Vad är det postmoderna? För somliga, till exempel för teoretiker som Fredric Jameson eller Jean-François Lyotard, är frågan stor och komplicerad. För andra är den enklare. När Christer Sturmark, Åsa Wikforss och Martin Ingvar förra veckan (22/3) skrev på DN Debatt om ”den postmoderna sanningsrelativismen” som hotar det svenska utbildningssystemet tycktes definitionen åtminstone klar. Postmodernism, ja, det är att se ”strävan efter kunskap som ett verktyg för vita, heterosexuella, borgerliga, medelålders, ekonomiskt välmående män” att förtrycka andra.
Artikeln inleds med en anekdot från en SFI-kurs i Helsingborg. En lärare blev tillrättavisad av sina överordnade för att ha sagt emot en elev som påstod att Förintelsen aldrig ägt rum. Detta, menar författarna, är ett utslag av den intellektuella slapphet som sipprat in i offentligheten och som gör gällande att alla berättelser är lika korrekta. Inte en skola underkastad ökad marknadsstyrning, där eleven ska få en så bekväm upplevelse som möjligt; inte en tilltagande rädsla för att skrämma bort potentiella kunder – nej, nej. Det måste vara Foucault!
Om vi bortser från att förintelseförnekare sällan läser kontinental filosofi, är det kanske på sin plats att klargöra en sak. Det självreflexiva förhållningssätt som brukar kallas postmodernt handlar inte om att visa att ingenting existerar, är sant, etc. Vad det handlar om är att belysa att vårt sätt att använda de stora, ”vetenskapliga” begreppen – sanning, existens, värde och så vidare – är historiskt betingat. Att kunskap tolkas och produceras under vissa specifika maktförhållanden får konsekvenser inte bara för hur den implementeras, utan också för hur den faktiskt ser ut, formuleras.
Betyder det att inget argument är bättre än det andra? Att alla former av kunskapsdistribution är lika fruktbara? Verkligen inte. Det betyder bara att det inte går att separera kunskapen i fråga från det sammanhang den produceras i. Att alla utsagor, alla subjekt, måste vara inbegripna i en ständig diskussion om den egna existensens villkor. Jag begriper faktiskt inte hur man kan få denna insikt serverad och se den som ett hot mot tänkandet.
I ett särdeles talande avsnitt raljerar Sturmark, Wigforss och Ingvar över att det inom modern vetenskapskritik har framhärdats att naturvetenskapen är en social konstruktion. Eh, ja, vill man säga. Vad skulle den annars vara? En sten? Naturvetenskapen, oavsett när man daterar dess födelse, är i allra högsta grad både social och konstruerad. Det hindrar den inte från att erbjuda relevanta metoder för att studera objekt som inte är det.
Och det är ju tur det. Det vore sannerligen bedrövligt om folk, som artikelförfattarna föreslår, försökte gå ut från hus från femte våningen i stället för från bottenplan för att de ifrågasatte gravitationen. Men allvarligt talat, hur många lik har du egentligen sett på asfalten utanför Södertörns högskola? Nog är de färre än antalet pompösa akademiker på debattsidorna.
