Den som vill hänga med i samtida svensk debatt har bråda dagar, varje dag något nytt ämne att engagera sig i – norsk författare missnöjd med svenskheten, tystnadsnormens vara eller icke-vara på biblioteken, rimligheten i att hjälpa hemvändande jihadister, barnuppfostringsmetoder och ramarna för ras- och könsidentitet – allt ska det tyckas till om, helst snabbt, helst lite förbannat, gärna en smula kränkt. En pekpinne och ett avståndstagande här och där tycks aldrig vara fel.
På Twitter krigas det med halvfärdiga, styckade meningar och på de mer etablerade mediala scenerna får ungefär samma tyckare som alltid ombeds tycka tycka till i oändliga spaltmeter. Av och till har jag känslan av att våra samtal i det offentliga är som att trampa vatten. Kommer vi egentligen framåt?
Jag ger mig in i debatterna då och då, men allt mer sällan. All kollektiv indignation som upparbetas i en fråga som sedan tycks avdunsta i samma sekund något nytt att hugga tänderna i blottas känns kvävande, som ständiga antiklimax.
För egen del bottnar resignationen i en känsla av att vara lurad. Bakom fluffet tickar alltid en förnimmelse av att jag kollrats bort från något annat jag borde gjort.
Efter att ha arbetat med nyheter i många år vet jag att det är i medieskuggan de verkliga övergreppen kan få fortgå, det är när vi alla inom media rusar åt samma håll i kamp om att vara först på bollen, kreativast med infallsvinklar, närmast det blödande såret, som skuggan får breda ut sig på andra håll.
I ett medieklimat där allt fler röster i allt snabbare tempo kämpar om uppmärksamheten och kapitalägarnas nådegåvor, händer det dessutom inte bara något med den journalistiska kvaliteten utan också med människors förmåga att sålla i informationen, pussla ihop de små fragment som ständigt staplas på varandra till något större, omsätta i praktik.
För mig är Arbetaren en antidot till det hastighetsskadade klimatet, en motkraft som försöker använda sitt sökljus på ett annat sätt. Jag hoppas att vi tar oss igenom hela havet stormar simmande och inte bara trampande även i framtiden.
I den konkreta verkligheten gillar jag att simma långt ut och bada där jag inte bottnar. Jag gillar att vara på platser där jag inte förstår språket riktigt, slippa ta del av varje liten detalj i konversationer som förs runt mig, gå vilse för att jag inte kan läsa vad det står på skyltarna.
Jag gillar att välja ”fel fil” i stressiga strömmar där alla skyndar i motsatt riktning. Det ska jag ägna mig lite mer åt nu.
Glad sommar – nu går jag på semester! Och jag tackar som vanligt en fackförenings- och arbetarrörelse som haft ett skarpt och kollektivt fokus för att jag kan göra det.
