”Jag kommer inte att få någon pension”, säger hon. ”Men det struntar jag i.” Hon säger det med ett leende som dör ut i en sväljning. För hon vet att det är sant.
Hon är hemma med sitt fjärde barn nu. ”Jag älskar dem ju, det är svårt att släppa dem”, förklarar hon och skrapar ihop lite grus på hallgolvet med skospetsen.
Sedan när hon kommer tillbaka till sin deltidstjänst inom omsorgen väntar vabbande i fyrtakt.
När man pratar med kvinnliga vänner om deras umbäranden som småbarnsföräldrar är det rätt ofta samma sak – de sitter fast i ett ekorrhjul av taskig ekonomi och ojämställt föräldraansvar, uttröttade av hushållsarbete och att hålla familjens sociala relationer i ruljans.
”Fast alltså han är en bra man, det är liksom bara hela samhället, vet du”, säger en annan kompis med två barn och heltidsjobb som hon gått ned i tid från för att ha koll på galonisar och bvc-besök. Jag frågar om vi ska dricka bubbel någon dag, men det är svårt för hennes snubbe tränar på tisdagar och torsdagar och så är det ju fredagsmyset…
Det är liksom bara hela samhället, vet ni. Det där systemet som är uppbyggt på att kvinnor ska springa i det outsägligt tröttsamma hjulet – med hälsa och ekonomi som insats.
50 procent av arbetarkvinnorna jobbar deltid, i snitt tjänar kvinnor 86 procent av vad män gör och morsor tar ut runt 65 procent av vab- och 75 procent av föräldradagarna.
Arbetsköparna har därför kunnat göra sig en klar och bekväm bild av att en anställningsbar person är en man utan barn och i stort sett utan andra åtaganden än sitt jobb. Det är en förlegad syn. Till på köpet strider det slentrianmässiga tillämpandet av den mot lagen.
Enligt diskrimineringslagen och föräldraledighetslagen har arbetsköpare inte rätt att missgynna varken arbetssökande eller anställda av orsaker kopplade till föräldraledighet och vård av sjukt barn.
Och i diskrimineringslagens tredje kapitel står att läsa att arbetsköpare dessutom måste “underlätta för både kvinnliga och manliga arbetstagare att förena förvärvsarbete och föräldraskap.” Men som vi alla vet lever vi ju inte i den bästa av världar och det är skillnad på juridik och rättvisa.
Förra året anmäldes 52 fall av missgynnande i samband med föräldraledighet till Diskrimineringsombudsmannen. Mörkertalet är enormt.
Därför är det en fröjd att i det här numret kunna presentera den före detta bemanningsanställda Sara Kerttu från Borås. Hennes arbetsköpare tyckte att hon vabbade för mycket och ville göra sig av med henne.
Men med hjälp av facket lyckades hon få Manpower att betala ut ett sexsiffrigt belopp i skadestånd. Grattis Sara! Lyckohjul i stället för ekorrhjul – och allt åt alla.
