Sci fi-thrillern Self/less är ingen bra film, även om den till att börja med ger sken av att kunna bli det. Betraktad på lite avstånd ser den nämligen ut att vara sprängfylld av substans. Men närmar man sig den lite kritiskt faller den ihop som en misslyckad sufflé, när inledningens alla frestande samhällskritiska ansatser drunknar i sentimentalitet, klichéer och upp-och-nedvänd psykologi. Ändå finns det något i alla dessa förlorade möjligheter som i alla fall gör filmen till ett intressant misslyckande; den typ av misslyckande som är intressant att tänka politiskt kring.
I centrum står den åldrande fastighetsmiljardären Damian (Ben Kingsley). Han förefaller av filmen att döma på egen hand ansvarig för det mesta av Manhattans galopperande gentrifieringsprocess. Nu är han obotligt sjuk i cancer och de skrytbyggen han lämnar efter sig får honom inte att känna sig det minsta odödlig. När han vandrar omkring i sin fabulöst lyxiga penthousevåning, på insidan dekorerad med guld från golv till tak, påminner han om en farao som inspekterar sin blivande gravkammare väl medveten om att all den ”gudomliga” prakten bara är tomt skådespel när allt kommer omkring. Och det är väl en passande bild i en tid när de ekonomiska klyftorna passerat den viktorianska erans förhållanden och nu rusar hejdlöst bakåt mot antika förhållanden.
Men kanske kan ändå Damians förmögenhet rädda hans liv? Via ett mystiskt visitkort får han kontakt med ett ljusskyggt företag – ”The Organisation” – som tycks erbjuda en radikal väg till mer eller mindre evigt liv, genom att på magnetisk väg överföra Damians medvetande till en ung, frisk kropp (Ryan Reynolds). Kroppen ska ha odlats fram i laboratorium, men när Damian börjar få hallucinationer som visar sig vara bortträngda minnen inser han att så inte är fallet. I själva verket har kroppen tillhört en soldat som levt på en gård med sin fru och en svårt lungsjuk dotter. Det visar sig att han ”frivilligt” sålt sitt liv och sin kropp till ”organisationen” för att bekosta en livsnödvändig operation för sin flicka.
Med hjälp av goda skådespelare och habilt regisserade actionscener borde det här möjliggjort en både underhållande och vass kritik av samtiden. Här finns en rik, om kanske inte direkt unik, flora av metaforer och teman att använda sig av: den absoluta kommodifieringen av arbetarklassens kroppar och den lika absoluta alienationen när överklassen bokstavligen tar över den arbetande kroppens styrande funktioner (hjärnan); kopplingen mellan ekonomisk distans, fysisk distans (gentrifiering) och psykologisk distans (empatibrist); kapitalets makt över forskning och vetenskap; kampen om arbetarklassens själmedvetande; och dessutom, i bakgrunden, de eviga nykoloniala krigen.
Dessvärre har indiske regissören Tarsem Singh, mest känd för musikvideos och reklamfilmer, och hans manusförfattare, de spanska bröderna David och Àlex Pastor, slarvat bort möjligheterna och i stället anammat en rad klyschor. Skurken i dramat blir ”den galne vetenskapsmannen”, ”organisationens” chef Albright (Matthew Goode), som omger sig med muskelmän plockade bland annat från ryska fängelser. De rika som önskat köpa sig fria från döden genomgår däremot omedelbart sentimentala omvändelser när de får reda på sanningen.
Som om det faktum att överklassens extrema privilegier kostar människoliv någonsin stoppat dem förut (fråga de efterlevande till 10 000 greker som tagit sina liv för EU:s elit valt att rädda finanskapitalet). I en variant på den tröttsamma gamla sammankopplingen mellan progressiv politik och föräldrauppror inom de övre samhällsklasserna har dessutom Damian en dotter som förstås är hans raka motsats och leder en ideell organisation som kämpar mot gentrifiering.
Tyvärr övertygar inte heller behandlingen av filmens science fiction-element, själva processen för att ömsa kropp – ”shedding” kallas det i filmen. Inte för att filmens vetenskap är ”orealistisk” i förhållande till verklighetens. Det får naturligtvis en science fiction-berättelse mer än gärna vara. Men processen är ologisk på sina egna premisser. För om vi inte gör det religiösa/övernaturliga antagandet att det handlar om att överföra en form av immateriell entitet, en ”själ”, som utgör basen för vårt egentliga jag – och det finns ingenting i filmens som pekar i den riktningen – så handlar ju processen enbart om att kopiera den gamla hjärnans medvetande till den unga. Och en kopia är förstås inte identisk, i betydelsen ”den samma”, som sitt original, hur perfekt den än är.
Det som ingen – vare sig upphovspersonerna eller filmens galna vetenskapsman – tycks inse är alltså att Damian dör med sin kropp, medan den unga kroppens tro att den är Damian är en ren illusion. Det är ett allt för flummigt postmodernt förhållningssätt till vetenskapliga perspektivet.
