Aporna sitter djupt försänkta i grubblerier, ungefär som den vältränande mannen i Auguste Rodins staty Tänkaren. Men i ena handen håller de mänskliga kranier, nu mer som Hamlet i funderingar kring döden. Detta är en del av konstnären Klaus Webers stora installation Shape of the Ape som trängs med en uppsjö andra håriga primater i Ape Culture, den stora aputställningen som pågår just nu på Haus der Kulturen der Welt i Berlin. De gamla grekerna brukade beskriva människosläktet som ”vi de dödliga”. I Webers tappning är det inte lätt att gissa sig till vad aporna tänker på. De sitter på gamla luntor. På en av dem står det ”Darwin” efter mannen vars namn blivit synonymt med idén om människan som en mindre hårig och upprätt variant av just apan.
I ett videoverk bakom de tänkande aporna visar Pierre Huyghe den japanska makaken Fuku-chan som återvänt till sitt jobb som servitör i en restaurang i Fukushima. Hon är iförd en uttryckslös ansiktsmask, peruk och mänskliga kläder och rör sig graciöst genom den tomma lokalen, som efter katastrofen och evakueringen befriats från mänskligt liv. Ytterligare ett dubbelbottnat in-och-utvändande av förhållande mellan apa och människa. Vad tänkte människorna egentligen när de byggde ett kärnkraftverk vid en jordbävningskust eller tränade djur till att bli våra slavar? Varken Webers, Hyghes eller någon annan i den uppsjö av samtidskonstnärer som arbetat på temat kommer med några svar, så klart. De ställer frågorna.
Utställningen har satts samman av två curatorer, Anselm Franke och Hila Peleg. Förutom konst, i den södra delen av den stora salen, har de skapat en stor pedagogisk väggbok med sexton uppslag i den norra delen. Här blandas texter, böcker och videor för att kasta en historisk blick över förhållandet människa-apa genom vetenskapen och samhället i stort. Franke och Peleg hämtar mycket från den amerikanska feministen, biologen och filosofen Donna Haraways idéer. Haraway har sedan mitten på 1980-talet skrivit texter där hon briljant läser in den politiska kontexten i vetenskapliga bilder och teorier. Ett exempel är apan som platshållare för den raskodade (koloniala) eller könskodade kroppen. Haraway har också konsekvent utmanat den strikta tudelningen mellan genrer och existenser, vetenskap och studiet av kultur, samt djur, människor och maskiner.
Franke och Peleg är också uppriktigt intresserade av apors kultur, deras tillverkande av redskap och sociala konventioner. Men detta representeras i ”forskningsdelen”. Det är osäkert om apor gör konst eller bara kan bli objekt för konsten. En video av apor som signalerar genom att ruska på träd skiljer forskningen från det kreativa materialet. Urvalsprocessen har dock uppenbarligen skett utan apmedverkan, vilket är allt annat än ett putslustigt konstaterande.
Haraway tror inte på subjekt-objektskiften för att motverka orättvisor. Ingen eller inget kan ta den andres plats utan att också själv förorsaka orättvisor. I stället vill hon nysta upp härvor av frågor för att undersöka gränslandet mellan bild, symbol och verklighet. Men i den märkliga uppdelningen mellan ”forskning” (ett slags curatoriellt-journalistikt författande) och samtidskonst, som ofta kännetecknar de inflytelserika utställningarna på Haus der Kulturen der Welt, finns det hos curatoterna uppenbarligen en kvarvarande tro på binära modeller. Den är lyckad på några förmodligen inte helt förutsedda sätt. Här visas samtidskonstens obesvarade kärleksaffär med den typ av teori som för det mesta återfinns på universiteten. Det är fortfarande svårt att samtala över den praktisk-estetiska uppdelningen. Samtidigt är konsten fortfarande relativt fri, när det teoretiska trätt åt sidan, att genomföra sina beprövade subjekt-objekt-revolutioner som trots Haraways varningar ibland kan vara befogade.
Att för en tid och med full förstålelse för handlingens omöjlighet ta någons annans plats ger oss en chans att förstå de komplicerade förhållanden av makt, kärlek och aversion som binder oss till ting och varelser. Vissa förhållanden är till exempel vårdande, inte minst i förhållanden till alla möjliga sorters djur nu när människan till den grad påverkat den globala miljön. Vi kan inte undfly den ansvarsposition som vi befinner oss i, hur mycket vi än önskade att det var på något annat sätt. Kanske måste vi se skillnader mellan människor och andra arter mer genom dialektiska rörelser där mötet mellan dessa ger upphov till nya politiska och moraliska frågeställningar. Visst kan forskning i olika former komma fram till detta också, men påfallande ofta så är teorin påfallande ointresserad av praktisk empati. Aporna kan vi bara trösta med ett: släkten är värst!