För ett år sedan började välgjorda graffitimålningar dyka upp på offentliga platser i Moskva och i andra ryska städer. Graffitins budskap var otvetydigt: Ryssland hade nått stora framgångar under Putins ledning – inte minst med annekteringen av Krim.
Bakom målningarna står en ungdomsorganisation vid namn Set’ (på svenska Nät) som skapades år 2013 i samma anda som flera andra regimvänliga och statligt finansierade ungdomsorganisationer som exempelvis Nasji och Molodaja gvardija, ”unga gardet”.
Kremls skuggkardinal Vladislav Surkov tros ligga bakom den breda satsningen på unga med huvudmålet att fånga in de mest aktiva i tidig ålder och prägla dem i en riktning som är gynnsam för regimen.
Medan Set’s retorik är väldigt tydlig och inte går att misstolka finns det flera organisationer som utger sig för att vara oberoende och som arbetar med olika sakfrågor. Dessa organisationer inriktar sig främst på den nya generationen – den som föddes efter Sovjetunionens upplösning.
Rysslands fjärde största stad Ekaterinburg utgör ett postindustriellt landskap med slitna flerfamiljshus och övergivna industriområden från 1970-talet som sträcker sig genom hela staden. Det är som en kuliss skapad för gatukonst. Därför är det heller inte svårt att förstå att just Ekaterinburg ibland kallats Rysslands huvudstad för gatukonst.
Gatukonstens attraktionskraft består i att vem som helst kan ta det offentliga rummet, som är reserverat för företagens reklam, i anspråk utan att be myndigheterna om lov och måla graffiti som kommer att ses av hundratusentals människor. Det är en konstform sprungen ur fattiga förorter, som oftast är laddad med sociala och politiska budskap: åtminstone var det så den utvecklades i Europa och USA. Ekaterinburgs betongdjungel gav Ryssland flera av landets främsta gatukonstnärer – just unga och orädda personer födda efter Sovjetunionens kollaps.
I december 2011, under protesterna mot fusk under parlamentsvalet, lindades en rund granitsten vid den regionala regeringens kontor in i en gigantisk förpackning från Chupa Chups med texten ”To government. Society” – detta är en ordlek: society på ryska anspelar på en avsugning.
Några månader dessförinnan, strax före påsk, målades den berömda statyn av Jesus i Rio de Janeiro på en vägg över gatan från den nybyggda påkostade domkyrkan, med den skillnaden från originalet att Jesus på målningen visade finger till de troende som gick in i katedralen. Detta gjordes i protest mot att den statliga ortodoxa kyrkan fått allt mer makt och utövade censur mot den offentliga debatten och konsten. Aktionen gick inte obemärkt förbi. Säkerhetstjänsten FSB inledde en regelrätt jakt på det anonyma konstnärskollektivet Zlye (på svenska De arga) som låg bakom den.
– En överste från FSB kom till oss och bad mig att berätta vad jag vet om Zlye. Jag berättade, medger Evgenij Fatjeev, chef för konstbyrån Gatukonst, som samtidigt i det närmaste kan beskrivas som en kurator av Ekaterinburgs gatukonst.
Evgenij Fatjeev är en före detta framgångsrik affärsman som, enligt egen utsago, som 2010 började arbeta enbart med gatukonst i Ekaterinburg. Han kan inte förklara anledningen till den här kovändningen i karriären.
– Det var nog en medelålderskris, skrattar han.
40-åriga Fatjeev ser inte riktigt ut som en typisk underjordisk kulturarbetare, snarare som en tjänsteman på mellannivå. Sedan 2010 har han i praktiken blivit moderator för hela Ekaterinburgs gatukonst. Som direktör för konstbyrån lärde han känna alla verksamma konstnärskollektiv och grundade en festival för gatukonst, Stenografija. Efter det knöt han kontakter med gallerister och press.
– Jag kan ju skicka någon på utställning hos Gjelman (Marat Gjelman, en känd gallerist, kurator i samtida konst och politisk teknolog, redaktörens anmärkning), säger Evgenij Fatjeev.
Han satsar mycket av sin egen tid och finansiella resurser på Ekaterinburgs gatukonst – synbarligen utan någon personlig vinning.
Påsken 2011 hittade FSB kollektivet Zlye och genomförde förebyggande åtgärder: snart därefter blev ledaren och hjärnan i gruppen inkallad att göra värnplikt. Sasja, den enda medlem i Zlye som fortsätter att vara aktiv på gatukonstscenen, säger att politiken inte längre är ”intressant” för honom.
– Ja, ja, politiken är ju tråkig. Vem behöver den? Gatukonst är kärlek, det är positiva känslor, flikar Evgenij Fatjeev in.
För att göra gatumiljön mer positiv målade gatukonstnärer under ledning av Evgenij Fatjeev flera oljetankar i ett bostadsområde som konservburkar med tomatsoppa och kondenserad mjölk.
– Det är som hos Warhol! Distriktsadministrationen var tillmötesgående. Vi har ju ett bra samarbete med dem överlag. Nu har staden och även presidentens representant i Ekaterinburg börjat hjälpa oss, säger han.
Under sin korta tid i Ekaterinburgs gatukonst har Evgenij Fatjeev lyckats samla alla trådar som styr den en gång i tiden rebelliska gatukonsten. Det är numera han som har makt att bestämma vem som är intressant och ska till Gjelmans utställning och vem som är tråkig och ska till FSB. Genom sina goda råd och sitt mentorskap till unga konstnärer varav flera är tonåringar präglar Fatjeev deras syn på världen och påverkar slutresultatet: konstverk om kärlek får ett grönt ljus medan de om Putin är för “triviala”. Den effektiva styrningen fick en tydlig konsekvens – under de sista två åren har det inte skett en enda synlig politisk gatukonstaktion i Ekaterinburg.
Tjeboksary är en sömnig stad vid Volga – en av många liknande i den delen av Ryssland. Hösten 2010 öppnades ”Knutpunkt/HUBspace” i en före detta telefonstation – en kreativ plats för unga enligt beskrivningen. Interiören i HUBspace ser mycket riktigt kreativ ut: en utställning med fotografier i stort format, ett tennisbord samt – klassiskt för sådana platser – en röd engelsk telefonkiosk och en brittisk flagga.
Att detta gör ett stort intryck på invånare i Tjeboksary, som är ovana vid hipsterkulturen, är utom allt tvivel.
– HUBspace är en plats dit man bara kan komma efter skolan, se en arthousefilm, träffa intressanta människor. Vi arrangerar konserter, föreläsningar, utställningar, filmvisningar här – allt möjligt. HUBspace är en öppen plats, berättar Ivan Jarmostjuk som är grundare av och ledare för projektet.
Dock blir det snart uppenbart att platsen inte är öppen för alla: politiska diskussioner, musikgrupper med ett tydligt politiskt ställningstagande samt ”negativism” välkomnas inte. Att betona positiva känslor och upplevelser i verksamheten är inte så märkvärdigt i sig – tills det blir tydligt att det är en speciell typ av positivism som är karaktäristisk för Kreml-nära ungdomsorganisationer som framhålls. Som ett uttryck för den sortens positivism föreställer de utställda fotografierna Ryssland som en ideal värld: en mogen skörd som badar i solljus, leende mammor i välskötta stadsparker och barn som leker i en å där solen reflekteras i vattnet.
Kommer ni att ställa ut foton som visar döende byar, fallfärdiga miljonprogramshus eller ett rehab-center för missbrukare för att inte vara för ensidiga?
– Det beror nog på vad som finns på bilderna, svarar Ivan Jarmostjuk osäkert.
Precis som i Ekaterinburg väljer arrangörerna att inte ge konkreta svar på några frågor om finansieringen. Bara uppvärmningen av det stora huset som inrymmer HUBspace borde kosta betydande belopp varje månad, för att inte tala om annat underhåll. Dock hänvisar Ivan Jarmostjuk till att centret får donationer från ”välvilliga företag med samhällsengagemang”. Liksom i Ekaterinburg monopoliserade projektet subkultur och underground bland unga. För ungdomar som längtar efter den moderna västerländska kulturen och trender presenteras en hårt censurerad och uppstyrd version av den – patriotism och respekt till makten förblir den röda tråden som gömmer sig bland ironiska pallar och kreativa lampor.
HUBspace har en välförtjänt popularitet bland målgruppen – på kvällarna är det fullt av ungdomar. En av de få besökare gamla nog att minnas Sovjetunionen är kritisk till verksamheten:
– Vet du, jag är här av en slump, ville bara träffa en kompis. Jag brukar annars inte komma hit, för ofta ges scenen till representanter från den regionala regeringen och till Nasji (Kreml-vänlig ungdomsrörelse som grundades av Surkov, redaktörens anmärkning), säger hen.
Ljuset i den stora salen slocknar och filmen Life In a Day börjar rulla på skärmen: en sammansättning av korta videoklipp om människors vardagsliv i hela världen under en dag – en okomplicerad arthouse som passar bra till den här platsen tillsammans med den röda telefonkiosken och brittiska flaggan.
– Jag måste iväg nu. Jag ska träffa guvernören för Saratov (en grannregion, redaktörens anmärkning). Han blev intresserad av vårt projekt och vill ha något liknande i sin region, säger Ivan Jarmotsjuk och avslutar intervjun.
Stadsplanering och urbanism har blivit en ny livsmening för den unga medelklassen i Ryssland. Kaotisk stadsplanering, fallerande infrastruktur och försämrad stadsmiljö har lett till att en folkrörelse för att förbättra livskvaliteten i städerna bildats. Kaliningrad, en rysk enklav vid Östersjökusten bara 30 mil från Sverige, har blivit en av de viktigaste knutpunkterna för den nya rörelsen. Där började det med en grupp som kämpade för att bevara stenläggningen på stadens gator som en del av det gamla arvet från tiden som preussisk utpost i öster. Den kreativa medelklassen förenades kring idén om att rädda gatstenen från stadens planer att byta ut den mot asfalt. Så småningom fick gruppen en mer allmän urbanistisk inriktning.
Gruppens grundare Maksim Mikhailov säger att gruppen inte har någon ledare, det för att vara så demokratisk som möjligt. Dock brukar det vara just han som förhandlar med stadens makthavare och träffar journalister i gruppens namn.
Maksim Mikhailovs biografi är ganska lik den av Evgenij Fatjeev från Ekaterinburg: han också är en före detta framgångsrik affärsman i 40-årsåldern som mitt i livet har blivit någon helt annan – i det här fallet en urbanist.
– Vi slåss inte med administrationen (av staden, redaktörens anmärkning), utan vi samarbetar med den. Ibland inleder vi en pr-attack mot en byggfirma, och administrationen får en bättre förhandlingsposition tack vare oss. De kan ju hänvisa till oss och säga ”titta här, civilsamhället är missnöjt med ert projekt!” och få igenom mer fördelaktiga villkor, säger han.
Finns det en risk att din grupp kan utnyttjas för att förfalska civilsamhällets engagemang i de frågorna? Till exempel, när man godkänner rivningen av ett kulturmärkt hus därför att ”civilsamhället inte har invändningar”?
– Nej, nej, förstås inte.
På samma sätt som både i Ekaterinburg och i Tjeboksary har Maksim Mikhailovs grupp monopoliserat rätten att tycka och vara olika i sin sfär. Vanliga invånare och journalister ser just hans grupp som urbanister och försvarare av det historiska arvet i Kaliningrad. De regionala makthavarna kan nöja sig med att demokratin på lokal nivå upprätthålls – en diskussion med civilsamhället om regionala angelägenheter finns.
Har ni kontakt med urbanister i andra städer?
– Ja, vi bjöd in flera till Baltijskij Artek.
Baltijskij Artek är en årlig sammankomst av ungdomsrörelsen Nasji och ”patriotiska krafter” i Kaliningrads län som finansieras av staten. Frågan om vad exakt en oppositionell grupp av urbanister gjorde där lämnas utan svar.
En så kallad strategi av ”små goda gärningar” utarbetades och drevs öppet igenom av Nasji för fyra år sedan. Syftet var att kapa protesterna genom att locka unga att ägna sig åt små förbättringar på stads- eller kommunnivå – installera sittbänkar, lägga om asfalt eller planera en ny stadspark. Urbanistiska rörelser och grupper dök plötsligt upp i många ryska städer. Intresset för urbanism började växa direkt efter de massiva protestdemonstrationerna i december 2011.
I juni 2013 besökte Vladislav Surkovs efterträdare Vjatjeslav Volodin Institutet för urbanism i Moskva, där han deklarerade att urbanister inom en snar framtid kommer att vara mycket efterfrågade överallt i Ryssland. I oktober 2013 arrangerade Kreml en rad seminarier med urbanism som huvudtema för borgmästare och guvernörer från hela landet. Grupper liknande Maksim Mikhajlovs skapades i de flesta stora städer, medan bloggare som samarbetar med Kreml postade tusentals inlägg som kritiserar den undermåliga stadsmiljön och därmed skapade en efterfrågan på förbättring.
Det verkar som att Kremls strategi på den fronten än så länge har varit framgångsrik: den nya orädda generationen från 1990-talet förefaller inte längre vara lika intresserad av fria val, demokrati eller yttrandefrihet – om bara stenbeläggningen på den enda gågatan i stadens centrum ligger rätt.
