Vem kommer ihåg hashtaggen #thewalkingred? För lite drygt ett år sedan kom Centerns Ungdomsförbund med idén att be folk att fota tågen av ”vänsterzombies” och lägga upp dem på Twitter. Kampanjen drogs dock snabbt tillbaka: tydligen fanns det vissa etiska och praktiska problem med att fota folk på grund av deras politiska åsikter som ingen inom CUF riktigt tänkt på.
Kanske är detta att svära i kyrkan, men jag tror nog att CUF:s analys ändå kommer sanningen lite närmare än vad många är beredda att ge dem cred för. Att de själva utgör levande (?) bevis på att politiska zombies faktiskt existerar är ju bara passande; Centerpartiet och vänstern
i bred bemärkelse har egentligen ganska mycket att säga om varandra i dag.
Fram till slutet av 1950-talet var namnet på Annie Lööfs parti faktiskt ”Bondeförbundet”, och det var något så konstigt som ett parti som fick det mesta av sitt stöd från bönder och som försökte representera bönders intressen. Under tiden som partiet existerat så har dock andelen bönder i Sverige sjunkit från över 40 procent av arbetskraften till dagens 1,5 procent. För att överleva har man alltså varit tvungen att ”bredda sig”, som det heter.
I klarspråk talar vi alltså om ett parti som tack vare att det är rikare än Krösus kunnat köpa sig till konstgjord andning långt efter att dess väljarbas dött ut.
Centerns flackande hit och dit – månggifte, turboliberalism, fri invandring, lite halvhjärtat landsbygdskramande – är varken mer eller mindre än jakten på ett existensberättigande hos ett parti som inte längre har något organiskt liv eller förankring att tala om men som ändå vägrar att sluta röra på sig. Om detta är tecken på politisk zombiefiering, kan vi inte då erkänna att vi faktiskt känner en patient med liknande symptom i dag?
Bortom alla nidbilder och all retorik är det svårt att inte lägga märke till samma sorts fladdrighet på egen planhalva: från zapatistas till gräsrötter till nätrötter till papperslösa till studentdemonstrationer till occupy, från de ”prekära” till transaktivism och tillbaka igen. Ständigt letar man efter nya bra, fina, rättvisa frågor och marginaliserade grupper, och ständigt blir man besviken på både frågor och människor… och vips är man på jakt igen, på jakt efter nya grupper man kan tala för och visa solidaritet med. Demonstrationståget blir till slut ett självändamål, ett spektakel; en sorts politisk missilparad i en tid där alla silon redan står tomma och sakta rostar bort.
Allt som är fast förflyktigas, som en skäggig man en gång uttryckte saken. Vi behöver egentligen bara se på hur fackförbunden allt mer går samma väg som Bondeförbundet och första maj blir lite mindre kultur och lite mer subkultur för varje år som går för att se kraften hos denna mycket enkla sanning. Det går alltså fint att skratta åt CUF, men den som ser till den historiska process som CUF ändå förkroppsligar finner att skrattet lätt sätter sig i halsen.