Jag skulle betala i stort vad som helst för att få vara en fluga på väggen när produktionsbolaget bakom tv-serien Marvels’s Daredevil sålde in sin idé till Netflix.
– Hej, vi tänkte göra en serie av den mest slätstrukna superhjälten som finns. En kille som är med om en trafikolycka som liten, blir blind och utvecklar…
– Vänta lite. Har inte Ben Affleck gjort något liknande? Vad var det den hette nu igen?
– Daredevil!
– Just ja. Den var verkligen inget vidare. Men är Ben med på tåget kan vi tänka oss att göra något. Ja, något helt annat alltså.
– Nä, Ben Affleck är inte med. I huvudrollerna har vi i stället tänkt oss några b-skådisar som haft biroller i Boardwalk Empire, True Blood och The Hunger Games. Vi tänkte låta en kille som skrivit manus till några avsnitt av Buffy the Vampire Slayer vara hjärnan bakom allt.
– Joss Whedon! Nu snackar vi.
– Eh, nej. Vi pratar om Drew Goddard som skrev några…
– Aldrig hört talas om.
– Som regissörer har vi tänkt oss ytterligare doldisar. Några av dem så okända att de inte ens har en egen wikipedia-sida. Men vi lovar, det kommer att bli skitbra.
– Visst, kör på. Här har ni x antal miljoner dollar till 13 avsnitt. Blir det inte jättedåligt gör vi några säsonger till.
Det borde inte gå att sälja in något så oansenligt och anspråkslöst. Men efter några avsnitt inser jag att just detta är seriens styrka. Ett antal skådespelare vi inte sett i en massa andra sammanhang agerar som om de fått sina livs chanser. Vilket de ju också har. Det oansenliga – både med serien och Daredevil, blir snart seriens stora styrka.
Matt Murdock/Daredevil (Charlie Cox) är en advokat som varit blind sedan han var liten efter en trafikolycka då att han fick radioaktivt avfall i ögonen. Han har växt upp med sin ensamstående far som försörjde sig som ringvrak. Övriga sinnen som känsel, lukt och hörsel har skärpts. Men han är i högsta grad mänsklig. Han är klumpig, gör misstag, tror han har rätt när han i själva verket har fel. Precis som vi andra.
Murdock driver en byrå tillsammans med Foggy Nelson (Elden Henson) som mutar sig till deras enda fall. I början har Daredevil inte ens en riktigt dräkt utan svart pyjamas och en toppluva nerdragen över ögonen. Och han får stryk. Massor av stryk. Det är inte som i exempelvis Sons of Anarchy att någon kan blir skjuten, knivhuggen och grovt misshandlad och löser det med ett plåster eller två. Som tur är blir Daredevil kompis med en sjuksköterska, Claire Temple (Rosario Dawson), som både lappar hop honom och frågar vad fan han håller på med egentligen.
Skådespeleriet är suveränt. Förutom ovan nämnda är skurken Wilson Fisk (Vincent D’Onofrio) och advokaternas första klient Karen Page (Deborah Ann Woll) grymma. Dialogen är bitvis otrolig och både gatuvyer och fightingscener bländade vackra.
Marvel’s Daredevil är faktiskt den superhjälte på film och tv som jag tyckt bäst om hittills. En oansenlig snubbe som slåss mot allt möjligt mellan gentrifiering och onda rika gubbar. Vid närmare eftertanke är det inte så konstigt att skaparna fick göra sin tv-serie. Vem kan inte älska något sådant?