Paolo Virzì (född 1964) är en av Italiens mest hyllade och produktiva regissörer, men betydligt mindre känd utanför hemlandet. Han gör dramer och komedier, ofta med ett mycket tydligt klassperspektiv, inte sällan med fokus på effekterna av arbetslöshet och prekära arbetsvillkor. Kanske har det något att göra med att han växte upp i ett arbetarklasskvarter i Livorno; den norditalienska hamn- och industristaden som först blev ett starkt fäste för upplysningstidens idéer och senare för arbetarrörelsen. Det var här Italiens kommunistparti grundades 1921 och än i dag lever det vänsterpolitiska arvet, vilket inte minst syns och hörs på läktarna när stadens fotbollslag, AS Livorno Calcio, spelar hemmamatch. Då vajar röda fanor, med eller utan hammare och skära, eller Che Guevara-porträtt, vid sidan av kubanska och palestinska flaggor, medan fansen värmer upp med att sjunga den klassiska partisansången ”Bella Ciao”.
Livorno har också varit skådeplats för flera av Virzìs filmer, exempelvis det tragikomiska familjedramat La prima cosa bella (2010), som, såvitt jag vet, är den enda av hans tidigare filmer som nått svenska biografer. I Girighetens pris (som är fritt baserad på en roman av amerikanen Stephen Amidon) har Virzì flyttat handlingen en bit norrut, till trakterna kring Italiens finansiella huvudstad, Milano, vilket är logiskt, eftersom berättelsen utspelar sig mot bakgrund av finanskrisen 2007–2008.
Filmens italienska titel Il capitale umano (”det mänskliga kapitalet”) är en term som försäkringsbolag använder när de, i samband med exempelvis en dödlig olycka, fastställer skadeståndsbelopp utifrån en beräkning av offrets värde baserad på vederbörandes ekonomiska och sociala position. Den stackare som här blir föremål för en sådan värdering är servitören Fabrizio, som blir ihjälkörd i filmens inledning när han cyklar hem från jobbet en sen kväll.
Fabrizio har serverat på en middag arrangerad av en exklusiv privatskola. Med på middagen, vid samma bord, finns de flesta av filmens huvudpersoner; det vill säga medlemmarna i överklassfamiljen Bernaschi (finanskapitalisten Giovanni, före detta skådespelaren men numera frustrerade hemmafrun Carla och den nästan vuxne sonen Massimiliano) och medelklassfamiljen Ossola (mäklaren Dino, dennes andra hustru, psykologen Roberta och dottern från första äktenskapet Serena, som har en relation med Massimiliano). Snart står det klart att den bil som kört på Fabrizio tillhör Massimiliano. Men frågan är vem som körde.
Medan denna fråga driver handlingen framåt, så är det huvudsakligen klassrelationerna mellan familjerna Bernaschi och Ossola som intresserar Virzì. Dessa skildras i tre återblickar – ur Dinos, Carlas respektive Serenas perspektiv – vilka också förklarar varför samtliga personer runt bordet denna ödesdigra kväll befinner sig i ytterst pressade livssituationer.
Strebern Dino har tagit stora lån för att köpa in sig i en av Giovannis fonder och är nu ruinerad. Roberta är gravid. Giovanni ansätts av familj och investerare medan hans tillgångar krymper ihop. Carla har fått se ett teaterprojekt maken finansierat åt henne falla samman i takt med Giovannis börsvärde. Massimiliano har svårt att leva upp till pappans krav på honom. Serena har gjort slut med Massimiliano, men de båda håller ännu skenet uppe för familjernas skull. Hon är i stället hemligt förälskad i fattige Luca, som är dömd för ett mindre knarkbrott och bor med sin morbror (som egentligen begått brottet Luca tagit skulden för). De båda lever på försäkringspengar Luca fått efter mammans tidiga död.
Filmens största behållning är relationen mellan den inledningsvis osäkert fjäskande och därefter bittre Dino (Fabrizio Bentivoglio är oemotståndlig i rollen) och Giovanni, som självsäkert pendlar mellan ytlig älskvärdhet och kylig likgiltighet. Här fångar Paolo Virzì skickligt det psykologiska spelet mellan medelklassen och överklassen. Man skulle också kunna säga att filmen utmynnar i en befriande konsekvensrealism: krisen gör de rika rikare, medan medelklassen dansar på slak lina, men håller sig på fötter, och arbetarklassen blir överkörd.
Men samtidigt lägger Virzì allt för stor vikt vid att moralisera över en allmän girighetskultur, där alla blir lika goda kålsupare (utom möjligen Fabrizio, som dock knappt får någon plats i berättelsen). Detta perspektiv stärks ytterligare när Fabrizio, som representant för arbetarklassen, ersätts med den marginaliserade Luca och hans slashas till morbror, vilka också de lever på oförtjänta pengar (försäkringen). Här påminner Girighetens pris, som var årets italienska Oscarbidrag, om förra årets Oscarsvinnare, Paolo Sorrentinos Den stora skönheten, också den en film där moraliskt förfall ersätter klasskamp och kapitalismens mekanismer som förklaringsmodell. För även om nyliberalismen har förstärkt en egocentrerad kultur, som sprider sig från toppen och nedåt, så är detta förstås mer ett symptom än en orsak.
