Jag minns en föreläsning på universitetet där läraren i sin Powerpoint hade en teckning av något som liknade silhuetten på en hatt. ”Vad är det här?” frågade han, med en entusiastisk blick ut över den mindre entusiastiska gruppen studenter. Inget svar. ”Men gissa på något”, försökte han. För att göra lidandet kort, eller i brist på social kompetens svarade jag: ”En boaorm som har svalt en elefant”. Det är nämligen sådant den minns som någon gång har läst Antoine de Saint-Exupérys barnboksklassiker Den lille prinsen: det som ser ut som en hatt är förmodligen en elefant i en ormmage, och den som ändå tror att det är en hatt är en vuxen som har tappat kontakten med sin fantasi. (Föreläsarens poäng var säkert något i den stilen, något han tyvärr fick hoppa över efter att jag hade förstört hans retoriska knep.)
Det ligger nära till hands att kalla den lille prinsen för ett Frankrikes mumintroll. Den blonda figuren pryder muggar, block och klockor i en kontrollerad merchandise-produktion med tajt sammanhållen estetik. Precis som med mumintrollen kan också mättnadskänslan från produkterna smitta av sig på originaltexten. Men så läser man den, läser om, och glömmer sitt gnäll. En nyutgåva från Modernista ger en tillfälle att göra just detta. Översättningen av Nova Gullberg Zetterstrand och Henrik Petersen är väl okej, men utgåvans verkliga behållning ligger i hur vackert bokens akvareller, målade av Saint-Exupéry själv, är återgivna. En annan fin detalj är att typsnittet är detsamma som när boken kom ut första gången, 1943.
Boken inleds med en ramberättelse där berättaren tvingas nödlanda sitt flygplan i Saharaöknen. Efter att i barndomen ha fått sin kreativitet dödad av vuxna i sin omgivning – bland annat genom att rita en orm som misstas för en hatt – har han gett upp ”en lysande karriär som konstnär” och arbetar nu som pilot. I öknen träffar han en liten prins som kommer från asteroiden b-612. Prinsens planet är mycket liten. Där finns bara tre minivulkaner, en gnällig ros och några baobabträd som gror i marken och hotar att spräcka hela planeten med sina rötter. Prinsen gör inte så mycket om dagarna. Han sotar vulkanerna, rensar baobabskott och ser på solnedgångar, något det finns gott om på en så liten planet. Mycket tid går också åt till att ta hand om rosen, som har synnerligen höga krav.
Kvävd av sin tillvaro och i jakt på vänner och mening ger sig prinsen ut på en resa. Han åker till andra små planeter bebodda av figurer som ägnar sig åt diverse meningslösa sysslor: en kung besatt av att bestämma, en alkoholist som dricker för att glömma sin alkoholism, en affärsman som vill äga hela stjärnhimlen. Till sist hamnar han på jorden, där piloten är den första människa han träffar. ”Rita mig ett lamm” ber han. Efter några misslyckade försök ritar piloten en låda och säger att lammet är inuti. Den lille prinsen förstår direkt. Vänskap uppstår.
Undan för undan lyckas piloten pussla ihop historien om sin nya vän och återberätta den för läsaren. Relationen har dock ett givet slut. Piloten lagar sitt plan, och den lille prinsens resa har – som så många andra litterära resor – fått honom att förstå att den verkliga meningen med livet finns hemma. En räv han träffar på jorden lär honom att han och hans ros hör ihop, eftersom de behöver varandra. ”Det är bara med hjärtat du verkligen kan se”, säger räven.
Trots det sentimentala och uppfordrande lyckas Antoine de Saint-Exupéry övertyga med sin berättelse om att se bortom det ytliga, genom sitt lakoniska språk och de avskalade, vackra akvarellerna. Ramberättelsen, där berättaren kommenterar hur ofullständiga hans illustrationer är (han lärde sig ju aldrig teckna som barn) är om man så vill en parallell historia, den om en ensam pilot med solsting som har tvingats spela vuxen i hela sitt liv.
Antoine de Saint-Exupéry skrev boken under andra världskriget, då han på flykt från Frankrike bodde ett par år i USA. Han var då redan en prisbelönt författare. Att han också var pilot har fått många att läsa in författarens eget liv i Den lille prinsen. Men den har också lästs som en allegori av sin tid, där de hotfulla baobabträden blir en symbol för nazismen som gror och hotar att ta över. En annan, sorglig tolkning är att Saint-Exupéry genom sin hoppfulla barnbok sökte tröst under det krig han inte visste om han skulle komma levande ur. Saint-Exupéry dog sedan 1944, då hans flygplan kraschade i Medelhavet.
En musikalvariant av Den lille prinsen kom 1974, och i slutet av 70-talet kom en japansk animeserie baserad på boken. Trots alla kringprodukter och nyutgåvor har det dock hittills inte gjorts någon framgångsrik filmatisering. Men det har så klart bara varit en tidsfråga. Nu i juli har en påkostad fransk-kanadensisk produktion premiär i Frankrike. Regissör är Mark Osborne (Kung Fu Panda) och bland röstskådespelarna finns James Franco, Benicio del Toro och Ricky Gervais.
Den lille prinsen är ett på samma gång hopplöst och optimalt filmprojekt. Hopplöst, eftersom den tunna boken med de knappa illustrationerna knappast är material nog för en långfilm; optimalt då den går att fylla ut med egna visioner. I den nya filmatiseringen har ännu en ramberättelse lagts till, där en flicka med en nitiskt planerande mamma lär känna piloten som berättar om den lille prinsen för henne. Den nya berättelsen är datanimerad, och sekvenserna om prinsen är gjorda med traditionell stop-motion-teknik. Men även om animationerna behandlar originalmaterialet respektfullt, och temat med vuxenvärldens regler och ytlighet behållits, är det svårt att se hur bokens vemodiga och stillsamma ton skulle kunna fångas bättre här än i exempelvis ett tryck på en kaffemugg.
Men vad är sådant att vara bitter över? Egentligen är det väl bra att nya barn får träffa den lille prinsen, hur det nu än sker. Det är ju trots allt de som vet någonting om livet. I alla fall enligt Saint-Exupéry, som konstaterar att barn måste ha mycket överseende med vuxna. Kanske också när de surar över kommersialisering. Och vi vuxna har ju kvar vår bok som vi kan läsa i och bli påminda om väsentligheter av. Som att det är viktigt att se med hjärtat. Och att en hatt lika gärna kan vara en boaorm.
