För några veckor sedan vann en av våra lokala samorganisationer en konflikt med uthyrningsföretaget Manpower. Företaget hade avskedat en ung kvinna och mamma för att hon ”vabbat för mycket”. Rätten till ledighet för vård av sjukt barn är hårt reglerad, och Manpower tvingades att betala ut ett sexsiffrigt skadestånd till kvinnan. Vi får ofta höra att fackets roll är överspelad, att vi inte kan göra något åt problemen vi ser omkring oss: Osäkra anställningar, underbemanning, taskiga löner, kroppar som går sönder på grund av dålig arbetsmiljö, ökande arbetslöshet, ökande arbetstid, arbetsköpare som över huvud taget inte har koll på vad som krävs. Problemen är onekligen stora, men det största hotet mot våra rättigheter på jobbet är känslan av uppgivenhet.
Fackliga segrar vinns varje dag. Bara i SAC har vi cirka hundra förhandlingar med arbetsköparna varje år. Vi driver igenom tryggare anställningar, bättre scheman, högre löner och säkrare arbetsmiljö. Vi förhandlar fram skadestånd till medlemmar som råkat illa ut på jobbet och kräver in löner som fuskats bort av oseriösa företagare. Trots retoriken om att facken inte behövs är arbetsköparna väl medvetna om vår styrka. De vet att grunden för våra medlemmars inflytande på jobbet, grunden för all facklig organisering, ligger i rätten att gå i strejk och blockad om förhandlingarna strandar.
Det är därför arbetsköparna nyligen attackerat strejkrätten. Svenskt Näringsliv agiterar för att politikerna ska stoppa sympatiåtgärder och specifikt förbjuda SAC:s konflikter. Det är ingen isolerad offensiv. Liknande arbetarfientliga utspel bärs runt av högervindarna inom hela EU. I Spanien har strejkrätt och mötesfrihet inskränkts så till den milda grad att Amnesty International riktar allvarlig kritik mot landet. Också i Polen och Frankrike har inskränkningar gjorts i strejkrätten och även i Tyskland är det på gång. Men här har näringslivet än så länge inte haft framgång. Det är tur, för det är strejkrätten som upprätthåller dina och mina rättigheter på jobbet.
Det var strejkrätten som i somras gav papperslösa restaurangarbetare i Malmö möjligheten att kräva ut sina löner när de blev blåsta av chefen. Det var strejkrätten som i vintras gav hemtjänstpersonal på Aleris möjligheten att protestera mot stressen och det var den som fick Stockholms stad att ompröva beslutet att övervaka personalen med GPS-systemet ParaGå. Det var strejkrätten som gav tågpersonalen hos Skånetrafiken tryggare anställningar när Almega ville dumpa villkoren mellan två upphandlingar. Det är strejkrätten som är själva rörelsen i arbetarrörelsen.
På fredag är det första maj. Vi är tusentals syndikalister som deltar i firanden runt om i landet. I år är vi lite extra stolta eftersom vi bildat flera nya lokala samorganisationer och vi arrangerar en stor internationell minneskonferens i Gävle i höst. Det är hundra år sedan syndikalisten Joe Hill, en fattig svensk migrantarbetare, mördades för sin fackliga aktivism i Utah, USA. Hans mest berömda ord är lika giltiga nu som då. ”Sörj inte – organisera!”
