Tänk dig en kombination av slavupproret i Spartacus och Alfred Hitchcocks ekologiska dystopi i Fåglarna. Ersätt det bevingade hotet med hundar och placera en korsning mellan familjens bäste vän Lassie och Stephen Kings rabiessmittade mördarmuskelmonster Cujo i huvudrollen. Kanske kommer du då i närheten av något som liknar Revolten. (Filmen visades på Stockholms filmfestival i höstas under sin engelska titel, White God; en direkt översättning av den ungerska originaltiteln, som också är en homage till amerikanen Samuel Fullers antirasistiska kultfilm White Dog och den novell av fransmannen Romain Gary som Fullers film bygger på, Chien blanc).
I centrum för handlingen står en flicka och hennes hund; 13-åriga Lili och hennes Hagen, en korsning mellan labrador och shar pei. När Lilis mamma och hennes nya partner åker till Australien för en längre arbetsvistelse ska dottern bo hos pappa Daniel som en gång varit professor vid något universitet men numera degraderats till hygieninspektör på ett slakteri. Daniel är redan inledningsvis föga förtjust över att ha Hagen i sin trånga lägenhet. Inte blir det bättre när en snokande granne anmäler hunden till myndigheterna och ljuger om att den bitit henne, varpå en myndighetsperson ringer på dörren och kräver att Daniel betalar en särskild skatt för blandrashundar.
Till Lilis stora förtvivlan beslutar pappan att Hagen ska lämnas till ett hundhem, men ett bråk i bilen på väg dit resulterar i att Hagen i stället släpps lös på motorvägen. Här börjar den odyssé som slutligen gör Hagen till ledare för en brokig flock gathundar som formar sig till en välorganiserad armé och förklarar krig mot den grymma mänskligheten.
Under resans gång förvandlas det som börjat som poststalinistisk socialrealism (en genre igenkännbar från exempelvis den rumänska ”nya vågen”) långsamt i riktning mot apokalyptisk skräckfilm. Berättelsen pendlar mellan Hagens upplevelser och Lilis sökande efter honom. Hagen hamnar i en hundtränares våld, brutaliseras i de illegala hundslagsmålens värld, flyr, fångas in och hamnar på ett hundhem med drag av koncentrationsläger, där avlivning hotar. Härifrån leder Hagen en massflykt som utmynnar i den blodiga hundrevolten. Den främmande, hotfulla känslan – men också vår identifikation med Hagen – förstärks av att regissören Kornél Mundruczó ofta skildrar omvärlden ur ett hundperspektiv, med hjälp av en låg, rörlig kamera.
Trots hundperspektivet är Revolten främst en allegori över människors grymhet mot människor. Över sociala strukturer, byggda på etnicitet/”ras” och klass. Det är enbart blandrashundar som är föremål för den skatt som är den direkta orsaken till att Hagen kastas ut ur den familjära tryggheten. Denna ”rasism” kopplas sedan tidigt och tydligt samman med klass, när den nyligen övergivne Hagen ska passera ett övergångsställe och hamnar bredvid en renrasig dalmatiner som leds i koppel av en snofsigt kostymklädd yuppie.
Men det som ger filmen en extra dimension är att den inte stannar vid en enkel, tudelad vision av samhället. I stället ger Mondruczó en mer komplex bild av hur klass och rasism/
fascism samverkar. Han visar på hur en aggressiv, människoföraktande disciplinering och reglementering sprider sig uppifrån och ner genom samhällskroppen, och på hur rädslan för en hotande deklassering – symboliserad av Daniels nedåtgående klassresa – kan göra den lägre medelklassen mottaglig för rasismens idéer, som ett sätt att söka särskilja och uppvärdera sig själv i förhållande till grupper som står lägre i samhällshierarkin. Exempelvis gör filmen inledningsvis en poäng av Daniels behov av att, i motsats till dottern, tydliggöra den hierarkiska skillnaden mellan raserna, människa och hund. Han förbjuder Lili att bjuda Hagen av sin mat – hundar äter hundmat, inte människomat – och låser in Hagen i badrummet under natten, eftersom hundar inte sover i sovrum.
Mondruczó har i intervjuer varit ovanligt öppen med sin samhällskritiska intention. ”Konsten får aldrig ge upp sin kritiska hållning. Den måste hålla upp en spegel framför samhällets ansikte”, har han sagt. Naturligtvis kan vi i denna spegelbild känna igen dagens Ungern, där nationalism, fascism och rasism frodats under nyliberalismens osäkra tillvaro, men Mondruczós utblick är också internationell. Blandrashundarna är offren för ”ett kastsystem” som globaliseringen ”fördjupat”. Och deras uppror representerar ”Europas fruktan i dag: massornas revolt”. (Counterpunch 30/1 2015)
Med sin effektiva genremix och kraftfulla, men inte simplistiska, allegori över nutiden är Revolten kanske det bästa jag sett på en svensk bioduk i år så här långt.
