Att samrecensera två böcker är knepigt. Hur man än anstränger sig sker alltid ett slags jämkning eller tillyxning, som kan vara mer eller mindre rättvis. Som om man försöker tvinga texterna att kommunicera med varandra mer än vad de kanske faktiskt gör.
Jag garderar mig alltså, och säger så här: Ut av Theodor Hildeman Togner och En omaka flicka av Ann Bannon har inte särskilt mycket med varandra att göra. Den ena är en prosalyrisk debut av en poet född 1992, den andra en lesbisk kioskroman från 1957. Båda ingår de dock i förlaget Lesbisk pockets vårutgivning. Och båda tematiserar de, om än på vitt skilda sätt, upptäckten av kroppen: den egna och andras.
I Ut är denna egna kropp något djupt omstritt. När textens jag ser sig i spegeln ser den en flicka. Men jaget är ingen flicka. Flickan är någon annan, som kommer utifrån och klänger sig fast: ”Hennes kroppsdelar är upphängda här i mitt rum. Jag är deras galge.” Att jaget dessutom attraheras av flickor själv tycks ytterligare förstärka ambivalensen. Detta gestaltas med hjälp av en radikal och genomgripande blomstermetaforik. Flickskapet är flora, rosor som slår ut på jagets bröstkorg, något på samma gång ljuvt och kränkande.
Utöver att vara vackert och omsorgsfullt skildrad pekar denna identitetsmässiga kluvenhet mot en komplexitet som ofta går förlorad i berättelser om transpersoner. Inte sällan framställs ju transmän som traditionella pojkflickor som gått ett steg längre – som liksom gillade bilar, fotboll och Axe så fruktansvärt mycket att de lika gärna kunde ”byta kön”.
Verkligheten är givetvis långt mer komplicerad. Som transperson måste man inte alls vilja främja sig helt från det kön man tillskrevs vid födseln. Att tvingas säga upp kontakten med de dimensioner av flick- eller pojkskapet man trivdes med blir för många bara ännu en förlust, ett övergrepp i mängden.
Hildeman Togner ger texten dynamik genom att låta den skifta i genre. Den lyriska ramberättelsen spelar mot kortare, novelliknande avsnitt som utspelar sig i skolmiljö, med allt vad det innebär av skam och diffus åtrå. Här finns också ett återkommande dialogparti mellan jaget och ”Rösten”, en förnumstig kurator av det slag som föreslår motion när man säger att man vill dö.
Blommetaforiken är ibland något överlastad, och jag kan önska bort vissa mindre övertydligheter och signalord. Men det är detaljer. Theodor Hildeman Togner har ändå något så ovanligt som ett eget tilltal. Det kan man verkligen inte säga om alla, inte ens om etablerade författare, som nog i många fall hade skurit ner på blommorna och därmed gått miste om den helt särpräglade trädgård som är Ut.
Ann Bannon har en något annorlunda språklig ambitionsnivå. Namnet är en pseudonym för amerikanska Ann Weldy, född 1932 och författare till ytterligare fem böcker i den så kallade Beebo Brinker-serien, där En omaka flicka är den första. I dag anses Beebo Brinker-böckerna vara pionjärverk. Bannon tillhörde de författare av populära kärleksromaner som skildrade sex och kärlek mellan kvinnor, utan att dessa nödvändigtvis straffades med ond bråd död i slutet.
Huvudperson i En omaka flicka är Laura Landon, en ung och nervig förstaårsstudent på ett college på den amerikanska östkusten. Det är 1950-tal – en tid präglad å ena sidan av en framväxande ungdomskultur, å andra sidan av svartlistningar av homosexuella och en puritanism som på håll ter sig skräckinjagande obegriplig. Laura får alltså problem när hon upptäcker att hon är förälskad i sin äldre och mer erfarna (läs: hon svär) rumskamrat Beth.
Först känns det hela snudd på bisarrt. Jag, som aldrig läst lesbisk kiosklitteratur tidigare, kan bara inte föreställa mig att något queert ska kunna bryta in i denna genomamerikanska Acke-miljö där folk heter Bud och bor på elevhem. Men så kommer det. Beth och Laura inleder faktiskt en relation! Och det är fint, charmigt, uppriktigt skildrat! Det är svårt att inte glädjas åt Bannons gehör och förmåga att göra människor av sina karaktärer.
Lagom mycket sex är det också, eftersom genrens tilltänkta målgrupp var straighta män. Det är en historisk omständighet man litegrann får rycka på axlarna åt. Som historikern Agnes Hamberger poängterar i sitt efterord, som gärna fått vara längre, var detta första gången lesbiska alls fanns representerade i den skala som de billiga pocketböckerna möjliggjorde. Då gör det föga att det officiellt var för mäns skull. Vem tror inte att Beebo Brinker hittade hem till en hel del kvinnor?
Själv var Ann Bannon hemmafru i Philadelphia. Då och då gjorde hon avstickare till gaykvarteren i New York, men att helt leva ut sina begär verkade omöjligt. Att det i dag kanske sett annorlunda ut är tack vare röster som de som Lesbisk pocket nu släpper fram.
