Frantz Fanon – kämpa och andas

”I can’t breath” – jag kan inte andas. Detta, upprepat elva gånger, blev Eric Garners sista ord, strypt till döds av polis i Staten Island, New York, den 17 juli 2014. Fallet Eric Garner – tillsammans Trayvon Martin, Michael Brown och otaliga andra – och de politiska protester mot rasism och polisvåld som skakat USA under de senaste åren, bildar oundvikligen bakgrunden när jag läser Lewis Gordons bok What Fanon said. I ljuset av den till synes oändliga serien av dödskjutningar, övergrepp och segregering, till synes lika oändligt följd av icke-påföljd för förövarna, blir det akut att åter igen gå tillbaka och fråga oss: hur ska vi kunna förhålla oss till, och leva i, ett samhälle som beter sig så här?

Gordon – afro-judisk politisk aktivist, musiker, filosof och (något så häpnadsväckande som en) entusiasmerande och underhållande akademiker – framstår som osedvanligt väl lämpad att ta itu med tänkaren Fanon – legitimerad psykiater, filosof, politisk teoretiker och aktivist, och fadern till vad vi i dag kallar postkolonial teori. Inte bara delar de det mångsidiga och eklektiska, Gordon drivs dessutom precis som Fanon över allt annat av en politisk vilja och en tro på att den revolutionära samhällsförändringen inte är möjlig utan nödvändig. 

När Lewis Gordon skriver om Fanon återkommer han ständigt, via långa utvikningar om allt från den strukturella likheten mellan Dantes Den gudomliga komedin och Fanons Svart hud, vita masker till relationen mellan kolonial underordning och homosexuellt begär, till frågan om hur vi kan förändra samhället, här och nu. Och alltid till den grundläggande insikten: ”Ett samhälle är antingen rasistiskt eller så är det inte det.”

Redan i förordet gör Gordon observationen att ”afrikanska” (och icke-vita i allmänhet) teoretiker oftast läses utifrån vilka andra teoretiker de kan tänkas ha påverkats av. Var Senghor heideggerian? Var Sati’ al-Husri och al-Afghani herderianer? Var Fanon själv marxist, eller egentligen mest hegelian? Kanske freudian i första hand? Hur såg hans förhållande till Sartre ut egentligen?

Vi tänker mer sällan att Max Weber var ”duboisian” fastän han läste, inspirerades av och skrev om W. E B. Du Bois; eller om Sartre att han var ”fanonian”, trots att Lewis Gordon presenterar goda argument för att Sartres marxistiska existentialism var djupt formad av hans nära personliga kontakter med just Frantz Fanon: ”Det tycks som om vita tänkare erbjuder teori medan svarta tänkare erbjuder erfarenhet vars förklaring vi måste söka hos de föregående.”

Det verkar alltså i princip omöjligt att bli upphöjd till ett sådant slags auktoritet, en måttstock enligt vilken andras tänkande vägs och mäts, utan att vara vit och västerlänning. En ”svart” kan bara illustrera det vi redan ”vet”. Kort sagt: hen kan bara ge oss partikulära exempel på det som en ”vit” redan visat oss är ”sant”.  

Frantz Fanon om någon skulle kunna göra anspråk på att ha grundat en skola, efter vars måttstock andra tänkare förtjänar att bedömas. Han föddes på Martinique i Västindien 1925. Redan från barndomen präglades hans upplevelse av världen av ett djupt rasistiskt samhälle, där några tusen vita bosättare, békés, dominerade 300 000 svarta eller färgade invånare. Trots att rasismen var djupt rotad fanns på Martinique en stark föreställning hos många svarta om att de trots allt var ”fransmän”. Martiniquanen var ju ändå något mer, kanske till och med något annat, än till exempel senegalesen, jämlikt föraktad av både svarta och vita på Martinique. Andra världskriget och den lätthet med vilket många fransmän ställde sig bakom marsalk Pétains fascistiska medlöparregim och det rasistiska våld som den utövade på ön, kom som ett brutalt uppvaknande för många: ”att vita fransmän skulle identifiera sig mer med vita tyskar än med färgade fransmän var otänkbart, verkligheten blev traumatisk”.

Denna traumatiska relation till det ”universella” ideal som Frankrike och Europa symboliserade kom att bestämma Fanons hela intellektuella utveckling. Å ena sidan: föreställningen om att det var möjligt att tänka sig något sådant som en gemensam tillhörighet bortom hudfärg och ursprung fanns där. Å andra sidan: rasismens fruktansvärda, fysiska påtaglighet fanns där. Det särskiljande och det gemensamma, det hemmalika och det främmande, hur vi ser andra, och inte minst hur vi blir till genom att andra ser oss, allt detta kom att följa Frantz Fanon genom hela hans gärning. 

För Fanon tycks det aldrig ha funnits någon egentlig ”lösning” på frågan om ”detta Europa som aldrig slutar tala om människan, och ständigt massakrerar henne i varje gathörn”. Löftet om att inkludera alla, det som Frankrike hade lovat sina svarta medborgare, förblev för Fanon både genomfalskt och oundgängligt. Han tycks ständigt vilja säga oss: Idén om en universell mänsklig gemenskap var och förblir en myt, men mot den måste vi ställa upp visionen av en annan mänsklig gemenskap. Vi har inget val: ”för Europas, för vår egen och för mänsklighetens skull, måste vi börja på nytt, utveckla ett nytt sätt att tänka, och sträva efter att skapa en ny människa”.

I sin strävan efter detta ideal kämpade Fanon ständigt för att röra sig bortom dikotomin mellan svarta och vita, koloniserade och kolonialherrar. Från och med mitten av 1950-talet ledde det honom till att bli en del av den algeriska befrielserörelsen. Från 1954 till sin förtida död i leukemi 1961 kom han att skriva och kämpa från utgångspunkten att en avkolonisering, avrasifiering och frigörelse från kapitalismen var både möjlig och nödvändig, och att den kunde leda till verklig frihet. Att den faktiska avkoloniseringen skulle föra med sig sina egna problem, i termer av korruption från inhemska eliter, fortsatt global utsugning och etniska och religiösa motsättningar, varnade han uttryckligen för i sin sista bok Jordens fördömda, som han dikterade från sin sjukbädd. 

Det är nu inte bara en serie manliga vita spöken som hotat att uppsluka Fanon. Som titeln antyder drivs What Fanon Said av en vilja att gå till botten med vad Frantz Fanon faktiskt sade och tänkte, och hur vi kan förstå det som ett tänkande i egen rätt. Trots hans ryktbarhet menar Gordon att Fanon ofta reducerats till något slags symbol i stil med Che Guevara: ”Ibland har situationen varit så illa att jag undrar om de som skriver om honom alls tagit sig tiden att läsa Fanon på franska, eller för den delen på något språk.” Inte sällan tas slarviga eller rent felaktiga läsningar till intäkt för att beskriva honom som våldsfanatiker, homofob, misogyn och så vidare. 

Märkliga läsningar är dessutom något som kännetecknar Frantz Fanons lärjungar och anhängare minst lika mycket som hans fiender och motståndare. Att gå tillbaka till ”what Fanon said” handlar alltså för Gordon lika mycket om att befria honom från den oerhörda börda av just postkolonialt teoretiserande som tagit sin utgångspunkt från honom men som inte sällan föredragit att läsa honom extremt selektivt.

Den mest inflytelserika av dessa postkoloniala läsningar är utan tvivel litteraturvetaren Homi Bhabhas. Bhabha, som byggt en stor del av sin karriär på att göra Fanon till ett slags symbolisk föregångare till sina egna poststrukturalistiskt influerade teorier, har inte sällan tagit till rätt drastiska metoder för att få det hela att gå ihop. Enligt Bhabha uttrycker Fanon till exempel egentligen inget hopp om att vi kan skapa en ”ny mänsklighet”, och hans ”humanism” är i själva verket bara är en ”överkompensation” för Fanons högst personliga koloniala trauma. 

I själva verket ligger, enligt Bhabha, Fanons värde i den bild han ger oss av det ”koloniala begäret”, en bild i vilken det per definition inte finns något utrymme för någon ”frigörande dialektik”. I den bemärkelsen tycks Bhabha mena att Fanon aldrig når bortom den specifika, partikulära, situation som han kommer ur. Fanon är för evigt dömd att meditera över sitt eget trauma, även när han tycks vara ute just efter att överskrida det. Det han kan lära oss är att förstå detta trauma. 

Lewis Gordon, eller Fanon själv kan man gissa, har föga till övers för en sådan beskrivning. Tvärtom ser Gordon Fanon som företrädare för ett oppositionellt ”svart tänkande” som är speciellt väl lämpat för att tala om det verkligt allmängiltiga, som det faktiskt ser ut. Fanon skriver inte, säger Gordon, om ”det universella” men väl om det ”paradoxala i att sträcka sig bortom det partikulära, som ligger i att blygsamt erkänna vidsträcktheten och möjligheten i den mänskliga potentialen.” Här ekar Lewis Gordon av det som litteraturvetaren Neil Lazarus beskrivit som den anti-rasistiska, anti-imperialistiska uppgiften vi alla bär på idag: ”Att skapa en position från vilken det är möjligt att ta på sig bördan av att tala
i namn av hela mänskligheten”.  

I USA fortsätter kampen mot rasism, polisvåld, marginalisering och segregering. Det kan tyckas utopiskt, för att inte säga reaktionärt, att prata om en tid där det faktiskt inte spelar någon roll vilken bakgrund eller hudfärg vi har. Som Gordon säger blir talet om ett ”postrasistiskt” eller ”färgblint” samhälle inte mycket mer än ”ett sätt att tala om en pågående rasism som nu för tiden skäms för sig själv”. 

I denna både låsta och öppna situation har Frantz Fanon något specifikt att säga oss: Det finns ingen väg bortom kampen mot de specifika orättvisor som drabbar några, många, vissa, alla. Det finns lika lite en väg bortom anspråken på att tala i namn av det mänskliga, det som är giltigt för oss alla. För att kunna andas måste vi förändra relationen mellan människor, för att kunna förändra relationen mellan människor måste vi förvandla samhället i grunden.  Eller som Fanons själv säger: Revolutionen är det syre som skapar en ny mänsklighet.

Publicerad Uppdaterad
17 hours sedan
Olga, Natalia, Alena och Victoria vittnar om arbetsförhållandena på restaurangen där de jobbat.  Foto: Johan Apel Röstlund

Facklig blockad pressar sushi­restaurang till för­handling

Förhandlingar har återupptagits mellan facket Stockholms LS och en sushirestaurang som anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare. – Vi tror vi närmar oss en lösning på konflikten, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Arbetaren har tidigare skrivit om hur fyra ukrainska krigsflyktingar vittnat om trakasserier och utebliven övertidsersättning på en välbesökt sushirestaurang i centrala Stockholm. Förra veckan satte facket Stockholms LS, som de fyra ukrainska restaurangarbetarna är medlemmar i, sushirestaurangen i blockad. Detta efter att förhandlingarna mellan fack och restaurangägaren strandat.

Blockaden utvidgades snart till att även omfatta en restaurang med samma ägare i Kungens kurva. Utöver medlemmarna som arbetat på restaurangen i centrala Stockholm har även två andra av fackets medlemmar, som arbetat på restaurangen i Kungens kurva, inte heller fått ut den lön de har rätt till, enligt facket.

Förhandling återupptas med sushirestaurangen

Under fredagsförmiddagen uppgav Stockholms LS att att dagens blockad är inställd.

Emil Boss frimärke 2022
Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS. Foto: Axel Green

– Bolaget har visat god vilja och vi tror att vi närmar oss en lösning på konflikten. Förhandlingarna har återupptagits, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Besked om huruvida konflikten får en lösning eller om blockaden återupptas väntas i början på nästa vecka.

Emil Boss är glad för den positiva respons facket fått, både från de medlemmar som deltagit i blockaderna men också i mejl från restaurangens kunder.

– Personer som brukar luncha på de här restaurangerna tackar för informationen.

Publicerad Uppdaterad
22 hours sedan
Alexandra Sundberg på Röda korset och Hanna Jirstrand Sandlund på Sara kulturhus kommenterar konkursbeskedet från Northvolt. Foto: Johan Seger, Magnus Lejhall/TT, Patrick Degerman

Röster från Skellefteå efter konkurs­beskedet: ”Vi ska inte lägga oss platt”

Hur påverkas Skellefteå av Northvolts konkurs? Arbetaren ringde upp Röda korset, Sara kulturhus och en lunchrestaurang för att höra vad de tänker om beskedet.

Röda korsets second hand-butik och mötesplats ligger centralt i Skellefteå och är öppen dagligen. Det har gått två dagar sedan Northvolts konkursbesked, och här är batterifabriken ett stående samtalsämne.

– Det är något alla pratar och funderar kring, på olika sätt. Jag upplever att Skelleftebor över lag är ganska lugna: Skellefte fanns här innan och Skellefte kommer finnas efter, men det är klart att det finns en uppgivenhet, säger Alexandera Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå, när Arbetaren ringer upp henne under torsdagen.

Northvolts batterifabrik i Skellefteå under onsdagen. Foto: Jonas Westling/ TT

Hon träffar också de som drabbas mer direkt. Personer som är medborgare utanför EU och beroende av arbetet för att få stanna i Sverige.

– Där är det mycket oro, ångest och sorg.

Röda korset stärker upp med extra insatser

Efter pandemin startade Röda korset upp Mötesplats “Vän i Skellefteå”, en plats öppen för alla. Hit har bland annat människor som varit anställda vid Northvolt kommit.

Alexandra Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå. Foto: Johan Seger

– Vi har haft flera av de som jobbar, eller är familj till de som jobbar, här. Vi har följt dem genom resan och följt dem när det var mycket oro kring vem som får stanna och vem som ska få gå. Vi förlorade en del av våra vänner då. Och nu står vi där igen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om hur 1 600 anställda på Northvolt sades upp i september, vilket följdes av ytterligare uppsägningar i oktober.

– Vi kommer att fortsätta ha “Vän i Skellefteå” öppet. Och vi stärker upp ikväll (torsdag kväll, reds. anm) med extra insatser om det är många som kommer.

Dels kommer volontärer från “Vän i Skellefteå” vara på plats men även utbildade krisstödjare för dem som behöver ett djupare samtal.

– Vi kan inte lösa situationen, men vi kan lyssna och finnas där som medmänniskor och kanske ge lite perspektiv i det första kaoset och sorgen, säger Alexandra Sundberg.

Eftersom uppehållstillståndet är beroende av att ha ett arbete, så kan konsekvensen bli att många blir av med sina uppehållstillstånd.

– Nu pratar man om att man ska försöka driva Northvolts verksamhet vidare. Men alla blir uppsagda och sedan kommer man att återanställa där det behövs. Risken är ju att den sortens återanställningar inte kvalificerar för ett uppehållstillstånd för arbete. 

Sara kulturhus om ökat behov av att samlas kring kultur

Åsa Pettersson arbetar på restaurang Truckgatan. Hon tror att konkursen kommer att påverka Skellefteå mycket.

– Om de ska lägga ner kommer det påverka massor. Lediga bostäder och villor, priser som sjunker. Ja, jag tror det har en stor effekt, säger hon när Arbetaren ringer upp strax efter lunchtid.

Sara Kulturhus i Skellefteå. Foto: Pontus Lundahl/ TT

Hanna Jirstrand Sandlund är vd på Sara kulturhus. Kulturhuset i trä som är döpt efter författaren Sara Lidman invigdes 2021 och rymmer såväl konsthall och spaavdelning.

– Jag tänker att det är ett oerhört tråkigt besked. Både för Skellefteå och länet, men framför allt för Sverige och hela Europa eftersom man vet att den här elektrifieringen är så central i den gröna omställningen. Det handlar ju om också om Europas konkurrenskraft, säger hon och fortsätter:

Anna Jirstrand, vd på Sara Kulturhus. Foto: Patrick Degerman

– Det är många av våra invånare som kommer känna oro och vara ledsna över det här beskedet. Jag delar verkligen deras känslor.

Hon pekar på att det är 3 000 personer som jobbar på Northvolt och att alla har någon relation till Northvolt.

– Jag känner mig samtidigt stolt över det arbete som gjorts, alla som har jobbat stenhårt med det här. Även vår kommunledning som jobbat för att skapa goda förutsättningar, säger hon. 

Skellefteå kommun ställer krav på staten

I ett pressmeddelande skriver Skellefteå kommun att ”det är viktigare än någonsin att nationella aktörer sätter in avgörande insatser för att säkerställa att kompetens och batteriproduktion blir kvar i Sverige, att nya ägare kommer på plats så fort som möjligt och att produktionen kan upprätthållas under den tiden.”

Hanna Jirstrand Sandlund hoppas att kunna kraftsamla så att fabriken kan fortsätta leverera batterier.

– Vi har ju 3 000 människor här på plats som kan göra batterier. Vi är den enda platsen i Europa som har den möjligheten. Vi ska inte lägga oss platt utan jobbar för att det blir på det sättet, säger Hanna Jirstrand Sandlund.

När omvärlden känns osäker ser hon även att kulturhuset kan spela en roll.

– Oavsett om det blir en ekonomisk nedgång på kort eller lång sikt, tror vi att behovet av att samlas kring kultur kommer att vara fortsatt stark. I sådana här tider tänker jag att vi som Sara kulturhus kan vara en viktig plats för gemenskap och framtidstro. Att samlas kring något så tidlöst som musik, teater och konst, påminna sig om glädjeämnena och ta en stunds paus från vardagen för att uppleva kultur.

Publicerad
23 hours sedan
Martin Berg på Hamnarbetarförbundet
Martin Berg är hoppfull inför nästa veckas förhandlingar med Sveriges hamnar. Foto: Thomas Johansson/TT och Adam Ihse/TT

Hamnarbetarnas krav: Stärk skyddet för förtroende­valda

Hamnarbetarförbundet presenterar nu sina krav inför nästa veckas avtalsförhandlingar med arbetsköparsidan. Högst på listan står frågan om förstärkt skydd för fackets förtroendevalda. Det här i skuggan av det uppmärksammade varslet av förbundets vice ordförande Erik Helgeson.

– Det är inte rimligt att våra storföretag skiter i föreningsfriheten för att kunna köpa ut våra förtroendevalda för småsummor, säger Martin Berg som är Hamnarbetarförbundets ordförande, till Arbetaren.

Det är i en video på sociala medier som de första kraven framställs. Det här eftersom arbetsköparen Sveriges hamnar än så länge förklarat att de inte haft tid att ses för ett första möte. Men på onsdag nästa vecka, den 19 mars, ska parterna träffas. Förutom en höjning av grundlönen på 2 000 kronor kräver facket bland annat att skyddet för de förtroendevalda ute på kajerna stärks.

– Det handlar om sättet företagen agerar mot de förtroendevalda som ju representerar alla våra medlemmar. Det ska inte gå att köpa ut dem för skitsummor som man nu försöker göra med Erik, säger Martin Berg.

Sedan varslet av Erik Helgeson har Hamnarbetarförbundet fått stor uppmärksamhet. Både i Sverige och internationellt och stöduttalanden från andra fack runt om i världen fortsätter att strömma in till förbundet.

Martin Berg tror därför på möjligheten att få till ett stärkt skydd för de fackligt aktiva.

– Det hoppas jag verkligen att vi får till och det är en väldigt viktig fråga och vår fulla rätt att kräva. Så det ska vi lägga fram på onsdag när vi ses för en första förhandling.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Många anställda på Northvolts batterifabrik i Skellefteå vet fortfarande inte om de får behålla sina jobb
Under onsdagen kom beskedet: Northvolt har ansökt om konkurs. Foto: Pontus Lundahl/TT

Northvolt i konkurs: ”Priset betalas av våra medlemmar”

Under onsdagsmorgonen kom beskedet. Batteritillverkaren Northvolt har gått i konkurs, ett besked som kastar ut tusentals anställda i en osäker framtid.

“Det är uppenbarligen mycket som har gått fel, och priset betalas nu av våra medlemmar. Ansvaret för detta behöver klarläggas”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i ett pressmeddelande.

Det krisdrabbade elbatteribolaget Northvolt har inte lyckats säkra de ekonomiska medel som behövts för att rädda företaget. Varken planerna på rekonstruktion i USA, som syftat till att skydda bolaget från konkurs, och ytterligare likviditetsstöd från bolagets långivare har inte varit tillräckliga. 

I ett pressmeddelande skriver bolaget:

”Som många företag i batterisektorn har Northvolt upplevt en rad svåra utmaningar de senaste månaderna som urholkat dess finansiella ställning, inklusive stigande kapitalkostnader, geopolitisk instabilitet, efterföljande störningar i leveranskedjan och förändringar i efterfrågan på marknaden.”

Under onsdagsmorgonen lämnades ansökan om konkurs in till Stockholms tingsrätt. Enligt Svt jobbar 5 000 personer i dagsläget på Northvolt, de flesta i Skellefteå. Konkursen drabbar även anställda i Västerås och Stockholm.

”I slutändan, med begränsad tid och tillgängliga ekonomiska resurser, kunde företaget inte nå de avtal som krävts för att säkra sin framtid”, skriver Northvolt i pressmeddelandet. 

Konkursbeskedet berör cirka 1 800 av IF Metalls medlemmar. 

“När den akuta fasen i det arbetet är avklarat finns det många frågor kring händelseutvecklingen som kommer att kräva svar”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i pressmeddelandet.

Även många av Unionens medlemmar drabbas. Facket har strax under 1 300 medlemmar på bolaget.

“Det är såklart ett tungt besked och en väldigt mörk dag för alla oss som varje dag jobbat hårt och hoppats att bolaget ska ta sig igenom denna tuffa tid”, säger Shaneika Jeffrey, vice ordförande för Unionen-klubben på Northvolt Ett i Skellefteå.

Sveriges Ingenjörer har cirka 650 medlemmar på företaget i Stockholm, Västerås och Skellefteå.

“Det här är ett oerhört tufft besked för våra medlemmar, som slitit hårt för att rädda företaget. För den gröna omställningen och för svensk konkurrenskraft skulle det vara förödande om de investeringar och den kompetens som förvärvats inte togs till vara. Europa behöver en batteritillverkning i världsklass”, säger Ulrika Lindstrand, förbundsordförande Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

Största konkursen i modern svensk historia

Konkursen är den största i modern svensk historia, och en av de största historiskt sett. 

Härnäst kommer en konkursförvaltare, utsedd av domstol, se över processen inklusive försäljning av verksamheten och dess tillgångar. 

I samband med en konkurs kan konkursförvaltaren besluta om statlig lönegaranti, för att säkerherställa att de anställda får lön.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Silas Aliki om följderna av ändringar i migrationsrätten som riksdagen förväntas rösta igenom den 12 mars 2025. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / TT , Lo River Lööf Kollage: Arbetaren

Silas Aliki:
Regeringen ändrar migrationsrätten – ”ökat lidande”

Riksdagen röstar på onsdag den 12 mars om ett förslag att ta bort preskriptionstiden för utvisningsbeslut. Förslaget som förväntas gå igenom innebär att det blir omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet, skriver Silas Aliki och varnar för att lagändringarna kommer att öka både utsattheten och lidandet för de berörda.

Den 12 mars förväntas riksdagen rösta igenom förändringar i migrationsrätten som kommer att få stora konsekvenser. Regeringens syfte med de nya reglerna är att få fler personer som fått avslag på sina asylansökningar att lämna Sverige. Men vilka följder får de i praktiken?

I korthet kommer, enligt de nya reglerna som ska träda i kraft den 1 april, utvisningsbeslut inte att preskriberas så länge en person är kvar i Sverige. Det blir alltså omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet. Dessutom avskaffas möjligheten till så kallat spårbyte, det vill säga att en person som fått avslag på asylansökan kan söka arbetstillstånd utan att behöva lämna Sverige.

Spårbyte inte längre möjligt – vitt jobb räcker inte för att få stanna

Reglerna är utformade så att även alla ansökningar om förlängt arbetstillstånd avslås, om det första arbetstillståndet var ett sådant som personen fått genom spårbyte. Personer som arbetat vitt i Sverige i flera år, och som ofta återförenats med familjen, kommer att behöva lämna landet. 

Advokatsamfundet påpekade i sitt remissvar att de nya reglerna med stor sannolikhet kommer medföra att en större grupp redan mycket utsatta människor kommer att hamna i en sådan otrygghet att den måste anses oförenlig med utlänningslagstiftningen. 

Det bekräftar den bild som Statskontoret i en rapport nyligen kom fram till – det finns stora rättssäkerhetsbrister i den svenska asylprocessen. Möjligheten att söka asyl på nytt är därför en sorts säkerhetsventil, som i många fall kan läka bristerna hos Migrationsverket och leda till ett bättre resultat. En ventil som regering och riksdag alltså nu tar bort. 

Utsattheten ökar med nya asylregler

Men reglerna kommer inte, på det sättet som regeringen tror, leda till att människor utan tillstånd lämnar Sverige. 

Asylrättscentrum, som i över 30 år arbetat med att hjälpa människor att ta tillvara sina rättigheter i asylprocessen, har pekat på att statistik från åren 2021-2022 visar att omkring 21-29 procent av alla som söker någon form av uppehållstillstånd efter preskription får det.

Det innebär att människor som har behov av skydd inte längre kommer att kunna få det, eftersom man bara får en chans i den process som ibland har beskrivits som ett lotteri. Dessa människor kommer, visar forskning, i stor utsträckning välja att stanna kvar i Sverige, trots att de saknar möjlighet att få stanna. Att återvända upplevs helt enkelt som för farligt.

Större risk för exploatering på arbetsmarknaden

Risken är stor att de nya reglerna bara kommer att öka utsattheten och lidandet, och dessutom ge den informella ekonomi där papperslösa utnyttjas i bygg-, städ- och restaurangbranschen ännu fler människor att exploatera. 

Att dra in uppehållstillståndet för personer som befunnit sig lagligt i Sverige under hela sin tid här, och etablerat sig på arbetsmarknaden, framstår också det som en såväl mänsklig som ekonomisk katastrof. 

Lagstiftning som den här blir bara begriplig för den som inser att syftet med Tidölagets politik inte är att se till att den svenska arbetsmarknaden fungerar som den ska eller att människor följer fattade beslut. Syftet är att skapa oro, rädsla och en känsla av att inte vara välkommen hos bruna och svarta personer. Med eller utan uppehållstillstånd. 

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Palestinsk man och ett barn sitter i en ambulans efter ett israeliskt bombanfall i Gaza i december 2024
Debattörerna ifrågasätter att Sverige har tagit emot sjuka och skadade personer från kriget i Ukraina men inte från Gaza. FOTO: Abdel Kareem Hana/TT

Hyckleri att inte ta emot patienter från Gaza

Sverige kunde ta emot sjuka från Ukraina – men inte från Gaza? Hyckleriet är fulländat, skriver svenska vårdarbetare tillsammans med företrädare för partiet Solidaritet, Visionspartiet och Feministiskt Initiativ.

I en replik på Expressen Debatt hävdar Sverigedemokraternas migrationspolitiska talesperson Ludvig Aspling att det är ”uteslutet” att Sverige ska ta emot sjuka från Gaza. Det är ett skamlöst exempel på nekropolitisk* retorik i dess mest avhumaniserande form.

Medan Sverige utan att tveka tog emot tusentals sjuka och skadade ukrainare när Rysslands invasion drabbade dem, ser vi nu hur samma medmänsklighet förvägras palestinierna – människor som utsätts för ett av vår tids mest brutala massmord.

Civila krigsoffer nekas vård

Vad är skillnaden? Är det hudfärgen? Är det namnen? Är det religionen? När ukrainska kvinnor och barn flydde bomber, var det ingen som ifrågasatte deras behov av skydd och vård. Då öppnades Sveriges dörrar med tal om solidaritet och mänskliga rättigheter. Men när det handlar om sjuka och skadade palestinier – då är det plötsligt omöjligt, då skapas undanflykter, då hänvisas det till ”fundamentalism” och ”hederskultur” som svepskäl för att neka vård åt civila krigsoffer.

Och det är ingen slump att detta nekropolitiska budskap ekar även från regeringshåll. När oppositionen i Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) uppmanade regeringen att ta emot patienter från Gaza, tog Tidöregeringens sjukvårdsminister Acko Ankarberg (KD) och biståndsminister Benjamin Dousa (M) snabbt till orda för att avfärda förslaget.

Strax därefter stämde Ludvig Aspling (SD), migrationspolitisk talesperson, in i kören med ett eget debattinlägg i Expressen, där han underströk att palestinier inte är välkomna i Sverige.

Avhumanisering av palestinska liv

Detta är nekropolitik i sin renaste form – makten att avgöra vilka liv som är värda att räddas och vilka som kan lämnas att dö. När den svenska regeringen aktivt motsätter sig att ge vård till döende palestinier, handlar det inte om kapacitet eller ekonomi. Det handlar om en medveten avhumanisering av palestinska liv, där en hel befolkning reduceras till ett politiskt problem snarare än individer med samma rätt till liv och hälsa som alla andra.

För vi vet att Sverige kan. Vi vet att vi har resurserna. Vi vet att vi har erfarenheten – vi använde den när det gällde ukrainska patienter. Men den politiska viljan saknas, för de som dödas och skadas i Gaza passar inte in i den europeiska berättelsen om ”de oskyldiga offren som vi måste hjälpa.” De är istället de oönskade, de obekväma, de som kan offras utan att det rör samhällets moraliska kompass.

Fråga om människosyn

Detta är inte bara en fråga om vårdplatser – det är en fråga om vilken människosyn som styr Sveriges politik. När Tidöregeringen, genom Ankarberg, Dousa och Aspling, sätter ner foten och säger att vi inte ska ta emot skadade palestinier, säger de samtidigt att vissa liv inte är värda att räddas. Det är den yttersta konsekvensen av den rasistiska nekropolitik som nu dikterar Sveriges humanitära hållning.

Hyckleriet är inte bara genomskinligt – det är en skamfläck på alla de principer om humanism och rättvisa som Sverige en gång påstod sig stå för. Att selektivt värdera liv beroende på deras etnicitet, religion eller hudfärg är rasism förklädd till politisk pragmatism.

Vi behöver inte fler ursäkter. Vi behöver en politik som inte gör skillnad på vilka liv som räknas och vilka som kan lämnas att dö.

Om Sverige kunde ta emot ukrainska patienter, då kan vi ta emot palestinska. Allt annat är ren och skär rasistisk nekropolitik.

Farhan Abdi, vårdbiträde, Wadajir förening, Malmö 
Shazia Ali, medlem i Palestinas vänner Linköping
Najm Amoura, ordförande, European Palestinian Youth Union
Seham Aweida, Eslövs Palestinavänner
Roxanda Bezares, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Sead Busuladzic, Visionspartiet 
Diana Castro, leg. sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Paola Castro Echeverri, sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Linus Castro Sköld, psykolog, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Corinne Dominique, pedagog, Nödrop Gaza
Alexandra Esser, danspedagog, medlem i Judiskt Upprop
Ingemar Fryklund, nätverket NU ÄR DET NOG!
Elin Gauffin, Tillsammans mot rasism
Lisa George-Svahn, specialistsjuksköterska, medlem i Healthcare workers 4 Palestine-Sweden

EvaMärta Granqvist, ordförande, föreningen Hjärta
Natte Hillerberg, ST-läkare, styrelseledamot i Läkare mot rasism
Lisbeth Henricsson, leg psykolog, medlem i Solidaritet
Erica Holm, leg. Sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Erik Höjer, medlem i Solidaritet
Arne Johansson, ordf Norra Järva Stadsdelsråd
Aysha Jones, Black Lives Matter Sweden
Sherriff Kandeh, Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa
Vilgot Karlsson, Socialistiskt Alternativ
Lovisa Kasström, läkare, Stockholm
Jonatan Kaye, Judar för Israelisk-Palestinsk Fred (JIPF)
Sarah Kim, leg. Sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Dali Kovacevic, undersköterska, Bred Antirasistisk Mobilisering
Kim Källman, examinerad läkare, medlem i Solidariska Vårdarbetare
Berit Larsen, medlem i Solidaritet
Anna Nelson, barnsjuksköterska, barnmorska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Halimo Nuur, undersköterska, Lokala hyresgästföreningen Cactus, Malmö
Ramona Forsman, läkare, Stockholm, Nödrop Gaza
Alice Pietsch, Ingen människa är Illegal, Stockholm
Soledad Quintana Fernández, Feministiskt Initiativ   
Anna-Lena Roune, leg. sjukgymnast, Nödrop Gaza
Birgitta Råstander, Medmänniskor på Riksbron
Sunera Sadacali, allmänläkare, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Ana Sarmiento Sanchez, läkare, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Katarzyna Wiatrowska, barnläkare, neonatolog, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Magnus Wilhelmsson, medlem i Solidaritet 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren. Foto: Skärmdump från Turkish Aerospace Industries, Montage Arbetaren

Amalthea Frantz:
Sluta kryp för skurkstater – lämna Nato

Ett år har Sverige varit medlem i Nato. Ett år för mycket. Regeringen borde ansöka om utträde nu, innan den skämmer ut sig ännu mer.

Maktfullkomlighet och militarism leder alltid till ett helvete för vanliga människor. Oavsett vilken stat det handlar om. Men vissa stater är mer skurkaktiga än andra. I den militära alliansen Nato finns länder som Ungern och Turkiet. Och förstås den stora jätten: USA. 

Den 7 mars är det ett år sedan Sverige blev medlem i Nato. Det skedde hastigt – jämfört med de föregående 200 åren av alliansfrihet. Ändå blev själva inträdet på många sätt utdraget, mycket på grund av att Turkiet ställde krav på krav. De flesta var kopplade till att Sverige inte sågs som tillräckligt avståndstagande från alla former av kurdisk självständighetsrörelse. Turkiet ville också att Sverige skulle börja exportera vapen till landet igen – något som inte hade skett sedan Turkiet invaderade norra Syrien 2019. 

Turkiet testar stridshelikoptrar ovanför våra huvuden

Vi vet hur det slutade. Sveriges regering gjorde allt för att blidka den maktgalna president Erdoğan. Och mindre än ett år senare testar Turkiet sin första inhemskt utvecklade stridshelikopter rakt över våra huvuden, som Arbetaren kan rapportera i dag

”Väderleken i bergen i norra Kurdistan liknar den i norra Sverige under vintern. Så det är tydligt vilka som är måltavlan för de här helikoptrarna”, som en representant för Rojavakommittérna sammanfattar det. 

Samtidigt leds USA av den minst lika maktgalna Trump. Som just nu uppges planera ”stora förändringar” inom Nato och hårdare villkor för medlemsländerna. Trump, som dessutom knyter krigsförbrytaren Putins Ryssland allt närmare sig. En besvärande verklighet för alla, inte minst inom vänstern, som tyckt att Ryssland inte är så illa – dels på grund av pervers Sovjetnostalgi, dels eftersom man gillar allt som utmanar USA:s makt i världen. Vad det borde brinna i deras huvuden nu.

Lämna ”det tomma skalet” Nato

Kom igen, Sveriges regering. Gör något någorlunda rätt för en gångs skull. Skyll på det förändrade läget och lämna Nato. Kanske kan ni också utlysa den där folkomröstningen, som vi inte ansågs mogna för tidigare?

Så slipper ni skämmas ännu mer. Och slipper krypa för skurkstater på köpet.

Även den gamle moderaten Carl Bildt kallade i dagarna Nato för ”ett tomt skal”, eftersom det inte går att lita på USA längre. Vad händer om Sverige faktiskt skulle stå inför ett krigshot? Plötsligt ter det sig inte alls otroligt att Trump skulle kräva att regeringen lovar USA all svensk järnmalm plus en fantasiljon dollar, eller något i den stilen, för att ens överväga att hjälpa till. Och tror någon i hela världen att det i så fall är en god idé att skicka Ulf Kristersson till den förhandlingen?

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Ascher, Lönnberg, Rosengrenska, papperslösa
Henry Ascher och Lina Lönnberg är båda aktiva inom Rosengrenska stiftelsen, som i år tilldelas Arbetarens Ottarpris. Foto: Volodya Vagner

Eldsjälar ger papperslösa vård på Rosengrenskas mottagning

I över 25 år har vårdarbetare i Göteborg nätverkat för papperslösas rätt till hälso- och sjukvård genom mottagningsverksamhet och opinionsbildning. Arbetaren besöker mottagningen och Rosengrenska stiftelsen som i år tilldelas Ottarpriset.

Vid första anblicken ser det nästan ut som en helt vanlig vårdcentral. Inskrivningen sker på bottenplan. Runt hörnet från entrén sitter patienter tålmodigt och väntar på att det ska bli deras tur. Vid kassan hanteras kvitton, recept och kontanter. Men detta är ingen vanlig vårdcentral. I stället för att betala så får patienterna små ersättningar, bland annat för att täcka kostnader för mediciner.

Även mottagningens interna rutiner skiljer sig från den vanliga vårdens digitaliserade vardag. Här är det små färgglada lappar som skickas runt, från fack med skyltar som ”sjuksköterska”, ”psykolog”, och ”tandläkare” vid inskrivningen, till respektive undersökningsrum en trappa upp, och i slutändan till journalarkivet.

Mottagning för papperslösa

Arbetet flyter på, det är uppenbart att teamet är väl inkört. De flesta av det tjugotal personer som sköter mottagningen har bakgrund inom vården, men arbetet de utför här i kväll sker helt ideellt. Detta är Rosengrenska stiftelsens mottagning för Göteborgs papperslösa. Varannan vecka erbjuder teamet av sjuksköterskor, läkare, tandläkare, psykologer och tolkar vård åt personer som lever i Sverige – men utanför systemet.

Stiftelsen har ett tätt samarbete med flera andra ideella aktörer, som också finns på plats under mottagningen. Diakoner från Svenska kyrkan erbjuder socialt stöd, en grupp vid namn Rosenjuristerna ger råd i rättsliga frågor, och en optiker från biståndsorganisationen Vision for All utför synundersökningar och utrustar patienter med begagnade glasögon. Av säkerhetsskäl hålls adressen för mottagning hemlig.

På Rosengrenska utförs synundersökningar och patienterna utrustas med begagnade glasögon. Foto: Volodya Vagner

Rosengrenska stiftelsen grundades 1998. Dess namn inspirerades av ett kassaskåp av märket Rosengren som hade donerats till verksamheten vid grundandet.

– Vi följde den göteborgska traditionen med mecenat-namn som Sahlgrenska. Det blev lite av ett uttryck för en slags humor och värme som jag tror att vi bär med oss i arbetet också, berättar en av medgrundarna, barnläkaren och folkhälsoprofessorn Henry Ascher.

Enligt honom är det viktigt att hålla fast vid positiva känslor för att orka ge stöd åt människor i en ofta mycket desperat situation. Hans drivkraft i arbetet föddes bland annat ur den egna familjehistorien. Henry Aschers morföräldrar, som hade judisk bakgrund, anlände till Sverige som flyktingar från Nazityskland.  

Papperslösa har rätt till sjukvård i Sverige

Sedan etableringen har Rosengrenska följt tre mål: Att ge papperslösa tillgång till vård, att sprida kunskap om deras situation, och att avskaffa sig själv som organisation. Eftersom alla människor har rätt till sjukvård anser man att det egentligen inte borde finnas någon ideell och underjordisk specialmottagning för utestängda personer.

Ett steg i denna riktning kom 2013, då riksdagen beslöt att även personer utan tillstånd att vistas i Sverige har rätt till sjukvård. För Rosengrenska innebar det ett skifte från att själva erbjuda många sjukvårdstjänster till att numera framför allt stötta papperslösa i att ta tillvara sina rättigheter inom den offentliga sjukvården. Trots att papperslösa enligt lag i dag har rätt till en relativt bred tillgång till vård har många nämligen fortfarande svårt att utnyttja denna rättighet.

– Utan det här stödet hade jag aldrig klarat mig, då hade jag varit död nu, säger exempelvis en kvinna i 60-årsåldern som besökt mottagningen i ungefär ett år.

Rosengrenska stöttar papperslösa i att ta tillvara sina rättigheter inom den offentliga sjukvården. Foto: Volodya Vagner

Hon kom till Sverige för ett antal år sedan men saknar uppehållstillstånd, och vill förbli anonym. Tipset om mottagningen fick hon av en bekant.

Utöver finansiellt stöd för köp av diabetesmediciner, får hon av Rosengrenska hjälp med att få behandling hos den offentliga vården, där kunskapsbrist om papperslösas rättigheter ofta blir ett hinder. I handen håller kvinnan en lapp hon fått på Rosengrenskas mottagning, som hon ska visa vid sitt nästa besök på vårdcentralen. På den förklaras hennes hälsosituation och vad det är hon behöver.

Tog del av Ottars sexualupplysning i skolan

Enligt Henry Ascher är det i många fall sådana små, till synes symboliska insatser, som gör stor skillnad för patienternas hälsa.

– Det kan ju tyckas banalt, men den där lilla lappen vi ofta utrustar folk med, den är jätteviktig, säger han.

Även denna insikt, om vikten av upplysning kring hälsofrågor, inspirerades bland annat av hans mammas tidiga år i Sverige, och en händelse som Henry Ascher säger gör honom särskilt glad över att organisationen han är med i tilldelas Ottarpriset: I den svenska skolan fick hans mor ta del av sexualupplysning med Elise Ottesen-Jensen.

Ottars besök på mammans skola ska ha väckt en del kontroverser bland elevernas föräldrar, berättar han. Men Henry Aschers morföräldrar, som satte högt värde på utbildning, och vars beslut att fly från Tyskland togs när det infördes raslagar som skulle gjort det omöjligt för deras dotter att plugga på universitet, uppskattade Ottars insatser i skolan.

Vikten av kunskap för människors fysiska välbefinnande tycker Henry Ascher sig även funnit stöd för i sin forskning i folkhälsa. 

– Att veta att man har rättigheter, och med självförtroende kunna utkräva sin rätt, det är otroligt viktigt för en människas hälsa, säger han.

Uppmuntrar till egenmakt genom information

Hans kollega Lina Lönnberg, psykolog och styrelsemedlem i Rosengrenska, håller med. Samtidigt understryker hon vikten av att kontakten med patienterna även i det lilla ska präglas av Rosengrenskas mål om självavskaffande.

– Vi försöker ju alltid uppmuntra en slags egen makt, alltså att folk inte känner att de måste gå via oss.

I slutet av mars kommer en ny mottagning att slå upp portarna i Göteborg via ett samarbete mellan Rosengrenska, Röda korset och Västra Götalandsregionen. Foto: Volodya Vagner

Det är en strävan som på senare år har motverkats av de allt mer repressiva tongångarna i den svenska migrationsdebatten. Enligt Lina Lönnberg och Henry Ascher har diskussionen kring förslaget om en angiverilag, alltså att offentliganställda skulle vara tvungna att anmäla papperslösa patienter till polisen, redan skapat stor osäkerhet kring att söka vård bland papperslösa. Detta trots att någon sådan lag ännu inte klubbats.

Är Rosengrenskas slutmål om att bli överflödiga mer avlägset i dag än tidigare, med tanke på den politiska utvecklingen?

– Både ja och nej, säger Lina Lönnberg.  

– På ett sätt finns det ju krafter i dag som inte fanns för tio år sedan, som ifrågasätter de mänskliga rättigheterna, och menar att de skulle vara något man måste förtjäna.

Ny mottagning öppnar under våren

Men å andra sidan menar hon sig även se en annan utveckling. Mot slutet av mars kommer nämligen en ny mottagning att slå upp portarna i Göteborg. Det är ett samarbete mellan Rosengrenska, Röda korset och Västra Götalandsregion. Projektet, som omfattar två sjukskötersketjänster, finansieras av regionen.

– Vår förhoppning är så klart att det kan bli en del i det här att avskaffa oss själva, säger Lina Lönnberg.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Rosengrenska stiftelsen i Göteborg arbetar för papperslösas rätt till vård. Lina Lönnberg är psykolog och styrelsemedlem. Foto: montage Arbetaren, Konstnären till verket: Kasra Alikhan, Volodya Vagner

Rosengrenska stiftelsen får Ottarpriset 2025

Ottarpriset tilldelas i år Rosengrenska stiftelsen för deras arbete för att papperslösa ska ha rätt till vård. Lina Lönnberg är psykolog och har varit aktiv i 20 år. Hon berättar för Arbetaren om hur de arbetar för att papperslösa ska få tillgång till såväl blöjor som mediciner.

Rosengrenska stiftelsen i Göteborg började erbjuda vård för papperslösa 1998. På frivillig basis arbetar ett nätverk av vårdpersonal för att papperslösa ska få samma tillgång till vård som övriga invånare. 

Nu tilldelas de Ottarpriset, ett pris som Arbetaren delar ut årligen för att uppmärksamma personer eller organisationer som verkar i andan av Elise ”Ottar” Ottesen-Jensen. Priset, som består av en summa på 10 000 kronor, instiftades 2017.

– Det är med stor glädje och stolthet, respekt och ödmjukhet som vi nåtts av beskedet att Rosengrenska stiftelsen tilldelas årets Ottarpris. I en tid när demokratiska fri- och rättigheter runt om i världen är under attack, och just nu mer än 122 miljoner människor är på flykt undan krig, konflikter och förföljelse, drabbas tyvärr som alltid kvinnor och barn ojämförligt hårdast, säger Gunnar Henning, ordförande för Rosengrenska stiftelsen. 

”Sedan 1998 har detta frivillignätverk av vårdarbetare i Göteborg ihärdigt stått upp för papperslösas rätt till vård. Likt Elise ’Ottar’ Ottesen-Jensen prövar de ständigt nya vägar för att nå de mest behövande med livsviktig vård och kunskap”, skriver Arbetaren i sin motivering.

– I dag är Ottar nog mest känd för sitt arbete med sexualupplysning, hon grundade ju RFSU. Men hon var också en aktiv antifascist som hjälpte flyktingar, bland annat genom att låta dem bo hemma hos henne. Hon gjorde skillnad i praktiken och nådde de mest utsatta, precis som Rosengrenska, säger Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör. 

”Bristande kunskap tvingar fram absurda val”

Arbetaren träffar psykologen Lina Lönnberg som sitter i styrelsen för Rosengrenska och som varit aktiv i nätverket sedan 2005. Likt Gunnar Henning pekar hon på att papperslösa kvinnor är en särskilt utsatt grupp och att en stor andel av besökarna på Rosengrenska är kvinnor.

”Prispengarna kommer att gå direkt in i verksamheten och komma patienterna till nytta”, säger Lina Lönnberg. Foto: Volodya Vagner

Visserligen har papperslösa sedan den 1 juli 2013 rätt till viss subventionerad vård. Lina Lönnberg pekar på att bristande kunskap om papperslösas rätt till subventionerad vård och subventionerade mediciner tillsammans med den utsatthet och fattigdom som präglar ett liv i papperslöshet gör att människor ställs inför absurda val.

– En nybliven mamma kan tvingas välja mellan att ge mjölkersättning till sitt barn och att hämta ut antibiotika för lunginflammation till sig själv. En gravid kvinna kan tvingas välja mellan att avstå från att genomgå en medicinskt nödvändig sen abort och att sätta sig i skuld till personer som utnyttjar hennes utsatthet, säger Lina Lönnberg.

Lag ger papperslösa rätt till vård

Den 1 juli 2013 fick papperslösa laglig rätt till viss subventionerad vård, när det gäller vård ”som inte kan anstå”.

– Det blandas ibland ihop med akutsjukvård, men egentligen handlar det om en ganska omfattande tillgång till vård, säger Lina Lönnberg.

Regionerna, som har ansvar för sjukvården, har skyldighet att erbjuda papperslösa vård och tandvård ”som inte kan anstå”, mödravård, vård vid abort, preventivmedelsrådgivning, samt läkemedel som förskrivs i samband med vården. Dessutom har regionerna även skyldighet att erbjuda hälsoundersökning om detta inte är ”uppenbart obehövligt”. Vad detta innebär behöver avgöras av den behandlande läkaren eller tandläkaren i varje enskilt fall, skriver Socialstyrelsen på sin hemsida.

Lina Lönnberg vill tillägga där att ”vård som inte kan anstå” innefattar: minst vård som kan motverka ett mer allvarligt sjukdomstillstånd, vård för att undvika mer omfattande vård och behandling samt vård för att minska användningen av mer resurskrävande akuta behandlingsinsatser.

Rosengrenskas arbete omfattar att kontakta vårdgivare som feldebiterar patienter. De ger även ersättning för läkemedelskostnader och delar ut vad de kallar barnpeng till nyblivna föräldrar.

– Vi hjälper till med barnpeng för att nyblivna föräldrar ska ha råd att köpa blöjor och mjölkersättning och samtidigt ha råd till mat och mediciner för egen del. Ingen ska behöva välja mellan blöjor och mediciner. Prispengarna kommer att gå direkt in i verksamheten och komma patienterna till nytta, säger Lina Lönnberg.

– Sverige har skrivit under de mänskliga rättigheterna. Det innebär att alla ska ha rätt till hälsa och samma rätt till vård, påpekar hon.

Samtidigt ser hon med oro på utvecklingen som skett de senaste tio åren.

– I dag finns det fler som ifrågasätter mänskliga rättigheter, säger Lina Lönnberg.

Kamp mot angiveri

Något som präglat de senaste åren har varit diskussionen om en angiverilag, som befarades göra vårdpersonal skyldig att ange papperslösa som sökte vård. 

Rosengrenska stiftelsen har varit en av de aktörer som varit med och kämpat mot en angiverilag. De har deltagit i demonstrationer och tillsammans med representanter för 40 olika organisationer uppmanade de regeringen 2023 ”att dra tillbaka förslagen och respektera vårdens yrkesetik samt alla människors rätt till en trygg och säker hälsa- och sjukvård” i en debattartikel i Dagens Samhälle.

Gunnar Henning menar att bara förslaget om angiverilag fick effekter. 

– Många trodde redan att det var lag, både papperslösa och inom vården. På så vis är syftet nästan uppnått. Det skapar oro och brist på tillit hos en grupp som ofta redan har svårt att lita på myndigheter, säger Gunnar Henning.

I november när regeringens utredare Anita Linder presenterade vad hon kommit fram till i Utredningen om stärkt återvändandeverksamhet, hörde vårdpersonal inte till den grupp som skulle omfattas av den så kallade informationsplikten. Förslaget i dess nuvarande form innebär att Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kriminalvården, Kronofogden, Pensionsmyndigheten och Skatteverket på eget initiativ ska lämna uppgifter om papperslösa till polisen.

I tider där mänskliga rättigheter ifrågasätts, anser Lina Lönnberg att det är viktigt att rikta strålkastaren mot verksamheter som verkar för att upprätthålla gemenskap och medmänsklighet.

– De mänskliga rättigheterna har inte bara en plats när alla håller med om dem, de kom till för att avslöja maktmissbruk och motverka att grupper ställs mot varandra. Rosengrenska är en plats där människovärdesprincipen gäller och inte bara är ord på ett papper, säger Lina Lönnberg.

Samarbetar med Västra Götalandsregionen

Under förra året inledde Västra Götalandsregionen ett samarbete med Rosengrenska stiftelsen och Röda korset, där organisationerna ska fungera som en brygga som kan se till att papperslösa får den vård de har rätt till av regionen, något som Dagens nyheter rapporterat om. Genom samarbetet ska kunskapen om papperslösas rättigheter stärkas hos vårdgivaren och dessutom anställs två sjuksköterskor, som ska säkerställa att papperslösa får den vård de har rätt till.

Gunnar Henning är positiv till att politikerna tar ansvar för att se till att de uppfyller lagen. Generellt anser han att det är viktigt att lyfta de positiva krafterna.

– Vi har utmärkta samarbeten där vi ser samma problematiska bild men också möjligheter till att förändra, säger Gunnar Henning.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Stockholms ls av SAC blockerar en sushirestaurang intill Hötorget
Ett trettiotal personer slöt upp för att delta i en facklig blockad mot en restaurang i Stockholm och därmed visa sitt stöd för de ukrainska kvinnor som ska ha utnyttjats på restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund och Håkan Gustafsson

Facket sätter restaurang i blockad – anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare


Med ekonomiskt stöd från Arbetsförmedlingen ska ägaren för den populära sushirestaurangen i centrala Stockholm, enligt facket, ha utnyttjat ukrainska krigsflyktingar. Själv nekar han till alla anklagelser, men de fyra kvinnor Arbetaren pratat med vittnar om både trakasserier och utebliven övertidsersättning. Under onsdagen satte facket därför restaurangen i blockad.

Enligt fyra före detta anställda på en välbesökt sushirestaurang i Stockholm har de arbetat 12-timmarsdagar utan vare sig övertidsersättning eller intjänade drickspengar samt trakasserier från ägaren.

Det är mitt i lunchrusningen vid en tvärgata intill Hötorget mitt i centrala Stockholm. Här, på den populära sushirestaurangen, arbetade fram till alldeles nyligen Olga, Natalia, Alena och Victoria, som inte vill uppge sina efternamn, från Ukraina. De kom till Sverige vid krigsutbrottet för drygt tre år sedan och fick genom ett så kallat introduktionsjobb från Arbetsförmedlingen anställning på restaurangen. Tanken med introduktionsjobb är att genom statliga medel hjälpa nyanlända att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden.

Jobbet blev dock en mardröm.

– Vi var hjälplösa, kände oss förnedrade och orättvist behandlade, säger Natalia i snålblåsten på väg mot sin före detta arbetsplats.

De fyra före detta kollegorna vittnar alla om trakasserier och diskriminering från arbetsköparen, en man som driver flera sushirestauranger i Stockholmsområdet, och som enligt facket Stockholms LS satt i system att utnyttja krigsflyktingar från just Ukraina. Bland annat genom 12-timmarsdagar utan lunchrast och beordrat övertidsarbete utan betalning.

Olga, Natalia, Alena och Victoria vittnar om arbetsförhållandena på restaurangen där de jobbat. Ägaren säger dock till Arbetaren att det de säger inte stämmer. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det de säger är inte rätt, mer än så vill jag inte uttala mig, säger restaurangägaren till Arbetaren och hänvisar i stället till sin advokat, som tillfälligt befinner sig på fjällresa.

Facket uppmanade dokumentera diskriminering

När de fyra kvinnorna vände sig till facket fick de uppmaningen att börja dokumentera den påstådda diskrimineringen och i en ljudinspelning hörs hur chefen förklarar att reglerna ser olika ut beroende på varifrån den anställda kommer.

– Så fort vi påpekade något fel blev han arg, säger Olga.

Efter att förhandlingarna mellan facket och restaurangägaren strandade tidigare i veckan försattes serveringen under onsdagen i blockad.

Solidariska byggare i blockaden

Ett trettiotal personer, många av dem ukrainska byggarbetare från det uppmärksammade facket Solidariska byggare, slöt upp med fanor, varselvästar och en stor banderoll framför entrén där de delade ut flygblad till förbipasserande. Många lunchgäster valde att vända i dörren sedan facket informerat om läget.

– Jag är glad att så många är med och att det förhoppningsvis innebär rättvisa för oss, säger Natalia.

Blockaden kommer enligt Stockholms LS att fortsätta fram tills dess att den obetalda övertidsersättningen samt drickspengarna har betalats ut.

Arbetsförmedlingen har stoppat sina utbetalningar till restaurangen och utreder nu missförhållandena.

Publicerad Uppdaterad