Iggy går i åttan men undrar om det inte snart är dags att gå i förtidspension. Dagarna i skolan är meningslösa och innehåller mest mobbarkillar, krävande svenskalärare och äcklig mat. Iggy hänger hellre med bästisen Julle, spelar mobilspel och kollar på bloggar med bilder av döda djur.
För de som har läst Hanna Gustavssons första seriebok om Iggy, Nattbarn, är mycket sig likt. Iggy, som egentligen heter Ingrid, har fortfarande samma stenhårda integritet och surmulet roliga repliker.
Men hon har nya problem. Det blir snabbt tydligt att Julle och Iggy börjar gå varandra på nerverna. Det gör det svårt för Iggy eftersom Julle är hennes stora trygghet och det enda skyddet mellan henne och de taskiga killarna i skolan. ”Fuckfacen”, som Julle kallar dem. Iggy och Julle börjar hänga med ett gäng nior och svartsjuka uppstår på en gång. När Iggy på Julles initiativ micrar(!) sin blöta smartphone så den smälter är katastrofen ett faktum. Det går inte att ha ett socialt liv utan den och mamman har inte råd att köpa en ny.
Iggy börjar förstå att det är skillnad på hennes och Julles förutsättningar och det är en smärtsam insikt. När kompisarna beställer in getost och ruccolapizza låtsas Iggy att hon inte är hungrig. Hemma hos nya kompisen Jasse ligger mamman, iklädd byxdress, i soffan och jobbar hemifrån på sin Mac och pappan i köket vill diskutera ordet hen med ungdomarna. Så gör Iggys mamma aldrig. Jasse ber om ursäkt för sina bohemiska föräldrar som aldrig städar och drar det inte så värst roliga skämtet att Iggys mamma kanske skulle komma och städa hemma hos dem.
Att ha kompisar som ser ned på ens föräldrar är plågsamt och det är lätt att börja känna skam i stället för att bli förbannad, vilket ju är berättigat. Hanna Gustavsson visar så bra hur Iggy dras mellan att var arg på sin mamma för att hon inte kan ge henne pizzapengar och att vara arg på de aningslösa rikare kompisarna som strör pengar omkring sig. När mamman kommer hem med ett par secondhandjeans biter Iggy ihop och låtsas att hon gillar dem. Mamman undrar om Iggy mår dåligt, så ovan är hon att hennes gåvor tas emot. Det hela är sorgligt och träffsäkert.
Det är lätt att känna med Iggys ensamstående mamma som på sitt sätt kämpar för att upprätthålla relationen med dottern. Mamman får också ett annat utrymme än i Nattbarn, då hon mest syntes i sällskap med sin hurtiga pojkvän, inte sällan naken i Iggys äcklade fantasier av vad som pågick i mammans sovrum. Nu får man som läsare ibland ta mammans parti när hon och Iggy diskuterar.
Iggy porträtteras inte som en hjälte som kämpar hårt mot bristen på pengar. När mamman fixar ett jobb som tidningsutdelare tröttnar hon snabbt och lägger tidningarna i en soptunna och vägrar gå tillbaka. Det är skönt att hon får vara allt annat än präktig.
Och på slutet verkar det trots allt som att Iggy hittar en utväg och förstår att alla kompisar inte härstammar från den kreativa medelklassen och att solidaritet kan finnas att hitta där man minst anar det.
Det är befriande att Hanna Gustavsson förlagt handlingen i nutid. Många sjuttio- och åttiotalister som skriver om tonåringar låter sina karaktärer leva i just den tiden då de själva växte upp. Det blir kanske enklare så, man har koll på musikreferenser, kommunikationssätt, slanguttryck och allt vad det är. Men det blir lätt alldeles för nostalgiskt. Hanna Gustavsson har inga problem med att skildra nutidens tonåringar trovärdigt, i alla fall inte vad jag med mina begränsade kunskaper kan se. Iggy och hennes kompisar pratar om Kik, kollar på disgusting fart attack compilation på Youtube och bråkar via sms. Ingen nostalgi för 30- och 40-plussare som vill läsa om sprejade snedluggar och movieboxar. Det är skönt.
Hanna Gustavsson rör sig naturligt i teman som klass, identitet, sexualitet. Det blir aldrig krystat eller uppfostrande, det är liksom bara livet.
Dialogen känns verklig utan att vara överbelamrad av nya slangord. Mycket sägs mellan raderna, i Iggys många tystnader. Och i ansiktsuttrycken. Speciellt fint är Iggys och mammans kroppsspråk och minspel, man ser hur de kämpar med varandra. Även bildspråket slipper vara tillrättalagt. Det är närbilder på spagetti som slurpas in i munnen, finnar, rynkor, dåliga hållningar. Som det är, helt enkelt.
Hanna Gustavsson är så hundraprocentigt lojal med Iggy, vi luras aldrig att skratta åt henne, man är alltid på hennes sida. Iggy tillåts vara skör och stenhård på samma gång och det är omöjligt att inte älska henne.
