Sommaren 1995 var den amerikanska författaren Kathy Acker på besök i Sydney. Där träffade hon kulturteoretikern McKenzie Wark. De umgicks intensivt i några dagar, och när Acker kom hem till San Francisco inledde de en två veckor(!) lång mejlkorrespondens. De skrev om sig själva och varandra, om sin ömsesidiga förälskelse; om kärlek, sex, litteratur, politik, identitet. Denna korrespondens föreligger nu, något redigerad, i en ny volym utgiven av New York-förlaget Semiotext(e).
Och ja – hur ska man förhålla sig till en text av det här slaget? Jag tänker bland annat på den etiska problematiken i att bara en av författarna har gett sig medgivande. Kathy Acker dog i cancer 1997. Vid sin död var hon en litterär och feministisk stjärna, uppmärksammad för böcker som Blod och tarmar i plugget (1978) och inte främmande för att skriva öppet om relationer med identifierbara älskare och älskarinnor. Men då var det på hennes egna villkor. Enligt förordet av bokens redaktör Matias Viegener, nära vän till Acker, är det osannolikt att hon skulle gått med på att publicera sina mejl, vilka knappast ger intryck av att vara skrivna för en större publik.
Annat är det då med McKenzie Wark. Han har haft möjlighet att redigera sina texter – i vilken grad det faktiskt skett framgår inte – och har ett stundtals svalt, akademiskt tonfall som retar Acker. ”I fucking hate power games outside the bed”, skriver hon vid ett tillfälle, ”and have no interest in playing them”. Wark ber om ursäkt och säger att det inte är meningen att verka svårtillgänglig. Ändå är det tydligt att det är han som har övertaget. Till skillnad från Acker har han andra, parallella relationer, som hon frågar ut honom om och blir svartsjuk på när han svarar.
I’m Very Into You bör emellertid inte läsas som den vanliga berättelsen om en heteroman som sticker när det börjar brännas. McKenzie Wark är inte Hugo Rask, Kathy Acker inte Ester Nilsson. Ingen av dem är direkt purung – han är 34, hon 48 – och båda har ett antal relationer bakom sig. De bor i olika länder och lever relativt inrotade liv, med jobb, vänner och (i Warks fall) älskare. Båda vet att mötet i Sydney kanske förblir en parentes. Ändå vill de hitta ett sätt att vara med varandra – skapa ett modus, ett gemensamt rum att finnas i.
Detta rum byggs till stor del av en gemensam referensbank. Acker och Wark diskuterar Pasolini, Bataille, The Simpsons, Portishead, Baudrillard, ”theory” och annat som 1995 kunde tänkas förena människor inom den kultursfär de båda tillhör. Vissa samtal är intressanta i egen rätt, som det om deras respektive hemländer, där Acker hånar Wark för australiers intresse för ”all things American” och frågar sig vad denna fascination består i. Andra höjer sig knappt över den koketta parningsdansens förutsägbara steg.
Mest spännande blir det när de pratar om sexualitet och begär. Acker och Wark tvekar att identifiera sig som bisexuella. Acker vill till varje pris slippa omfattas av den vanliga uppfattningen att någon som är bi är ”mindre” gay än någon som är homo. Wark håller med och tänker att bisexualitet inte kan förstås som en plats i mitten. Sexuella relationer kan aldrig befrias från en butch/femme-dialektik, där den ena leder och den andra följer. Frågan är hur denna skillnad kan förbli flytande och inte fixera de inblandade vid varsin pol.
Det är en fråga som Acker gör sitt bästa för att besvara. Hon växlar mellan att spela på sin position som en världsvan, 14 år äldre queerikon och att ge uttryck för en förmodligen högst genuin patetik. ”From my point of view, we slept together once. Then, it seemed like you no longer wanted to know me” skriver hon till Wark. Det är rörande, man känner igen sig – och ser ett finger på en av den mänskliga belägenhetens eviga frågor: Vad ska vi göra åt att vi är olika personer, du och jag?
Matias Viegener påstår att Kathy Acker och McKenzie Wark sågs två gånger till, sista gången strax före Ackers död. Exakt varför deras mailande ebbade ut så hastigt är dock inte glasklart. Kanske spelar det ingen roll. Det finns något sympatiskt i att berätta om en kärlek som inte är i närheten av att vara Den Stora; den sortens hastigt uppflammande och avklingande passion som för den sakens skull inte upplevs som mindre omvälvande när man är i den.
I kraft av sin blotta idioti är den kanske ännu mer intim.
