”Alla är rädda för spöket!”, sjunger min dotter i bilens baksäte medan vi forsar fram genom Gästriklands kalhyggen och Hälsinglands dalgångar.
Parkteaterns uppsättning av Nationalteaterns 1970-talsepos Kåldolmar & Kalsipper gjorde ett starkt intryck på henne förra sommaren.
I år är det en annan sommar. Hon har hunnit möta fler orättvisor, är mer frågvis. Jag har sällan bra svar att ge.
Jag tänker på den svenska skräcken för kommunistspöket när jag kör igenom de små orterna där nästan all social service monterats ned. Den irrationella rädslan som jämt krattat vägen för fascister, ja faktiskt ända fram till talarstolen i dagens parlament.
I dag för precis 70 år sedan, den 31 juli 1945, upplöstes den samlingsregering ledd av Per Albin Hansson som tillsatts efter krigsutbrottet 1939. I den ingick samtliga partier utom Socialistiska partiet och Sveriges kommunistiska parti.
Hetsen mot kommunister under krigsåren fick som bekant fatala följder så som attentatet mot Norrskensflamman och åtskilliga interneringar av oppositionella.
När vi i dag förfasar oss över hur Sverigedemokraterna kunnat bli så inflytelserika gör vi det med en historielöshet och en nationell självbild byggd på förfalskade meriter.
Att de ”socialistiska demokraterna” samarbetade med Centerpartiet, dåvarande Bondeförbundet, i vars partiprogam vikten av ”den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar” stod inskriven fram till 1946 verkar ha fallit i glömska.
Liksom att väsentliga delar av Statens Järnvägars transportkapacitet uppläts för att frakta soldater och materiel till och från Hitlers rike.
När vi höjer på ögonbrynen och undrar hur SD kunde komma dit de kommit påminner vi oss inte om att det var Sveriges idé att tyska myndigheter skulle stämpla ett rött ”J” i judars pass så att dessa lättare kunde avvisas vid landets gränser.
Den där historielösheten har, tillsammans med ideologiskräck och triangulering av snart sagt varje politisk fråga, lämnat oss med en förvirrat brunaktig mittengegga där de enda fri- och rättigheter som försvaras är marknadens och den enda vision som finns är ett fackförbund som ordnar golfturneringar och bjuder in Reinfeldt för medlemmarnas pengar.
Jag tänker på de elaka kungarna från Västerlandet och hur inget får störa den heliga tillväxten. Det är just därför nazidynamit skrämmer mindre än frihetliga kurder och organiserade arbetare.
Vindrutetorkarna för en febril kamp mot den svenska sommaren. Hon ber mig spela den en gång till. ”Fast jag är inte rädd för spöken, mamma”, säger hon och gungar till musiken.
