Reaktionerna efter att tre nazister från Svenska Motståndsrörelsen, SMR, i tisdags fälldes för misshandeln av en man den 10 augusti 2013 har varit blandade.
Två av nazisterna, Oscar Bergström och Mattias Glad, dömdes till villkorlig dom och samhällstjänst på 60 respektive 70 timmar. Den tredje, Theodor Nordenadler, fick tre månaders fängelse.
Kritik har framförts mot att gärningsmännens straffpåföljder varit för milda samt att rätten borde ha dömt för grov misshandel i stället för misshandel av normalgraden.
Även Magnus Berggren, vice chefsåklagare i Uppsala och den som väckte åtal mot de tre nazisterna, menar att domstolen låtit de tilltalade komma för billigt undan.
– Jag är väldigt nöjd med att man konstaterat att alla tre är skyldiga till gärningen även om jag tycker att straffen var lindriga. Jag hade ju yrkat på fängelse som påföljd för alla tre. Sedan förstår jag att domstolen valt att titta på deras ålder vid tiden för händelsen, säger han.
Finns det planer på att överklaga tingsrättens dom för att försöka få straffen skärpta?
– Inte i dagsläget, men jag ska sätta mig ned och gå igenom allt och så får vi se. Det beror ju lite på hur advokaterna väljer att agera också.
Trots att misshandeln skedde i grupp och med tillhyggen, samt att offret låg ned på marken, yrkade du på att de tilltalade skulle dömas för misshandel och inte grov misshandel. Varför?
– Domstolen hade kunnat gå på målsägandebiträdets linje och döma för grov misshandel, eftersom hon inte godtog mitt åtal för misshandel. Men rätten har valt att döma för enbart misshandel dels på grund av att det rör sig om ett hastigt händelseförlopp och att skadorna varit förhållandevis lindriga. Det som kunnat styrkas är att det utdelades en spark och ett knytnävsslag då offret låg på marken. Den övriga delen i misshandeln skedde då han befann sig i stående position. När det gäller tillhyggen brukar det handla om knivar och yxor och liknande för att det ska ses som grov misshandel, i det här fallet rörde det sig om fanskaft.
Håkan Westin är numera pensionerad men har tidigare undervisat i straffrätt vid Uppsala universitet. Han kan inte kommentera det enskilda målet men säger att en domstol kan välja att betrakta ett brott som grövre än det som åklagaren väckt åtal för.
– I praktiken kan en domstol frångå det åklagaren yrkar på att det ska dömas för och till exempel välja att betrakta ett åtal om misshandel som grov misshandel, även om detta görs mycket sällan. Oftast går rätten på åklagarens linje i det fall de väljer att fälla, säger han.
– Att gärningsmännen är flera, eller sparkar mot offret då denne ligger ned är inte sällan grund för att döma för grov misshandel, men det innebär inte att det per automatik görs.
För att det ska räknas som grov misshandel ska det ofta handla om ”livshotande våld”, men i slutändan beaktas primärt hur grova offrets skador blev. Är det inte lite godtyckligt om det ska hänga på offrets fysik och reaktion hur våldet ska betraktas? Samma typ av våld kan ju resultera i olika skador beroende på hur väl den som utsätts för det lyckas värja sig…
– Ja, så är det, det finns åtminstone utrymme för skönsmässigt bedömande även om det inte riktigt är så att domstolen singlar slant. Lyckas man värja sig så att skadorna blir tämligen lindriga även om själva våldet skulle kunna ses som livshotande så dömer domstolen ogärna för grov misshandel. Det betyder att de fall då målsägande är en person som haft större möjlighet att värja sig lättare stannar på en dom om misshandel av normalgraden.
Att gärningsmännen är organiserade i sin brottslighet och den sker upprepade gånger på liknande sätt kan ses som ett skäl för högre straffvärde, menar Håkan Westin. Men oftast hanterar rättsystemet inte mönster i brottlighet.
– Hela straffrätten är uppbyggd så att man hela tiden behandlar det som att en person begått ett brott vid en tidpunkt och att det är det som ska beaktas och lösas. Om personen begår upprepade brott och tillsammans med andra personer finns det inte någon riktigt bra beredskap för att hantera det inom rättssystemet, varken hos polisen eller i domstolarna. Dessutom tar sig kriminaliteten hela tiden nya uttryck och varken lagstiftningen eller rättstillämpningen har hängt med tillräckligt i det avseendet.
