[Bok] Anteckningar om Anna
Achmatova
Författare: Lidia Tjukovskaja
År 1938 skriver den rysk-judiska författaren Lidia Tjukovskaja på romanen Sofia Petrovna (svensk titel: Det tomma hemmet). Det är en delvis självbiografisk berättelse om mönstersovjeten Sofia Petrovna, som när hennes son arresteras långsamt tvingas inse Stalinterrorns existens.
Vid ungefär samma tidpunkt börjar Tjukovskaja umgås med den betydligt äldre och redan då legendariska poeten Anna Achmatova. Om dessa möten berättar hon i sina dagböcker, som finns samlade i tre volymer. Den första delen, omfattande åren 1938–1941, finns nu på svenska i översättning av Ola Wallin.
När Anteckningar om Anna Achmatova börjar bor både Achmatova och Tjukovskaja i Leningrad, nuvarande Sankt Petersburg. Tjukovskaja väntar på information om vad som har hänt med maken Matvej Bronstein som greps 1937 (och även mördades, vilket Lidia och dottern fortfarande är ovetande om).
Achmatova går i liknande väntan, hennes son är i fängelse. Hon bor i en kollektivlägenhet, drabbas enligt egen utsago av flera hjärtattacker i veckan och har en fot som svullnar upp så fort hon blir stressad.
Hon är rädd för att korsa gator och säker på att hon är noga övervakad uppifrån. Det är hon också – efter Sovjetunionens fall skulle det avslöjas att lägenheten hade varit buggad, och att det fanns en nästan tusen sidor lång rapport om hennes förehavanden.
Achmatova är dessutom övertygad om sin egen betydelse som poet. Inför Tjukovskaja raljerar hon över sina beundrare och framför allt över de som längtar tillbaka till den tidiga poesin om kärlekssorger. 1939 finns inte plats för sådant.
I stället arbetar Achmatova på diktcykeln Rekviem, ett vittnesmål och en sorgesång över tiden och de som har förts bort från henne: sonen, hennes tidigare makar, vänner, poeter.
I rädsla över vad som skulle hända om dikterna blev sedda av fel ögon låter hon Tjukovskaja memorera nya rader, varpå hon eldar upp dem över en askkopp. Det blir en ritual. Achmatova ringer, Tjukovskaja kommer över, de pratar om litteratur; sedan överförs dikterna till minnet för att kunna lagras till den framtid som behöver höra sanningen, och som kanske också kan tillåta den. (Rekviem gavs officiellt ut på ryska i sin helhet först 1987.)
Till en början är det svårt att få syn på Tjukovskaja i anteckningarna. Hennes beundran för Achmatovas poesi är gränslös och hon skriver nästan förälskat om vännens utseende.
Achmatovas tankar om litteratur återges också med stor noggrannhet. Pusjkin älskar hon (”Hur kunde han veta allt?”) medan Tolstoj provocerar henne med sin kvinnosyn. Hemingway är bra förutom att det är tråkigt att läsa om allt fiskande, Ulysses blev genial efter sjätte läsningen. En annan sak som bereds plats i dagboken är skicket på deras te (bara varmt vatten med socker, inget te alls) och Annas kärlek till de två grannpojkarna Vova och Valja.
Om det mesta står dock ingenting alls. Makten, säkerhetstjänsten och fängelset benämns med otydliga ”de”, ”där”, ”det”. En del namn är ändrade, och galghumoristiska skämt, som ”Nu kommer de och hämtar mig”, förkortas till tre punkter. När Achmatova ska läsa nya rader ur sitt Rekviem skriver Tjukovskaja i stället att hon läser Pusjkin.
Att läsaren ändå kan följa allt detta beror på att Tjukovskaja senare har gjort marginalanteckningar där det åsyftade skrivs ut. Det finns också ett avsnitt som man kan bläddra fram till för att läsa mer om nämnda personer och intriger, och Tjukovskaja refererar hela tiden fram och tillbaka i de egna anteckningarna.
På så sätt aktiveras läsaren genom ett slags hypertextuell läsning, där man sakteligen tar sig både framåt och inåt. Här någonstans blir också bilden av Lidia Tjukovskaja klarare. Hon är inte bara den unga beundrande vän som är rösten i anteckningarna, utan också den som med största allvar har kodat och mints, övertygad om vikten av att göra just detta.
I slutet av 1941 får ”de” reda på att Tjukovskaja skriver på ett ”dokument om 1937”, det vill säga Det tomma hemmet. Tjukovskaja flyr Leningrad, bara månader innan tyskarna invaderar staden. Achmatova möter hon igen i uzbekiska Tatsjkent.
Den andra och tredje volymen av Anteckningar om Anna Achmatova följer sedan vännerna fram till Achmatovas död, 1966. Tillsammans räknas volymerna numera som klassiker, med unika detaljer om en av Rysslands största poeter och kretsen kring henne.
Vad gäller Tjukovskajas övriga produktion spreds Det tomma hemmet i Sovjet och till väst via samizdat, det vill säga genom underjordiska kopior. Tjukovskaja fortsatte under sitt liv att stå upp för dissidentkollegor – Brodsky, Solsjenitsyn, Sakharov – och levde tillräckligt länge för att hinna se både sina egna och Achmatovas regimkritiska verk ges ut officiellt, under Sovjetunionens sena, töande dagar. Lidia Tjukovskaja dog 1996.
Ersatz utgåva av Anteckningar om Anna Achmatova inkluderar diktsviterna Rekviem och Hjälte utan poem, översatta av Hans Björkegren. Efter sida upp och sida ned av antydningar och repetitivt uthärdande möter de en om möjligt ännu klarare än om de läses separat:
Det var i den tid då bara
den döde log – av lycka över sin frid
och då Leningrad dinglade som
sina fängelsers meningslösa bihang.