– Jag har nog fan inte varit inne i stan på tre månader. Vill du ha en öl?
Det regnar och Joel Alme kommer med jackan högt uppdragen över halsen. Han bor strax söder om Södermalm och har just spelat in en alldeles utmärkt släktkrönika om en annan del av Sverige. Om ett utanförskap i ett annars varmt och soligt Göteborg och det låter inte alls som jag hade förväntat mig.
I stället för det där typiskt urbrittiskt göteborgska hämtar han inspirationen från ett lättuggat Motown, amerikansk gitarrpop och texter långt från Örgryte, Majorna och Håkan Hellström. Det är rakt, ärligt, vackert och vemodigt utan att för en sekund tumma på verkligheten. Det är en barndom där det alltid blåste storm.
Det är hopp i en värld full av kaos och vackra små enstaka minnen som lyser starkare än mörkret av tomflaskorna som skar genom kroppen. Det är en historia om att aldrig ge upp, en rädsla för sitt eget DNA och en kamp om att bara få vara. Flyktligan som skivan heter är det bästa svenska albumet på tio år.
– Jag kunde väl inte gömma mig längre, säger han och tittar ut över borden i den tomma baren. Mycket av det jag skriver om här har jag inte kunnat prata om tidigare. Men det finns saker jag fortfarande inte kan sjunga, morsan har sagt att det får jag ta upp först när hon är död och det har jag väl rättat mig efter, jag berättar inte allt.
Flyktligan är så nära popkorrekt det går att komma när det gäller texter skrivna av män runt 30. Ett slitet tema som byggt karriärer åt Bruce Springsteen, Ulf Lundell och mängder av andra män med skäggstubb och gitarrer.
Här handlar det dock inte om flykt undan familjens förväntningar eller drömmar om en luddigt inbäddad frihet utan om något så vardagligt som en hemmakväll i soffan. På jakt efter det normala och ett tillstånd av stabilitet. Det är väl också därför han mest varit hemma den senaste tiden. Joggat i naturreservatet runt knuten och åkt skridskor med barnen.
Just nu är allt en väntan på att släktkrönikan, inspelat på 31 minuter fördelat på tio låtar, ska släppas i mitten av mars (albumet släpptes den 11 mars efter att denna intervju gjorts, redaktörens anmärkning).
– I vår familj har vi något som kallas för en social skam. Du vet farsan var en småfifflar-slarver som bara drog, morsans båda föräldrar söp ihjäl sig, mina morbröder fastande i missbruk, det är många som är döda. Allt det där gjorde att vi hamnade i en slags bubbla, för att skydda oss. Jag kände att jag var tvungen att skriva om det nu, för jag vägrar bli sån där.
Jag trodde att jag tröttnat uppväxtskildringarna, du vet Åsa Lindeborg och Susanna Alakoski, men så kommer du och är så personlig och så hamnar jag där igen. Vad tror du att din familj kommer säga när de hör skivan?
– De kommer nog tycka att det är jobbigt, men jag har en jättefin relation till min mamma, styvfarsa och syrra i dag och jag skulle kunna ha varit ännu mer utlämnande. Men du vet, jag vill vara hoppfull också.
Jag fastnar för den där raden om hur du lyssnar på Kenta från balkongen. ”Jag hör Kenta från balkongen där jag bor, han sa nått bra precis innan han dog, att somliga får nog bara en chans… att hitta lyckan”
– Det är ju så det känns väldigt ofta. Att vissa har en jävla stöttning hemifrån – allt från lägenheter till pengar – men för oss andra som inte vuxit upp i det där…Jag känner det verkligen nu när jag själv har barn, att sumpar jag det här… Det är fan svårt när grunden är kass. Och då har jag haft det ganska bra ändå, för när jag kollar upp gamla kompisar som supit bort närminnet och varit nära att dö i överdoser och som i dag har familj och ganska ordnade liv så vet jag ju att skiter det sig där så går det riktigt åt helvete…
Är du själv orolig för det där?
– Inte nu längre faktiskt.
Vi beställer en till öl, det regnar fortfarande utanför fönstret där vi sitter och Joel Alme berättar om sin rastlöshet. Om känslan av den ultimata friheten, att dra sig ur när man just hoppat på.
Tror det att kommer från din uppväxt?
– Säkert, jag har alltid varit jävligt orolig av mig. Min pappa var ju en slarver men jag försöker att inte lägga någon skuld på honom för det, han ville mer vara som en polare och försökte väl överleva på sitt vis.
Har ni någon kontakt i dag?
– Nej, inte alls. Han bor nog i Thailand tror jag, med några av sina gamla polare.
Hur känner du själv nu när skivan snart släpps?
– Jag går runt och är nervös för att den ska bli totalsågad. Det värsta som skulle kunna hända är att jag har massa spelningar inbokade i vår och ingen kommer och lyssnar.
Många andra artister säger ju att de skiter i vad de får för recensioner…
– Det där alltså, jag skulle inte palla att inte läsa. Men sånt kan man nog bara skita i om man har någon annan bisyssla som drar in pengar.
