Någon gång i början av 1990-talet sitter Moritz von Oswald och Mark Ernestus och lyssnar på reggae i sin skivaffär Hardwax i Kreuzberg i Berlin. De blir så medtagna att de bestämmer sig för att sluta göra de billiga Jeff Mills-plagiat de knåpat ihop hittills och i stället sno de bästa elementen från musiken som strömmar ur högtalarna. De öppnar en bakdörr och låter reggaen smyga in på skivorna. Ett steg i taget, närmare och närmare centrum till den blir så självklar att det känns som om den funnits där hela tiden.
Reggaen tar allt mer plats i den musik de släpper under namnet Basic Channel. På den sista tolvan Phylyps Trak II hittar de en form som de fulländar med Maurizios ”M6”, en skiva som alla som sysslar med någonting liknande måste förhålla sig till. En skiva som fått mig att åka till Berlin så många gånger att jag tappat räkningen för länge sen. Ett så kallat ”genre defining moment” för den sällsamma kombination av kritvit tysk ingenjörstechno, afro-amerikansk dansmusik och karibiska rytmer som Detroitlegenderna Underground Resistance senare kom att döpa till ”afro-germanic”.
Sommaren 1996 tar Mark och Moritz nästa steg och bjuder in reggaepoeten Paul ”Tikiman” St. Hilaire Main att medverka på låten ”Acting Crazy” som de släpper på sin house-inspirerade etikett Main Street Records. Resultatet blir så lyckat att de startar en helt ny etikett, Burial Mix, bara för reggaesamarbeten. Tikiman medverkar på de första fem skivorna, men sedan bjuder de in även andra vokalister som Cornell Campbell, Jennifer Lara och The Choosen Brothers. Det hela kulminerar med en hög sjutumssinglar med bland andra Freddy Mellow, Sugar Minott, Bobbo Shanti och Walda Gabriel. Men Mark och Moritz ger inte bara ut egen tysk reggae. De återutger även musik som inte gått att få tag på under längre perioder. Under namnen Basic Replay och Wackies ger de ut dancehall respektive dub-klassiker.
Den afro-germanska technon sprider sig snart utanför metropolerna Berlin och Detroit till exempelvis Aten och Köpenhamn där artister och skivbolag som Fluxion och Echocord försöker överträffa förebilderna. Givetvis inte utan att helt lyckas. Samtidigt har Moritz von Oswald fortsatt sin mission med både band, turnéer och album tillsammans med bland andra Detroitmusikerna Carl Craig och Juan Atkins.
Jag inser att det kan vara lätt att avfärda allt det här som ett klassiskt fall av kulturell appropriering. Vita snubbar som cashar in på afro-amerikansk kultur. Men jag ser det snarare som en del i en global mycket inkluderande kultur – house och techno – som alltid varit en fristad för arbetare, etniska minoriteter, sexuella minoriteter och migranter. Som alltid varit en motvikt mot homofobi, transfobi, sexsim, rasism och klassklyftor och där människor oavsett bakgrund och preferenser skapar saker tillsammans. Som ett högst levande bevis på att det inte finns någon äkta kultur, särskilt inte nationell sådan. Det är dessutom svindlade att föreställa sig möjligheterna. Jag menar den som få tusentals stela tyskar att dansa till reggae måste ju kunna uppnå
i stort sett vad som helst.
