Modern svensk antirasism är ungefär lika lokalproducerad som en Big Mac. Amerikanska begrepp, amerikanska teorier och amerikanska frågor direktimporteras över Atlanten och används här, ofta utan att ägna någon djupare tanke åt hur historiska ”fakta på marken” ser ut på området.
Begreppet ”ickevit” är nog det perfekta exemplet på den här sortens lånande; det fungerar kanske för att beskriva motsättningar i dagens USA, men utanför denna begränsade kontext så blir resultatet mest pannkaka.
Tyvärr antas gärna ”rasismen” som väsen ligga i någon sorts grundläggande konflikt mellan vita och ickevita; tanken om att det skulle finnas något som heter ”omvänd rasism” går knappast att förstå annars.
Jag är ganska less på att höra det eviga tjatet om vita européer hit och dit, om deras historiska särställning, om deras inbillade monopol på brutalitet och människoförakt gentemot ”ickevita”.
När vuxna människor likt Aleksa Lundberg på Svt Opinion kan påstå att ”[…] allt förtryck springer ur normbilden av människan som en vit, heterosexuell, ciskönad, rik man med vanligt förekommande funktionsuppsättning”, så vet man inte längre om man ska skratta eller gråta.
Verkligen? När aztekerna offrade tiotusentals krigsfångar vid den stora pyramiden i Tenochtitlán så var det en lömsk europeisk normbild som låg bakom?
Dessutom: så vitt jag kommer ihåg började den europeiska kolonisationen av Afrikas inland ta fart mot slutet av 1800-talet, alltså en tidpunkt då den transatlantiska slavhandeln inte längre var relevant.
Den grupp som försedde européerna med de afrikanska slavar som höll triangelhandeln igång bestod alltså av andra afrikaner. Hoppsan!
Det lustiga med svensk antirasism är att den ständigt måste göra svenskar och européer till historiens självklara huvudpersoner.
Därmed är det helt på sin plats att svenska kulturskribenter ska kräva att vita måste se sig själva i spegeln och fundera över sina förfäders roll i slaveriet som institution.
Att ickevita skulle behöva göra samma sak vore däremot absurt, och om de nu skulle råka ha förfäder som på allvar var slavhandlare själva så säger det tydligen sig självt att detta ändå måste vara de vitas fel på något sätt.
I slutändan går väl denna sorts historiska okunnighet och aggressiva eurocentrism att förstå på ungefär samma sätt som det går att förstå Hollywoodfysik.
Ingetdera har särskilt mycket att göra med verkligheten så som den ser ut, utan de här troperna finns för att de går hem hos publiken, inte för att de är realistiska.
Och en berättelse där vita utgör unikt elaka varelser som är i ett unikt behov av att göra en unikt grundlig självrannsakan för att få bot på sin unikt hemska arvsynd verkar onekligen kittla egot hos en antirasistisk publik som till förkrossande majoritet består av urban vit medelklass.
