Det brittiska valresultatet tog de flesta bedömare på sängen. Trots att opinionsmätningarna visat ett dött lopp mellan socialdemokratiska Labour och konservativa Tories blev utfallet ett annat. Labour gjorde sitt sämsta val på 28 år, och nu får i stället den sittande premiärministern egen majoritet, om än en bräcklig sådan.
– En nation, ett Storbritannien. Det är så jag kommer att regera om jag är lyckosam nog att bilda regering under de kommande dagarna, sade David Cameron i sitt segertal utanför premiärministerbostaden på Downing Street i London.
Men enigheten är premiärministerns önskedröm, en dröm som kommer att kräva diplomatisk skicklighet, hårda nypor eller både och för att besannas. I nuläget är Storbritannien en mycket delad nation.
– De konservativa vann på en engelskt nationalistisk agenda. De talar till södra Englands medelklass, men 60 procent av väljarna röstade inte på Tories, säger Ben Rosamond, professor i statsvetenskap på Köpenhamns universitet.
Medan de konservativa tog hem valdistrikten i södra och mellersta England ligger Labours huvudsakliga segerdistrikt i norr. I Skottland krossade självständighetspartiet, SNP, allt motstånd i i stort sett hela regionen. I Wales gjorde självständighetspartiet Plaid Cymru ett bra val.
Enligt Ben Rosamond är risken stor att klassklyftorna kommer att öka ytterligare med den politik som Tories lovat föra under de kommande fem åren. Bland annat ska de sociala skyddsnäten skäras ned med motsvarande 153 miljarder. David Cameron har hittills sagt att bara 2,5 miljarder av dessa kommer att tas ur socialförsäkringen. Bedömare säger att den kvarvarande miljardbesparingen bland annat kommer att drabba föräldraförsäkring och barnbidrag.
– Tories har lovat att bekämpa underskottet. Vi talar om 12 miljarder pund. Den yxan kommer att falla på välfärdsstaten och det kommer att skapa djupa sociala klyftor. Men även här kommer det inte bara vara klassmässiga, utan även regionala klyftor, säger Ben Rosamond.
Nicholas Aylott, docent i statsvetenskap på Södertörns högskola, tror dock att klyftornas djup är beroende av hur den brittiska ekonomin går i stort.
– Det är klart att nedskärningar i offentlig sektor kommer att drabba fattigt folk mer än välbärgade. Men det är inte lika säkert att klyftorna ökar om ekonomin fortsätter att växa. Två-tre år av växande ekonomi skulle kunna vara en bra sak för nästan alla, säger han.
Före David Camerons seger har ingen konservativ partiledare sedan Margaret Thatcher blivit omvald med starkare mandat. Thatchers andra mandatperiod gav både henne och partiet ökat självförtroende att på allvar förändra landet i nyliberal riktning.
Bedömare har nu börjat spekulera i om mönstret kommer att upprepa sig under de konservativas kommande fem år. Men enligt Nicholas Aylott är liknelsen med Thatchers andra period inte solklar.
– Det fanns ett ideologiskt projekt hos Thatcher och hennes grupp som inte är lika stark hos Cameron och hans medarebtare. De är mer pragmatiska. Cameron själv har också sagt att han ska gå mot mitten. Hans majoritet är heller inte lika stor som för Thatcher 1982, säger Nicholas Aylott.
Ben Rosamond däremot är övertygad om att det finns en politisk vilja att gå samma väg som Thatcher, och till och med att överträffa henne.
– Det här är en regering som leds av folk som ser på 1980-talet som en ledstjärna som de måste följa. Den här regeringen är mer radikal än Thatchers när det gäller välfärdsreformer, utförsäljningar och EU-motstånd. Det finns definitivt en övertygelse att gå hårt fram, säger han.
I likhet med Margaret Thatcher har David Cameron riktat udden mot den brittiska fackföreningsrörelsen och har kallat den ”ett hot mot ekonomin”. Även om frågan varit underordnad i valupptakten har Cameron lovat att göra kraftiga begränsningar i strejkrätten.
För att få strejka måste en omröstning inom facket ske tre månader innan strejktillfället där majoriteten röstar för. Enligt Camerons vallöfte måste också minst 40 procent av medlemmarna ha deltagit. Fackföreningsledare har kallat det ”slutet för strejker i offentlig sektor”.
