Den holländsk-antillanska, men engelskspråkiga, produktionen Slavupproret gick aldrig upp på svenska biografer, men kommer nu på svensktextad dvd. Det är inget oförglömligt mästerverk utan snarare, i estetiska termer, en välgjord genomsnittsfilm med lite tv-känsla. Men bara det faktum att den skildrar ett historiskt slavuppror – på Curaçao 1795 – ur slavarnas perspektiv gör den ändå värd att stifta bekantskap med. Hollywood sysslar ju fortfarande hellre med historiska skildringar som sätter vita hjältar i spetsen för kampen mot slaveriet, som i Steven Spielbergs Amistad och Lincoln.
Slavupproret i den nederländska kolonin Curaçao inspirerades av nyheter från närliggande Haiti. Här tvingade den haitiska revolutionen fransmännen att avskaffa slaveriet redan 1793, året innan slaveri förbjöds i alla franska territorier av nationalkonventet under Maximilien Robespierres ledning.
När slaven Tula (Obi Abili) någon gång på sommaren 1795 får reda på att Nederländerna i praktiken blivit till en fransk lydstat, Bataviska republiken, drar han slutsatsen att slaveriet därmed borde vara illegalt också på Curaçao. Föga överraskande är varken den arrogante plantageägaren Van Uytrecht (Jeroen Willems) eller kolonins guvernör (Jeroen Krabbe) av samma åsikt.
Filmens Tula framställs som en motvillig ledare. In i det sista vill han avstyra ett uppror i tron att en fredlig lösning är inom räckhåll. Gång på gång avfärdar representanter för kolonialmakten hans krav, men Tula tycks märkligt ovillig att förbereda sina styrkor på den våldsamma konfrontation som vi alla kan se är ofrånkomlig. På så sätt förefaller filmen, till sist, faktiskt ta ställning för de mer militanta, och därmed mer realistiska, elementen i Tulas armé – något som känns fräscht i dessa tider där det annars ses som självklart att hylla ”oblodiga” kompromisser som inte hotar egendomsförhållanden (tänk Sydafrika).
Slavrevolten på Curaçao besegrades på en månad och slaveriet överlevde i ytterligare 68 år. Tula avrättades av de civiliserade européerna genom att först få alla ben i kroppen brutna, därefter ansiktet sönderbränt och slutligen huvudet avhugget och placerat på en påle. Ändå kan upproret inte bara avfärdas som ett nederlag. Dels innehåller varje rättfärdigt uppror ett element av seger genom att kompromisslöst hävda de revolterandes människovärde. Mer konkret ledde episoden till att holländarna förbättrade slavarnas villkor på Curaçao för att försöka avstyra framtida uppror.
Slavupporet är alltså klart sevärd. Men det finns bättre filmer på temat, till exempel klassikern Spartacus från 1960. Här är ytterligare några, i kronologisk ordning:
Tamango (1958): En fransk-italiensk produktion regisserad av amerikanen John Berry, som var svartlistad i hemlandet för sina vänsteråsikter. Filmen, som handlar om ett uppror på ett slavskepp, bygger på en novell av fransmannen Prosper Mérimée, som kritiserar slavhandeln men också framställer afrikaner på ett avgjort rasistiskt sätt. Berry tog bort rasismen och gjorde en film som ansågs så radikal att franska myndigheter förbjöd den i sina västafrikanska kolonier. Dessutom fick den afroamerikanska skådespelaren Dorothy Dandridge för första gången kyssa en vit man på duken (något som var förbjudet enligt Hollywoods reglemente, den så kallade Hays-koden.)
Queimada (1969): Tre år efter klassikern Slaget om Alger gör Gillo Pontecorvo och manusförfattaren Franco Solinas denna film där Marlon Brando spelar en agent som manipulerar ett slavuppror i en fiktiv portugisisk koloni i Karibiens övärld för att främja ett brittiskt sockerbolags intressen. Filmen blandar verkliga händelser från Karibien och Sydamerika till en hård kritik av den koloniala kapitalismen och de maktrelationer denna lämnat efter sig.
Sankofa (1993): En nutida afroamerikansk fotomodell transporteras på magisk väg tillbaka i tiden och får, som slaven Shola, en handgriplig och, trots det inledande magiska inslaget, brutalt realistisk lektion i slaveriets historia i denna film regisserad och skriven av etiopiern Haile Gerima. Shola deltar i ett uppror under vilket hon dödar sin ägare, innan hon återvänder till nutiden med en helt ny historisk medevetenhet.
Toussaint (20xx): Danny Glover, som också har en roll i Slavupproret, tillhör USA:s politiskt mest vänsterradikala skådespelare. I snart tio års tid har han kämpat för att få göra regidebut med en film om Haitis revolution och dess legendariske ledare Toussaint Louverture. Naturligvis blir den fantastisk, så jag ger den en plats på listan – osedd.