I dag presenterar Bergwallkommissionen sin slutrapport från granskningen av rättsväsendets och psykvårdens agerande i fallet Sture Bergwall/Thomas Quick. Justitierådet Göran Lambertz menar i den nyutkomna boken Quickologi (2015) att den ursprungliga domen mot Bergwall var korrekt. Men journalisten och författaren Dan Josefsson, som följt fallet i många år, är kritisk. Arbetaren har pratat med Josefsson om medieskandaler, rättshaverism och fördemokratisk auktoritetstilltro.
Publicistklubben höll en debatt nyligen kring ”Quicklagets” påstående att medierapporteringen i ärendet är vilseledande. Var det inte snarare problematiskt enkelriktat under 1990-talet?
– Jo. Tillgången på information var så enormt liten på den tiden och man kan verkligen med fog säga att media hjälpte Christer van der Kwast att få Bergwall fälld den första gången. Först den där låtsasfällningen för Blomgrenmordet [som Sture Bergwall påstods ha begått 1964], i form av en presskonferens där van der Kwast sade att han har gjort det och hade det bara inte varit ett preskriberat mord så skulle jag ha åtalat. Det åt ju journalisterna upp med sked. Mig veterligen fanns det ingen som ifrågasatte det. När den första rättegången sedan kommer så bygger mediernas hela förståelse på antagandet att Bergwall redan har mördat någon, så han kallas seriemördare i artiklar redan innan rättegången ens har börjat. Mig veterligt finns det inga exempel på kritisk journalistik från den tiden.
Är det inte lite komiskt att ordet ”medieskandal” dyker upp först efter att omfattande granskningar har skett?
– Ja, visst är det konstigt? Men att Lambertz så medvetet har riktat in sig på Hannes Råstam är jag övertygad om att han gjort mot bättre vetande. När han startade kampanjen 2012 var det en taktik för att påverka de resningsprocesser som då fortfarande pågick. Om en morddom blivit ”kvar” så hade Sture Bergwall i dag suttit kvar på Säter och Lambertz hade bara behövt ifrågasätta om det var rätt att fria honom från något mord överhuvudtaget. Men ingen hade egentligen brytt sig, för hade han mördat någon så skit samma exakt hur många. Det är ju verkligen en fjäder i hatten för hela det svenska rättssystemet att Lambertz kampanj inte lyckades.
Det är svårt att inte se det här som en skrämseltaktik för att påverka opinionen.
– Lambertz har missbrukat sin makt som oavsättlig HD-domare för att försöka påverka den pågående resningsprocessen. Han skriver någon gång efter sommaren 2012 om att de åklagare som är inblandade i den här processen en dag kommer att få skämmas, så det är väldigt tydligt att han hoppades att någon svag jävel där ute skulle sitta och bli rädd. För mig har det blivit väldigt tydligt att det finns en mycket större respekt för just ställning än vad jag tidigare trott. Det där är ju något nästan fördemokratiskt, som när en grupp män satt förr och sade om varandra att ”den här människans omdöme är oklanderligt”. Att svära sig fri. Det är särskilt intressant när vi kommer till en domare i HD som är oavsättlig, för där har vi verkligen något av det där fördemokratiska.
Oavsättligheten gör honom dessutom utmärkt som galjonsfigur och språkrör.
– Ja, han kan ju ta all stryk, för han är osårbar och har varit det länge. Det har varit väldigt tydligt för mig, just det att han är en av de ytterst få oavsättliga makthavarna vi har. Och tvärsäkerheten är hela problemet i ett nötskal. Han anser sig inte behöva läsa på eftersom han är så säker på sin sak.
– Och det är ju den stora gåtan: varför är han så övertygad? Seppo Penttinen och van der Kwast säger: nej men resningsansökningarna kan du skita i, det är bara bullshit. Jag är övertygad om att Lambertz inte har läst Bergwalls advokat Thomas Olssons resningsansökningar, för det finns ingenting som indikerar att han ens har öppnat dem. Varför? Hur man än vrider och vänder på det är det oerhört gåtfullt.
Trots självrådigheten har det ändå uppstått ett slags exeges kring Lambertz?
– Ja, det har uppstått den här myten om att vad Lambertz egentligen säger är någonting annat, att han har ett pedagogiskt problem. Det han anses säga egentligen är det där att bara för att en morddom rivs upp så var det ju inte per definition en rättsskandal att han blev fälld. Men om man är insatt i Quickärendet, har följt Lambertz, läst till exempel de där mejlen som offentliggjordes redan 2012, så ser man ju att han konspirerar med Kwast och Seppo. Han säger rakt ut att han vill att människor ska dra slutsatsen att han är övertygad om att Bergwall är skyldig till många mord. Det sägs i klartext.
Är inte den här exegesen en rätt märklig parallell till hur man stödtolkade Bergwalls uttalanden?
– Exakt. Man har redan bestämt sig för vad tankeoperationen måste leda fram till, nämligen att Lambertz är en klok och hedervärd person. Men hur ska vi komma fram till det? Ja, vi kan ju inte lyssna på vad han säger. Vi måste tolka det som om han har ett annat budskap, och sedan måste vi säga att han har ett pedagogiskt problem. Och det här är ju till viss del underblåst av Lambertz själv, genom att han slingrat sig kring det här med att i offentliga debatter säga rakt ut att Bergwall är skyldig.
– Det har slagit mig att hela Quickutredningen är en orgie i kardinalbrott mot idén om Ockhams rakkniv. Den använde de sig aldrig av. Ad hoc-hypoteserna står som spön i backen. Så fort något talar mot deras tes bygger de upp en ny, och de är alla olika varianter på analyser av Stures psyke. Egentligen är ju ”bevisen” byggda på cirkelargumentation genom att man antar det som man skulle bevisa: om du antar att han är skyldig, då blir den här uppgiften intressant, men om du prövar hypotesen att han är oskyldig, då funkar det ju inte alls.
Det är nidbilden av dålig vetenskaplig metod, bara ackumulation av indirekta bevis.
– Ja, och det säger ju även Lambertz själv i en tv-intervju efter Råstams andra dokumentär 2009. Om man utgår från att Bergwall är skyldig, då har som han bedömer det polis, psykologer, åklagare och andra gjort ett bra jobb. För då var ju det här det enda sättet man kunde få fram
bevisen på, säger han. Detta från en HD-domare…
– Samtidigt har han en retorik som går ut på att ”alla som kan någonting vet att jag har rätt”. Han kör en sorts härskarteknik. Metaforen ”kejsarens nya kläder” är ju så sliten men där är det ju så att de där skräddarna kommer och säger till hovfolket och till kungen att de har ett tyg som är så fantastiskt att det bara är de intelligenta som kan se det, ingen annan, varpå de andra svarar att ”fantastiskt vilket tyg och vilken lyster”, och alla går där med sin hemlighet. Det är exakt det som Lambertz gör när han föreläser: säger att det argument som jag nu för fram, alla som kan någonting, som är smarta och som vet vad juridik är, de förstår att det här är självklart sant; sedan finns det media, Dan Josefsson och andra, de fattar inte det här. Varpå naturligtvis ingen räcker upp handen och säger: ursäkta, jag är en idiot, således måste jag fråga vad du egentligen bygger allt det här på?
– Men han har ju förlorat anhängare och trovärdighet i vartenda utspel han gjort under hela denna ökenvandring, ända fram till boken. Och boken blev på något sätt spiken i kistan.
Vad har vi att vänta från kommissionens rapport?
– Det är ju många saker i den som man är nyfiken på. Att den ska tala om vad som faktiskt hände är ju viktigt, liksom frågan om det fanns något systemfel utanför just den situation som uppstod. Där skulle jag nog själv säga att systemfelet snarast låg inom rättspsykiatrin och i hur man hanterade expertvittnena. Saken är den att hur man än vrider och vänder på det så kan de ju aldrig komma fram till att van der Kwast och de andra har gjort ett okej jobb. De kan antingen säga att de var del av ett sjukt system, eller så var de ensamma galningar, men några andra alternativ finns liksom inte. Hannes Råstam var mer så att han såg Seppo och Kwast som skurkar som medvetet ljög och manipulerade. Min linje är att de sannolikt handlade i vad man kan kalla för god tro, utifrån det grupptänk de befann sig i. Men jag förstår ju vad Hannes Råstam menade.
