En man har just skjutit sin far. Han håller kärleksfullt sin mor i handen medan de beskådar en massa fallosar i form av banker och försäkringsbolag sprängas i luften till tonerna av Pixies ”Where Is My Mind”.
Slutscenen i Fight Club väcker många frågor. Är den ett bevis på Sigmund Freuds monumentala inflytande på västerländsk kultur? Eller ett tecken på att doktorn hade en del poänger? Eller är den en symbolisk skildring av kapitalismens förestående undergång? Eller allt det här på en och samma gång? Psykoanalytiskt färgad marxism är ju långt ifrån ovanlig.
Och vem är egentligen fadersgestalten Tyler Durden, gestaltad av Brad Pitt i den paradroll han också gör i Snatch och De 12 apornas armé? Är han det sköna mansideal jag fortfarande envisas med att beundra eller någonting helt annat? Kanske är även han liksom bankerna en symbol för kapitalismen? Eller ett resultat av den? Kanske den karaktärstyp som Wilhelm Reich menade skapas i den patriarkala familjen, i skolan, i kyrkan och i fabriken? Som gång på gång visat sig vara en så perfekt livsform för fascismen. Är slutscenen en personlig revansch, både på ett mansideal och ett samhällssystem?
Det är något svindlande med tanken att både samhällssystem och sätt att leva skulle gå att avsluta med en enkel och brutal handling. Vem vet, jag kanske får uppleva något liknande själv.
Tyvärr tror jag inte det är möjligt.
Historia är en lång och mångtydig process. En som förstod detta bättre än de flesta var Kinas tidigare premiärminister Zhou Enlai. Under ett statsbesök i Frankrike frågade en journalist honom vad han menade att franska revolutionen 1789 haft för betydelse. Zhou Enlai svarade: ”För tidigt att säga.” Så även om jag skulle vara med om revolutionen skulle jag egentligen inte vara med om den. Resultatet visar sig kanske nämligen först om några hundra år.
Jag tror dessutom det är värre än så. Det dröjer inte bara länge innan resultatet visar sig. Revolutionen är dessutom en efterkonstruktion. Ett symboliskt eftermäle till ett sedan länge överspelat system. Om du ser en revolution kan du vara ganska säker på att en rad omfattande förändringar redan inträffat.
Det är om möjligt ännu mer svindlande att tänka sig att kapitalismen redan har gått under. Inte genom någon omstörtande revolution utan genom tusen sprickor i form av inneboende motsättningar, yttre begränsningar, krympande profit, miljöförstöring, uppror, arbetsvägran, alternativa förvaltningsformer, aggressiv ideologikritik och angrepp på privategendomen.
Det borde i såna fall vara möjligt att se tecken på det redan nu. Men vilka? Låt oss motbevisa Zhou Enlai och hitta dessa. Skicka dina bästa bevis på att kapitalismen gått under till kulturredaktionen. Märk kuvertet ”En annan värld är redan här”. De först öppnade rätta svaren vinner en målarlåda.
Det var allt för den här gången. Jag lämnar nu över kulturredaktörskapet till Rebecka Kärde.