I Paolo Virzis film Girighetens pris, som Daniel Lindvall skrev om förra veckan, försöker fastighetsmäklaren Dino komma upp sig i samhället genom att köpa in sig i en hedgefond som drivs av hans dotters pojkväns rika familj. Det funkar, i alla fall ett tag. Men till de riktigt fina rummen får Dino aldrig tillträde. Där betraktas han bara som den gränslösa småfifflare han faktiskt också är. Tragiken ligger inte i att han är blind för ojämlikheten; snarare i att han ser den men försöker ändå, eftersom han måste.
Jag hade nog inte fastnat för denne fastighetsmäklare om jag inte samma helg som jag såg filmen också besökte Swedish Music Hall of Fame. Inrymt bredvid Abba-museet i källaren till Benny Anderssons hotell på Djurgården ligger det, något i skuggan av sin mer populära granne. Att det har blivit så är kanske inte så konstigt. Ingen betalar väl det kombinerade inträdet på 200 spänn för att titta på Ulf Lundells guldskivor när man vägg i vägg får dansa med ett Agnetha Fältskog-hologram.
Men till vem riktar sig Swedish Music Hall of Fame? Vill man vara snäll kan man kanske tala om en folkbildande ambition, där en tänkbart ganska bred publik får tillfälle att lära sig mer om ”det svenska musikundret”. Det låter för all del hedervärt, men väcker ofrånkomligen frågan om vad detta musikunder består i. Vad har egentligen Jussi Björling gemensamt med Ebba Grön? Neneh Cherry med Carola, Latin Kings med Jan Johansson? Har de påverkat varandra, arbetat ihop? Eller är det enda som förenar dem att de någon gång verkat i Sverige?
Om så är fallet kan man fråga sig vad det haft för betydelse. Knappast någon större för artisterna i alla fall – influenser är ju sällan utpräglat nationella. Det förstår alla, liksom att det bara är ur ett mycket speciellt perspektiv som exempelvis Robyn kan sägas göra ”svensk” musik, eller ens gynnas av ängslig pepp från ett hemland hon knappt förhållit sig till på tio år. I den mån hon gör musik av en särskild anledning är det knappast för att, som det står på Swedish Music Hall of Fames hemsida, bidra till ”en hel musikindustri med stora exportframgångar”.
Det är helt enkelt svårt att skaka av sig känslan att Swedish Music Hall of Fame är något mer än ett branschstyrt propagandaprojekt. Exakt så här vill väl Stockholms Handelskammare att museiverksamhet ska bedrivas, med fokus på framgång, exportsiffror och ”varumärket Sverige”. Det tvångsmässiga inkvoterandet av smalare akter, typ Stina Nordenstam, understryker liksom bara viljan att skapa bilden av en progressiv och dynamisk smältdegel som samtidigt är så enhetlig att den ryms i en museisal. Sverige – musiklandet!
Och det blir ju så hjärtskärande pinsamt och bedrövligt. Som när Dino i Girighetens pris klampar in på överklassfamiljens tennisbana vill man bara säga: sluta! De skiter i dig! Håll dig till din sfär!
Skillnaden är väl att Dino åtminstone utnyttjar sin överordnade. Swedish Hall of Fame och andra som profiterar på svensk musik är mer som kapitalister är mest: snor det de tycker är snyggt, utan tanke på hur det kommit framför näsan på dem. Girighetens pris är lika lågt som vanligt.
