Jag är också nyfiken på den som satt upp klistermärket. Om ord nu är så meningslösa, varför har personen gjort sig besväret med att införskaffa och sätta upp ett klistermärke med just ord? Jag utgår dessutom från att det är meningen att dessa ord ska påverka den som läser dem. Annars vore ju inte bara orden utan även handlingen att sätta upp klistermärket meningslös.
Det finns en utbredd uppfattning i vänsterkretsar om att ord – i tidningar, böcker, debatter, på sociala medier – inte betyder något. Att det är stor skillnad på att snacka och att göra saker och att det är handlingarna som räknas. Detta omfattar givetvis tidningen du just läser. Om jag är böjd att hålla med. Arbetaren är en liten tidning som riktar sig till redan politiskt intresserade som redan håller med om det mesta som skrivs. Den här texten kommer exempelvis att läsas av högst ett hundratal personer.
Så vad skulle jag kunna göra i stället? Demonstrera? Demonstrationer lider av samma problem som den här tidningen. Ingen utom deltagarna bryr sig. Dessutom har demonstrationen en förmåga att låta sin egen obetydlighet framträda. Jag kan låtsas att den här texten når ut till jättemånga människor. En demonstration däremot, visar tydligt var den börjar och slutar. Minns med fasa en demonstration mot polisen i samband med REVA. Den tågade från Möllan ned till Polishuset vid Davidshalls torg och en förkrossande majoritet av deltagarna, inklusive jag själv, var uppenbart extremvänster. Vad tänkte de som såg på? Att rasism inom polisen är en fråga bara extremister bryr sig om?
Vad tänkte polisen? Att det bara är folk som redan hatar dem som är emot att de använder sig av rasprofilering?
Men säg att jag i stället uteslutande skulle ägna mig åt att handla. Skapa allmänningar, ockupera byggnader, hindra utvisningar, bygga ett socialt center, organisera mig på arbetsplatsen och utföra direkta aktioner, organisera mig tillsammans med mina grannar mot fastighetsbolag och politiker. Hur skulle jag kunna göra detta utan ord? Utan att diskutera, övertyga och komma överens? Hur skulle jag kunna få med mig någon annan?
Det här får mig osökt att tänka på Russell Brand. Han snackar ju en hel del. För snart ett år sedan förespråkade han – på bästa sändningstid under en intervju med Jeremy Paxman i BBC:s Newsnight – att kapitalismen borde avskaffas. De flesta av mina politiskt intresserade vänner avfärdade intervjun. Inte bara som snack utan dessutom som väldigt banalt snack från någon inte har en aning om verkligt politiskt arbete.
Russell Brand själv brydde sig föga om kritiken och fortsatte tappert sin mission. Kort efter intervjun gav han ut boken
Revolution som nyligen kommit ut på svenska. Det framgår tydligt av boken att den jämförelsevis obildade arbetarklasskillen Russell Brand är lyckligt ovetande om både internt vänsterkäbbel och avancerad politisk filosofi. Han är lika lite Giorgio Agamben som jag är Stig Dagerman. Revolution är inget komplett recept på en bättre värld. Men här måste jag säga som Owen Jones; ring mig när någon skrivit den boken.
Däremot är den en enkel, rolig, välskriven historia om ett antal frågor som är högst relevanta för väldigt många människor. Brands ord må vara banala, men han säger rätt sorts banala saker vid rätt tillfälle till väldigt många människor. Bara en enda av
alla de videos på nätet från den där intervjun på BBC har setts av 11 miljoner människor. Hur många exemplar boken kommer att sälja i vet jag inte, men lyckas han övertyga en enda promille av de miljontals människor som lyssnar på honom om att kapitalismen är fel och revolution är rätt, har han gjort en större politisk insats än de flesta kan drömma om att göra.
För ord och handling är inte två olika saker. Att formulera ord är en typ av handling. För att orden ska vara politiskt intressanta måste de relatera till människors vardag och gärna leda till någon typ av förändring. Men det gäller alla andra sorters politiska handlingar också. Det hänger dessutom ihop. Pratar vi inte med varandra får vi heller inget gjort. Övertygar vi inte betydligt fler om vad som bör göras kommer vi ingenstans. Vi kommer att fortsätta ha tidningar som ingen läser. Femprocentspartier med högst marginellt inflytande. Fackföreningar som antingen är helt obetydliga eller sakta men säkert förvandlas till försäkringsbolag med dåliga premier. Aktioner som inte påverkar något eller ens märks. Organisering på arbetsplatser och i bostadsområden som ingen deltar i. Men fortsätt att fnysa du. Je suis Russell Brand.
