabbköpet. Plötsligt är hon omgiven av perfekt sminkade hemmafruar med perfekt propra små barn, alla med samma överdimensionerade ögon. Men det är inte själens speglar vi ser, utan själlöshetens tomma ögon hos konsumtionskulturens mönsterbarn. Eller kanske monsterbarn. Åtminstone har Tim Burton själv liknat Margaret Keanes gatungar vid de mordiska barnen i brittiska skräckklassikern De fördömdas by (1960).
