”Halvdjävlar och halvbarn”; så beskrev Rudyard Kipling befokningen i den koloniserade delen av världen i sin (ö)kända hyllningsdikt till det brittiska imperiet, ”Den vite mannens börda” (1899). Det var den vite mannens börda att beskydda och tämja dessa undermänniskor för deras eget bästa.
Det är en rasistisk stereotyp som fortfarande är vanligt förekommande i västerländska berättelser. En smula fövånande gäller detta inte minst i den typ av, ofta kritikerhyllade, europeiska filmer som brukar räknas som ”finkulturella”; arthouse-filmer, för att använda ett svengelskt begrepp. För hur, om inte just som ”halvdjävlar och halvbarn”, i behov av den vite mannens (eller ibland numera också kvinnans) tukt och beskydd, kan man exempelvis beskriva afghanerna respektive sudaneserna i Susanne Biers Bröder (2004) respektive Hämnden (2010), eller de svarta afrikanerna i Claire Denis White Material (2010)?
Fransmannen David Oelhoffens andra film, Far from men (fritt baserad på Albert Camus novell ”Gästen” ur samlingen Landsflykten och riket från 1957), tar avstamp i denna stereotyp. Vi befinner oss i Algeriet dagarna efter det att den beväpnade befrielserörelsen, FLN, inlett sin kamp med en serie koordinerade aktioner mot polisiära och militära mål tidigt på morgonen allhelgonadagen 1954. Daru (Viggo Mortensen) är lärare i en ödsligt belägen skola på Atlasbergens högplatå. Vänligt och godmodigt lär han de algeriska barnen läsa och skriva på franska och undervisar dem om nationens galliska förfäder. Till hans plikter hör också att dela ut de fria spannmålsransoner som de franska myndigheterna regelbundet levererar till lokalbefolkningen.
Hit anländer en fransk gendarm med en algerisk fånge, Mohamed (Reda Kateb), som sägs ha dödat sin kusin när denne försökt stjäla hans skörd. Gendarmen ger Daru i uppdrag att föra Mohamed till en närbelägen stad, Tinguit, där han ska ställas inför den franska rättvisan och sannolikt dömas till döden. När Daru vägrar lämnar gendarmen ändå kvar Mohamed. Under natten attackeras skolhuset, som också är Darus bostad, av kusinens familj som vill utkräva blodshämnd, men Daru driver dem på flykten. På morgonen säger Daru åt Mohamed att han är fri att ge sig av vart han vill. Men Mohamed vägrar att fly och insisterar på att Daru ska föra honom till Tinguit. Snart är de båda på marsch genom det karga bergslandskapet med kusinens familj hack i hälarna.
Så här långt befinner vi oss mer eller mindre i Kiplings världsbild. Daru/franska staten undervisar och föder barnen och beskyddar den till synes hjälplöse Mohamed, medan såväl FLN som Mohameds kusinfamilj tycks stå för barbarisk blodtörstighet. Men härifrån – vilket också är ungefär där filmen lämnar/vidareutvecklar Camus korthuggna historia, som inte ens gav Mohamed ett namn– börjar Oelhoffer ifrågasätta stereotypen genom att i berättelsen föra in både huvudpersonernas individuella historier och den stora kolonialhistorien.
Mohameds historia återger honom bokstavligen hans heder och rang som en fullvärdig, ansvarstagande vuxen människa, medan en twist i Darus bakgrund ger en extra dimension till frågan om etniska hierarkier. På vägen ges även FLN mänskliga ansikten och hela konflikten ett mått av historiskt djup, när Daru och Mohamed hamnar mitt i stridslinjen. Skildringen av den franska arméns agerande och språkbruk –
i kampen mot ”terrorister” gäller inte krigets lagar – är inte bara historiskt korrekt utan kastar även en lång skugga in i vår egen tid.
Estetiskt lever Far from men högt på den dramatiska användningen av landskapet, som för tankarna till de gamla västernfilmernas Monument Valley, och på de båda huvudrollsinnehavarna som växer med berättelsen. Viggo Mortensen, vars ansiktsdrag tycks utmejslade av samma ökenvind som bergen, har den sorts starka närvaro som ändå aldrig tycks ställa medspelarna i skuggan, medan Reda Kateb långsamt bygger en komplex personlighet utifrån Mohameds inledande resignerade tystlåtenhet.
I slutänden förblir Far from men en film om dessa båda män; två individer som försöker undkomma våldsamma kollektiva konflikter. Mohamed vill undfly en familjefejd, Daru vill hålla sig neutral i förhållande till befrielsekriget (liksom Albert Camus, som själv var Algeriet-född fransman, så kallad pied-noir). Men konflikterna medger inte en neutral position. Historien är här lika hård som det storslaget ödsliga bergslandskapet. För att undkomma måste de båda männen bokstavligen lämna den geografiska konfliktytan.