Serien Stockholmsnatt, av Pelle Forshed och Stefan Thungren, går sedan tio år i Svenska Dagbladet och handlar i korthet om halvunga stockholmare med hippa frisyrer som funderar över olika saker i samtiden. I en seriestripp publicerad 3/7, märkt ”Sommarklassiker från 2012”, sitter två män på en taverna i Grekland och diskuterar landets ekonomiska kris. ”Typ 35 grader i skuggan”, säger den ene. ”Lust att ta tag i din årsredovisning och styra upp en rejäl skuldsanering då kanske?” De kollar väderleksrapporten på telefonen och konstaterar att det Grekland behöver är svalare väder, snarare än sparpaket. Samma gäller Spanien, Italien och Portugal.
Medvetet eller ej upprepar seriefigurerna inte bara en klassiker från 2012, utan också en teori från 1700-talet: den så kallade klimatläran. Särskilt intresserad av denna var den franske filosofen Montesquieu (1689–1975). Genom att iaktta djurkroppar kom han i sin Om lagarnas anda (1748) fram till att nervknippen reagerar olika på olika temperaturer. Detta får konsekvenser också för sinnelaget. Människor som lever i kalla klimat blir starkare och mer inbundna, medan de som lever i värme blir mer öppna. Således är fantasin och känslorna större i ett land i söder, medan nordliga länder befolkas av ärliga och hårt arbetande människor.
Montesquieus klimatlära är mycket detaljerad. Han beskriver nyansskillnader mellan olika geografiska områden och blandar in andra faktorer som han anser påverkar mänskligt beteende, som religion, terräng och seder. Klimatet är heller ingenting man tar med sig. En nordbo som flyttar till södern kommer enligt Montesquieu att förlora sina tidigare utmärkande egenskaper. Ändå blir klimatläran i förlängningen essentialistisk, med utomhustemperaturen som en förlängning av kroppen. Till exempel kom senare tiders rasbiologer att influeras av Montesquieus tankar.
Klimatläran är så klart inte den enda galna semiempiriska teorin från 1700-talet. Men ekon av den har hörts långt efter att teorin som sådan har förkastats. Exempelvis skriver idéhistorikern Klas Grinell om Montesquieu i sin avhandling från 2004, Att sälja världen: Omvärldsbilder i svensk utlandsturism. Han har studerat turistbroschyrer från 1960-talet och där hittat rester av klimatlärans stereotyper.
Uttryck som ”sydländsk lättja” och ”sydlänningarnas uppsluppna livsglädje” förekommer, liksom diverse längre utläggningar om det främmande sinnelaget nere i syd, där de positiva egenskaperna – passion och njutarmentalitet – går hand i hand med sina negativa motsvarigheter, lättstötthet och lättja.
Intressantast är kanske inte hur forna tiders teorier har gett stoff till nutida myter, utan hur Grinell med Montesquieu och turistbroschyrerna illustrerar hur Syd- och Nordeuropa framställs som de polariteter som vanligtvis ”koloni” och ”kolonisatör” utgör. Men andra begrepp krävs för att prata om ett vi och dom-tänkande som inte är kopplat till imperialism. Grinell lyfter bland annat fram modernitet som en av vi:et upplevd och definierad skillnad. ”Dom” har inte utvecklats lika långt och har fastnat i sina sydländska vanor.
Känns det igen? Visst har medvetenheten om postkolonial retorik ökat de senaste åren, men när slentrianbilden av greker fortsätter vara att de är för lata för att ta tag i ekonomin börjar man undra. Som litteraturvetaren Roland Barthes skriver i Mytologier (1957) blir ”den andre” ständigt till typer, ”vars osannolika typologi tjänar att maskera det verkliga skådespelet om levnadsförhållandena, klasserna och yrkena”.
Det är så klart ingen som tror att Stockholmsnatts upphovsmän eller seriegubbar på allvar tänker att ”halvklart till mulet med lokala regnbyar”, vilket de ordinerar i seriestrippen, skulle lösa den ekonomiska situationen i Sydeuropa. Men ändå. Ett oskyldigt skämt, en formulering i media, en hemmabyggd teori – precis så har fördomar alltid fungerat och reproducerats. Retoriken kring Grekland just nu är om något en klassiker från 2012. Och från 1700-talet.
Som ett skolexempel på ironi kan nämnas att de tankar som Montesquieu utvecklade kom från antikens filosofer, som också hävdade ett sammanhang mellan kroppstemperatur och sinnelag. Enligt Aristoteles var då Grekland – med det tempererade klimatet som tillät både arbete och njutning – perfekt.