Jag dricker ölen av märket Huda som stoltserar med att den är bryggd med dansk teknologi.
Jag skrattar till åt den infantila dumheten i en sådan marknadsföring.
Jag funderar på vad dansk teknologi egentligen är och minns plötsligt maskingeväret av märket Madsen som användes på ett omfattande vis under första världskriget (eftersom det sällan drabbades av eldavbrott).
Jag ser en buddhistmunk och känner för en gångs skull inte något direkt förakt för religiösa.
Jag tänker att jag börjar bli gammal, att jag börjar tackla av.
Jag minns mina fantasier om det Ateistiska Kampförbundet och deras aktioner:
”En aktivist lägger ut en väska fylld med fläskfärs utanför judiska församlingen i Malmö.
En medlem står utanför kyrkporten med ett plakat, som det står: ‘Julen existerar inte! Jesus är död!’ på, under julottan i Västerås.
En medlem ropar: ‘Gud är död!’ på arabiska upprepade gånger till dess att vederbörande blir utkastad från moskén vid Medborgarplatsen i Stockholm.”
Jag hälsar på hotellportierer som jämt verkar halvsova, som om deras arbetstid aldrig upphör utan ständigt vandrar mellan det vakna och det hypnagoga tillståndet.
Jag läser i konstteoretikern Jonathan Crarys bok ”24/7 – Late Capitalism and the Ends of Sleep” om hur ett rysk-europeiskt rymdkonsortium hade planer på att, med hjälp av satelliter, spegla solljus mot jordytan i Sibirien, för att förinta natten och skapa möjligheter till tidsmässigt obegränsad utvinning av naturresurser.
Jag läser att idéerna kritiserades av biologer och astronomer, men också politiska organisationer vilka betraktade natthimlen som en allmänning.
Jag läser Crary som skriver:
”Sömn uttrycker en idé om ett mänskligt behov och ett tidsintervall som inte kan bli koloniserat och sammankopplat med lönsamhetens omfattande apparat, och därigenom förblir en ologisk anomali”.
Jag tänker att Crary på ett väl enkelt sätt bortser ifrån kapitalets totalitet även under den påstått improduktiva sömnen.
Jag minns en notis i min anteckningsbok:
”3/3 – 2012: Jag befinner mig i ett höghus och ser en två meter lång Slotts’ senapstub av metall som flyger i luften. När jag närmar mig fönstret förstår jag att tuben hänger i små genomskinliga kedjor från en helikopter. Det rör sig således inte om ett öververkligt objekt, utan simpel eventmarketing i drömvärlden.”
Jag minns att modernistpoeten Pierre Reverdy satte upp en skylt på sin dörr när han gick och lade sig och sov: ”POETEN ARBETAR”.
Jag hör hur den vietnamesiska tjugofemåriga konstnären T omtalar slöheten hos det vietnamesiska folket, hur det är omöjligt att få en kontorist inom staten eller kommunen att göra något vettigt, hur denne jobbar mellan tio och tolv, för att sedan lunchsupa i tre timmar.
Jag säger att det är bra att de inte ger arbetet för mycket (samtidigt som jag är glad över att jag inte behöver ha vidare mycket kontakt med den vietnamesiska staten).
Jag tänker på att jag ständigt ser hammaren och skäran här.
Jag inser att den inte är någon historisk symbol på denna plats.
Jag läser att den brittiska pulpförfattaren James Hadley, med titlar som Hit Them Where It Hurts, A Coffin from Hong Kong, You’re Dead Without Money och There’s Always A Price Tag utkom i massupplagor på vietnamesiska under 1980-talet.
Jag tänker att de sistnämnda två titlarna beskriver tillståndet i det här landet.
Jag tänker att de sistnämnda två titlarna beskriver tillståndet i den här världen.
Jag tänker på alla motsägelser som är, och uppenbarligen var, ständigt närvarande på denna plats.
Jag tänker att min bild av de statskapitalistiska länderna är så starkt formad av såväl (förment) kommunistisk som amerikansk-kapitalistisk propaganda.
Jag tänker att inget av perspektiven visar på dialektiken.
Jag förstår att jag gör ett tankefel då jag betraktar totalitära stater som entydiga.
Jag fastslår återigen att jag inte förstår någonting här, men att jag åtminstone kan försöka.
Jag försöker och misslyckas.
Jag misslyckas (kanske) bättre.
Jag hör T:s vän säga att Vietnam är som ett kungadöme, där kommunistpartiets ledning är adeln.
Jag tänker att T:s vän, som vurmar för att flytta ut på landet och bruka jorden, samt refererar till Tolstoj och Rembrandt är som en tjugofemåring från 1890 snarare än 2015.
Jag läser i den partitrogna engelskspråkiga dagstidningen Viêt Nam News att mängden strejker minskat från toppnoteringen 993 (2011) till 293 (2014).
Jag läser att arbetarna ofta verkar genom direkt aktion (snarare än den legala vägen via fackföreningarna) för att så snabbt som möjligt få till stånd en förhandling med ledningen.
Jag läser detta samtidigt som jag får ett mail om att ledningen för Sydsvenskan (där jag ibland skriver på kultursidan) vill kringgå fackklubbens försök att förhandla för frilansarna angående ersättningarna efter att Sydsvenskan sammanslagits med Helsingborgs Dagblad.
Jag läser att Sydsvenskans lednings bud är noll procents ökning (trots den omfattande ökningen av mängden läsare av de enskilda texterna).
Jag tänker på alla misslyckade försök till organisering, som jag varit med om sedan jag började arbeta som skribent, samtidigt som jag hör ett mycket rogivande motorljud och blickar ut över Parfymfloden.
Jag tänker att kulturarbetare gillar sina
arbeten lite för mycket, och att det i detta
faktum, samt givetvis deras ansträngda ekonomiska situation, men också deras individualistiska narcissism som en stor del av problemet ligger.
Jag får ett erbjudande om att först hyra en motorcykel, sedan köpa marijuana och därefter en prostituerad.
Jag avböjer och går och käkar en mycket välsmakande dal på en indisk restaurang.
Jag firar det vietnamesiska nyåret Tết med en vietnamesisk affärsman som jobbar på ett japanskt logistikföretag.
Jag och han dricker whiskey medan han berättar att han precis varit på kontoret för att be, så att affärerna ska gå bra under det nästkommande året.
Jag får reda på att detta är en viktig tradition i Vietnam.
Jag frågar om han har varit i Japan och han säger att det är det tråkigaste landet i Östasien, eftersom det är så ordnat.
Jag lyssnar till det ihärdiga tutandet på Hanois gator, vars sammantagna ljudbild påminner om ekoeffekterna i dubmusik.
Jag ser hur flera kvarter i huvudstadens centrum får strömavbrott: Ett slags upprymd kaosig karnevalsstämning råder.
Jag fantiserar om att denna tillfälliga mörkläggning ska vara i flera dagar och att upplopp ska genomföras i stadens centrum, men elen kommer tillbaka efter 45 minuter.
Jag tar in på ett home stay i byn Ta Van i den norra provinsen Lào Cai.
Jag kollar på Girls (vilken tonårsdottern följer) medan vi äter en middag, ett mer kinesisk-inspirerat kök, tillagad vid en eldstad och dricker risvin som mamman i familjen bjuder på.
Jag skålar med modern, som dock håller sig till vanligt vatten och inte ”Happy Water”, innan jag går till en bar (jämte en bambuskog) där en pratsjuk holländare säljer choklad med rom för överpris till turister.
Jag läser om Operation Popeye, då den amerikanska militären försökte förlänga monsunperioden genom att sprida ut silver- och blyjodid i det vietnamesiska luftrummet för att skapa regnmoln.
Jag funderar på hur militärerna och meteorologerna resonerade då de lät E.C. Segars seriefigur ge namnet till deras lerskapande operation.
Jag hör en efterhängsen man som upprepar ”Motorbike, motorbike, motorbike, motorbike…”
Jag tänker att i ett visst läge upphör ordet motorbike att beteckna företeelsen motorcykel och bara blir ett läte utan referens.
Jag läser poeten Kristoffer Leandoer som skriver:
”Vietnamesiska är ett språk där allt hänger på betoningen: några millimeter längs gomseglet och Sverige blir ett dårhus, god morgon blir bovetegröt och ugglan förvandlas till gamling eller snopp.”
Jag ligger vid poolen (i den mycket turistiska orten Hội An) iklädd en t-shirt vilken gör reklam för det fiktiva black metal-bandet Asmodeus SA och läser China Mieville samtidigt som jag funderar över vad en lögn egentligen är, eftersom Mievilles rymdvarelser Ariekei är oförmögna att framföra falska yttranden.
Jag är på det skitiga hotellrummet i Hué och tittar på Stanley Kubricks film Full Metal Jacket, vilken utspelar sig i en fiktionaliserad variant av denna stad, men egentligen är inspelad i Storbritannien.
Jag hör i filmen hur krigskorrespondenten James T. ”Joker” Davis omtalar att han vill visa på dualiteten i människan genom att ha en hjälm med texten ”Born to kill” och samtidigt bära ett fredsmärke på jackan.
Jag läser om den för mig tidigare okända Huémassakern där Viet Congs trupper dödade delar av stadens befolkning, även civila.
Jag läser diskussioner om vad som är amerikansk och sydvietnamesisk propaganda och vad som är nordvietnamesisk.
Jag läser dödssiffror som pendlar mellan några hundra människor/tyranner/militärer/civila/Huébor/skyldiga/oskyldiga och flera tusen människor/tyranner/militärer/civila/Huébor/skyldiga/oskyldiga.
Jag läser historikern James Willbanks som fastslår (såväl rimligt, som banalt och måhända en smula lakoniskt):
”Vi kommer aldrig veta vad som skedde i Hué, men det är tydligt att massavrättningar ägde rum.”
Jag vandrar runt i Hué och mina känslor är i högsta grad blandade då jag ser alla dessa eleganta byggnader, pagoder, pelare, skulpturer i den före detta kejsarstaden:
Amatörarkeologen är imponerad av restaureringsarbetet.
Ayanapaturisten (från Uddevalla) vill mest dra därifrån för att dricka billig öl och vodka.
Betongstalinisten tycker att kommunistpartiet borde ha förstört denna rest av den feodala ordningen med massiva explosioner, vars rökmoln bildat Ho Chi Minhs ansikte med hans karakteristiska skägg.
Den arroganta västerländska idioten tänker mest på datorspelet ”Last Ninja” och dess epokgörande grafik.
Den otidsenliga alkemisten (som inte förstått att Bretton Woods-systemet upphört) beundrar bladguldet.
Gubb-samtidsanalytikern reflekterar över att fotoförbudet förmodligen är det mest kontroversiella förbudet i dagens ordning (som alltjämt går att uttrycka inom det rådande paradigmet).
Ruinromantikern fascineras över sönderfallet samtidigt som han omsluts av Albert Speers Ruinenwerttheorie.