Det finns få artister jag respekterar lika mycket som Joakim Thåström. Det har inte bara att göra med att jag följt honom under i stort sett hela hans karriär. Eller att jag bott i porten mitt emot Skebokvarnsvägen 209. Eller att jag betraktar några av raderna från ”Brev till 10:e våningen” som mina, som mitt Högdalen, mitt tiovåningshus, min is på fotbollsplanen, mina söndagsfyllor på Skebohof och mitt braj på balkongen. Det har att göra med att jag gillar i stort sett allt han någonsin gjort.
Visst, några av Imperiets sämre stunder låter dessutom numera också hopplöst daterade. Men Kärlek & uppror – som mitt punkgäng under evighetslånga diskussioner försökte avgöra var punk eller inte – är tillsammans med Imperiets bästa bättre stunder bland den bästa rockmusik som gjorts på svenska. Jag tillhör också de få människor som gillar hans industriperiod då han flyttade till Amsterdam, startade bandet Peace, Love and Pitbulls och försökte låta som Einstürzende Neubauten.
Thåström har dessutom fortsatt att utvecklas. Under den andra solokarriären, som inleddes med albumet Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal, har han bara blivit mer och mer intressant och angelägen för varje album. Låtar som ”Kort biografi med litet testamente”, ”Som tåg av längtan”, ”St Ana katedral”, ”Dansbandssångaren”, ”En vacker död stad”, ”Aldrig nånsin komma ner”, ”Sønder Boulevard”, ”Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce” och tidigare nämnda Brev till 10:e våningen är ingenting annat än magiska. Det finns ingen annan nu verksam svensk artist som kommer i närheten av den låtskatten.
Han har parallellt med detta också varit med i oerhört underskattade Sällskapet tillsammans med Niklas Hellberg och Pelle Ossler. Bandet är som en kombination av det bästa från solokarriären och Peace, Love and Pitbulls .
Saken blir inte sämre av att Thåström heller aldrig varit pinsam på ett personligt plan. Inga fåniga intervjuer om privatlivet. Inga hemma hos-reportage. Ingen melodifestival. Inget Så mycket bättre.
Snart 40 år efter Ebba Grön lyckas människan alltså bara bli bättre och bättre (och snyggare och snyggare) för varje dag. Förlåt, jag menar lyckades. 11 februari 2015 kom nämligen karriärens första riktiga bakslag. Jag har inte vågat uttala mig om detta förrän nu. Jag har inte riktigt litat på mitt omdöme. Inte riktigt vågat tro. Velat ge honom chans, på chans, på chans. Inte minst för att jag är honom skyldig det. Det handlar trots allt om en person jag till och med förlåter för att han håller på Djurgården.
Om en artist som under hela mitt vuxna liv gång på gång skänkt mig oerhört mycket tröst, glädje och vistat var jag ska rikta min ilska.
Därför smärtar det mig att behöva meddela följande:
Även om Den morronen är bättre än det mesta som kommer att släppas 2015, är albumet det sämsta Thåström gjort.
Kejsaren är kanske inte naken, men väldigt trött. Vilket bekräftas av att han släpper en egen spansk brandy med ”en mjuk och välbalanserad smak med en intensiv arom av vanilj och kanel”.
Sluta genast med det där.
Jag vill att du ska vara chemical som vanligt.
