Gatumiljön runt järnvägsstationen i Vinnitsa skiljer knappast från den i andra små spökstäderna längs den bördiga väst-ukrainska slätten; fattiga pensionärer som säljer vad som säljas kan och bilar som kör slalom på gropiga vägar mellan förfallna lagerbyggnader som har stått där och väntat på bättre tider i flera decennier. Först efter två kilometers promenad västerut, intill floden Södra Bug, börjar den totala scenförändringen, med en nyanlagd strandpromenad och Europas största flytfontän.
– Det är Porosjenko som har gjort detta, säger den pensionerade byggarbetaren Stepan Matesh och pekar entusiastiskt på fontänanläggningen ute i vattnet.
Lite längre bort ligger ”Roshen” – jättefabriken där lokalt socker kokas samman med kakao från andra sidan jordklotet. Detta chokladimperium, som ägs av landets president Petro Porosjenko, har finansierat såväl fontänen som strandpromenaden vi står på.
Det är just här i Vinnitsa som ”chokladkungen” Porosjenko har byggt upp sin politiska popularitet. I ett hav av populistiska löften om framtiden gick Porosjenko framgångsrikt in i förra årets presidentvalskampanj med berättelsen om ”Vinnitsas förvandling”. Det blev då allmänt känt att anställda inom Roshen-koncernen hade mycket bättre betalt än det ukrainska genomsnittet.
– Ja, det stämmer faktiskt att lönerna är högre på Roshen, säger mekanikern Dmytro Vakoliuk.
Han är 25 år och arbetar skift som driftsoperatör på Roshens fabrik i Vinnitsa sedan fyra år. Dmytro Vakoliuk har ledigt när vi träffas mitt på dagen i Vinnitsas ”gamla stan” på den västra sidan av Södra Bog. Hans lön är ungefär dubbelt så hög som på motsvarande jobb på andra fabriker i staden.
– Arbetskulturen på Roshen är europeisk. Vi förväntas ta egna initiativ. Du kan inte bara sitta där och vänta på order från förman, säger han.
Samtidigt medför ”europeiseringen” att arbetare ersätts med robotar. Den totala personalkostnaden minskar. För fyra år sedan var det 20 anställda på en produktionslinje. I dag sköter fem anställda samma linje, och producerar mer choklad.
Den genomsnittliga månadslönen landar på cirka 8 000 hryvnia, motsvarande 2 900 kronor. Det är Dmytro Vakoliuk nöjd med.
– Vad ska man jämföra med? Vi var 30 elever som lämnade yrkesskolan som mekaniker. Ingen annan i min avgångsklass jobbar som mekaniker i dag. Många går utan jobb. En del hankar sig fram som försäljare. En del försörjer sig som programmerare, med utländska kunder. Jag är glad att jag har fått jobba med riktiga maskiner, säger han.
I fjolårets presidentvalrörelse lovade Petro Porosjenko att han skulle sälja av alla sina koncerner. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Intressekonflikten kvarstår; ”Roshens” ryska verksamhet i Lipetsk, som tidigare stod för 40 procent av Roshens försäljning, har slagits ut. Även hemmamarknaden går dåligt. Dmytro Vakoliuk har permitterats flera gånger på senare tid, vilket är tämligen ovanligt i dagens Ukraina. Det vanliga är att övertaliga får sparken med en gång.
Men även om det inte är rent spel på arbetsmarknaden så är det numera rent på Vinnitsas gator, och kollektivtrafiken rullar enligt tidtabell – trots att fordonen var begagnade när de köptes in. Kommunen har återvunnit ett visst förtroende bland medborgarna. Det låter kanske inte så märkligt, men ”förvandlingen av Vinnitsa” har kommit att bli symbolen för en mer realistisk dröm om hela Ukrainas ”europeisering”.
I regeringsbildningen efter Viktor Janukovitj fall rekryterades således Volodomyr Grojsman, som var Vinnitsas borgmästare under åren 2006–2014, till posten som vice premiärminister i Ukrainas regering. I dag är han vice talman i parlamentet. Affärsmannen Grojsman, med bakgrund i byggbranschen, sägs ha byggt sin popularitet på att hålla hårt i kommunens pengar och investera långsiktigt i upprustningen av stadens centrum. Entreprenadfirmor som inte gjorde sitt jobb ordentligt skulle heller inte få betalt. Så långt allt gott.
– Men det är ingen hemlighet här i Vinnitsa att han kontrakterade sina egna bolag. Resultatet blev bra. Han var tydligen duktig. Men någon fri konkurrens var det inte, säger Dmytro Vakaliuk.
Även pensionären Stepan Matesh lovordar Porosjenkos och Grojsmans gärningar i Vinnitsa. Men han tillhör inte de 70–80 procent av stadens befolkning som, enligt opinionsundersökningarna, stödjer presidenten.
– Nej, han är för svag. Han är en god människa helt enkelt. Därför blir han en svag president. En president måste ha karaktär. Gorbatjov var också god, men utan karaktär. Nu är vi redan i krig. Det kräver ännu mer beslutsamhet. Se på Lukasjenko. Visst har de problem i Vitryssland också, men de har klarat sig hyggligt genom 20 svåra år med honom, säger han.
Stepan Matesh är inte helt ensam i sin tolkning av presidentens makt. Trots att Porosjenko hade mångårig erfarenhet från höga poster under alla tidigare ukrainska presidenter, trots en stor förmögenhet, och trots att han äger sin egen tv-kanal, så framställs han påtagligt ofta som en underdog i ukrainska medier. På affärstidningen ”Fokus” förstasida står presidenten framför den större oligarken Igor Kolomojskij – sedermera avsatt guvernör i Dnipropetrovsk – under texten ”Vem är det som är staten här? Det är jag.”
Vem styr vem?
Ett år efter Janukovitj fall debatteras det fortsatt vem som “är” den ukrainska staten. Är det den stora brukspatronen från Dnipropetrovsk – han som kontrollerar minst tre industrilän och har kommando över egna militära styrkor inne huvudstaden? Eller är det den folkvalde presidenten – brukspatronen från det lilla jordbrukslänet Vinnitsa? Den ukrainska affärspressen förefaller dock vara överens om att väljarnas mandat fortfarande inte är mer än en parantes i sammanhanget.
