Förra veckan anlitade jag för första gången barnarbetare. Jag gjorde en omarbetning av Prinsessan på ärten och behövde testa den på en yngre publik. Min sexåring och hans kompis var ointresserade. Jag lovade godis. De blev intresserade. Och de förblev intresserade. När sagan var slut, ”Det bästa var att hon lurade drottningen!”, ville de höra en till. Nå, så snabbt jobbar jag inte. Då fick jag
i uppdrag att skriva ned en saga som de berättade för mig. Man skulle kunna tro att jag, författare och (snart) skrivpedagog, själv tog initiativ till att skriva med barnen. Men det är att överskatta mig. Deras fantasi och kreativitet vaknade och de bombarderade mig med en psykedelisk berättelse om en grodprins och en massa andra karaktärer som spelade fotboll och kallade varandra ”idiot”. Sedan ritade de scener ur sin saga. Och själv började jag se framför mig hur vi skulle skriva böcker tillsammans. Hur de små sexåringarna skulle fortsätta leka fram berättelser och bli större och större och senare kunna skriva själva.
Sedan kom jag ned på jorden.
Från mina kursare på skrivpedagoglinjen fick jag en rad exempel på knäckta tolvåringar. Elever som lämnat in originella noveller och av läraren fått höra: ”Du måste ha en början, en mitt och ett slut. Punkt och stor bokstav! Läs om din text!” Djärvhet och fantasi har underkänts – ”stavning och grammatik måste vara helt uppfyllda för att det ens ska vara relevant att fundera på dramatisk kurva, originalitet, gestaltning”.
Är det någon som tror att de eleverna blir sugna på att fortsätta skriva?
Jag skulle kunna fylla på med exempel på usla lärare och pedagoger. Men tyvärr gör det sitt bästa, och framför allt så… gör de sitt jobb. Fantasi ingår inte i betygskriterierna. Det är svårt att mäta originalitet. Läroplanen har mål och dessa lärare försöker nå dem.
Kruxet är att man skjuter sig i foten. För sex år sedan var jag inte en skrivande människa. Jag började skriva för att det var så jävla roligt, och det är därför jag fortsatt. Stavningen, grammatik, svåra ord – allt har jag lärt mig efterhand. Jag tror det är det bästa: med läslust och skrivlust och en kärlek till berättandet kommer det andra av bara farten.
En av mina kursare skriver något som krossar mitt hjärta: ”Med det betygssystemet är det ju garanterat att barnens kreativitet kommer att knäckas om de inte ännu har bemästrat stavningen till fullo. Läget känns hopplöst.”
Jag bävar för den dag mina barn får sina första betyg, jag är rädd att det kommer döda deras nyfikenhet och fantasi. Att fokus kommer att hamna på att prestera bra och inte på att söka kunskap och ha kul. Hur ska vi undvika att hamna där? Jag vet inte, men att slopa betygen känns som ett första steg, och jag tror att anställda inom skolan har fler förslag