Cirkus – en uråldrig konstform

Clownen Pekka von Cräutlein menar att den traditionella cirkusen är en av de ädlaste konstformerna. 

– Jag vill gärna understryka att den traditionella cirkusen inte är mindre artistisk eller kulturell än nycirkusen, som råkar vara på modet just nu, säger han. 

Klockan sju på morgonen stiger de ukrainska gästarbetarna en efter en ut ur cirkusvagnarna gäspandes och med varsin kaffemugg i handen. Med hjälp av en lång kätting mäter de upp en mittpunkt för cirkustältet på grönområdet vid Svärdlångsgatan i Årsta, Stockholm. Därefter slår de i en vid cirkel ned de järnstörar i marken, i vilka tältduken ska spännas fast. En lastbil körs fram till cirkelns mitt och tre av arbetarna turas om att för hand veva upp tältduken, som sakta stiger rakt upp ur lastutrymmet på flaket. 

Lars-Åke Jonsson, som är cirkusdirektör på Cirkus Wictoria, tar med mig in i husvagnen och bjuder på en nybryggd kopp kaffe. Lars-Åke och hans fru Karin tog över cirkusen för sju år sedan.

– För åtta år sedan ringde den gamle direktören och frågade om jag ville köpa hela cirkusen. Han var då 80 år och ville inte att hans barn skulle ärva verksamheten. Han lovade mig att han skulle hjälpa mig att komma igång, men redan efter första säsongen gick han och dog, knall och fall, säger Lars-Åke Jonsson.    

Samtliga tolv cirkusarbetare, förutom Johnny från Värmland, är från Ukraina och återkommer år efter år. Lars-Åke Jonsson säger att han känner dem alla väl och att de är som en stor familj på cirkusen. Cirkus Wictoria turnerar Sverige runt från den 27 mars till den 6 september och reser till en ny plats så gott som varje natt. 

– Med några få undantag är det förställning varje kväll, så det är ett hårt arbete. Vi kommer fram till uppställningsplatsen på natten, då ställer vi vagnarna på plats och drar in vatten. Sedan går killarna och lägger sig, för att orka kliva upp till sju på morgonen och börjar resa tältet igen, säger Lars-Åke Jonsson.

Han har inte mycket till övers för de hårda svenska reglerna för djurhållningen kring en cirkus, eller för veterinärerna som titt som tätt dyker upp oanmält och inspekterar att allt går rätt till. 

– Du vet, det kan komma en veterinär som aldrig sett en kamel i verkligheten och ifrågasätta om den får tillräckligt med mat och vatten, säger Lars-Åke Jonsson förargat.   

– Du vet, en kamel som blev misshandlad skulle man aldrig kunna lära några cirkuskonster. Man kastar inte bort två till tre års träning på ett djur för att sedan missköta skötseln av det och förlora all tid man lagt ned. De här djuren har det så bra så du anar inte, fortsätter han, nu något lugnare. 

Cirkus Wictoria är en förhållandevis liten cirkus, med total 32 stycken anställda. Lars-Åke Jonsson säger att han inte heller vill att sällskapet ska växa ytterligare. 

– De större cirkusarna måste slå upp sina tält på fälten utanför städerna. Vårt cirkustält är så pass litet att vi får rum på ett grönområde, som här nu i Årsta. Sedan tycker jag om att ha kontakt med alla mina anställda. Vår mekaniker Serhiy ringde mig redan i januari och frågade om han kunde komma och bo hos mig i Sverige. Armén i Ukraina ville ha ut honom i kriget, de har ett helvete där hemma nu. Självklart fick han det, säger Lars-Åke Jonsson.   

Inför varje ny säsong bokar Lars-Åke Jonsson in nya cirkusartister. I årets föreställning ingår bland andra familjen Tarantini från Tjeckien. Sara Tarantini är uppväxt i Kaiserfamiljen, som är världsberömd för att under decennier ha utfört akrobatiska konststycken på linor uppspända mellan kyrktorn i europeiska storstäder. 

– Senast i julas var vi i Rom, där vi spände upp en lina över den stora floden Tibern som genomkorsar staden, säger Sara Tarantini. 

Hon lade lindansen på hyllan för två år sedan och lär nu upp sin 14-åriga dotter Jasmina, som ska bli den nya stjärnan. 

– Cirkusartisteriet går alltid i arv till nästa generation. Sara känner att hon har blivit för gammal, men det får du inte säga till henne att jag sagt. Än så länge kör Jasmina bara ett cirkusnummer med fyra getter som går balansgång på en stålstång och hoppar mellan små avsatser. Det är inte helt fulländat, men gulligt. Allt ska inte vara helt perfekt och regisserat in i minsta detalj, då försvinner mycket av glädjen, säger Lars-Åke Jonsson.

När jag går bort till Tarantinifamiljens cirkusvagnar är mamma och dotter i full färd med att fånga in de fyra getterna, som rymt från den provisoriska inhägnaden. De får tag på dem ganska snabbt och tar sig tid att prata med den svenske reportern. Jasmina berättar att hon redan som treåring fick börja träna på att gå på lina. 

– Då fick jag börja balansera på en lina som låg på marken. Sedan har den höjts successivt. På det sättet har jag blivit trygg med varje höjd innan jag fått gå vidare, säger hon.   

Jasmina gör varje dag skoluppgifter med hjälp av sin mamma. Det är villkoret för att hon ska få följa med familjen på cirkusturnéer halvårsvis. En gång i halvåret åker hon sedan hem till skolan i Tjeckien för att tenta av den gångna terminen. Skulle hon missa en tenta får hon ingen tillåtelse att ge sig iväg med cirkusen igen.           

Antonio Tarntini har tidigare dresserat tigrar, lejon och pantrar. I dag nöjer han sig med kameler och hästar, som springer i takt till cirkusmusiken och snurrar runt på stället. 

– Det är för mycket jobb med de stora kattdjuren, säger han. 

Sara Tarantini tycker det är synd att Sverige har så hårda regler kring djurhållningen på en cirkus. 

– Det är tråkigt för besökarna att cirkusen inte kan ha några djur i Sverige. Vi ser att de blir glada när de får uppträda inför publiken, de tycker om att leka. Det är mer synd om djuren i djurparkerna, där de sitter hela dagarna på sin ända och inte gör någonting, säger hon. 

Lars-Åke Jonsson berättar att de fann sin cirkusprinsessa under fjolårets turnéstopp i Gävle. 

– Det var ett bemanningsföretag som ringde upp mig och sa att de hade en kinesisk tjej som hävdade att hon var cirkusartist. Kunde hon få komma och visa vad hon kunde? undrade de. Du vet, hon var så bra att hela artistsällskapet stod upp och applåderade när hon var klar. Hon är en gummimänniska som vrider och böjer kroppen i alla omöjliga ställningar du kan tänka dig, samtidigt som hon balanserar fem stycken kandelabrar med tända ljus.

Guzalnur Ugqun är 27 år och kommer ursprungligen från Xinjiang i västra Kina. Hon har tränat på sin akrobatik sedan hon var sex år gammal och drömmer om att bli världsstjärna. 

– Målet är att få turnera med Cirque de Soleil en dag. Jag tycker om att resa och älskar att uppträda, säger hon. 

Utanför vagnen intill sitter clownfrun Maria på trappan och studerar sin fyraårige son Kalle, som leker i gräset. Pekka von Cräutlein, eller professor Bluffo vilket är hans artistnamn, säger att han är den enda yrkesverksamma clownen i Sverige, Finland och Norge. Men Maria hejdar honom.

– Ja, ja, ja Pekka! Det där är väl inte riktigt sant ändå, säger hon.

– Nej, det finns förstås fler inom nycirkusen. Men inom traditionell cirkus är jag den enda, säger Pekka. 

Pekka von Cräutlein har uppträtt som komiker, trollkarl och musiker i närmare 50 år, de senaste 13 som clown. 

– Det var skitsvårt i början. Men jag har alltid velat bli clown, så jag var ju tvungen att försöka.  

Han menar att vi skrattar åt clownen för att han går över alla gränser och gör det förbjudna. 

– Jag kan inte kalkylera över vad barnen kommer att skratta åt, utan gör sådant som jag själv tycker är roligt. Som clown kan man göra vad som helst, sådant som en vuxen person inte får göra. Det är därför barnen identifierar sig med och älskar clownen. De tänker: ”Titta, gubben är lik oss”, säger Pekka von Cräutlein och konstaterar att Skandinavien har en stark och kulturellt erkänd nycirkusrörelse. Men han föredrar den traditionella cirkusen, som han menar passar bättre som familjeunderhållning. 

– Jag vill gärna understryka att den traditionella cirkusen inte är mindre artistisk eller kulturell än nycirkusen, som råkar vara på modet just nu. På 1500-talet slöt sig de invalidiserade och missanpassade samman i sällskap och turnerade som cirkusar. Folk kom och skrattade år deras missbildningar. Det var grymt, men det var ändå ett sätt för dem att få ett levebröd. Det är grunden till den traditionella cirkusen, säger Pekka von Cräutlein stolt och menar att clownen än i dag är en symbol för den svage, missanpassade och utstötte människan.     

– Jag är glömsk, flintskallig, ful och har en stor mage. Till råga på allt misslyckas jag med allt jag tar mig för och snubblar hela tiden. Det är roligt, men jag vill också förmedla något om människan, att hon inte ska behöva ligga i smutsen och skämmas. Hon blir godkänd som människa ändå, det är okej, säger Pekka von Cräutlein med ett stort leende.    

Cirkusdirektören Lars-Åke Jonsson är helt med på noterna. Han gillar inte nycirkus. 

– De svänger ett lakan till lite rockmusik och plötsligt får det kallas för kultur. Cirkus Cirkör har ett cirkusgymnasium i Botkyrka där nya ungdomar utexamineras varje år. Ingen av dem har kommit till mig och sökt ett artistjobb. Varför ska de då ha en cirkusskola? De får 22 miljoner i statligt kulturstöd varje år. Jag vill inte ha några bidrag, det är inte det jag menar, men ingen tycks uppskatta det vi gör. Vi får betala 3 500 kronor för att låna den här gräsplätten ett dygn. Vi kunde väl i alla fall få låna den gratis kan man tycka, säger han. 

Serhiy Dimnisch från Ukraina jobbar som mekaniker på cirkusen och hans fru Tanja lagar mat till och passar upp på Lars-Åke och hans fru Sara. De har även med sig sin sjuårige son Sacha. 

Tanja Dimnisch säger att de trivs jättebra i Sverige och att de tycker om att resa genom hela landet. 

– Det är lite som ett äventyr, man kommer till nya platser och träffar nya människor varje dag. Man vet aldrig vad som ska hända, men det passar nog inte alla. 

Hennes man Serhiy for alltså till Lars-Åke i Värmland redan i januari, då han fått besked om att han skulle kallas in till armén och fronten i kriget. 

– Kriget är väldigt tragiskt. Unga pojkar åker till fronten och kommer aldrig tillbaka, eller så kommer de tillbaka utan ben, helt tomma i ögonen och skriker i fasa om nätterna, säger Tanja Dimnisch.    

Serhiy säger att pojkarna från de rika familjerna inte tvingas ut i kriget. 

– Det är vi fattiga arbetare som får sätta livet till i ett krig vi inte ens tror på.

Tanja Dimnisch har bestämt sig för att tillsammans med Sacha återvända till Ukraina i höst.

– Sacha måste få gå i skolan och få jämnåriga vänner. Han har ingen här på cirkusen att leka med. Vi får se om Serhiy följer med eller om han stannar i Sverige, det beror på utvecklingen i Ukraina, säger hon.   

Klockan sju är cirkustältet så gott som fullsatt av barnfamiljer som äter popcorn, fnissar och viftar med fluorescerande plastpinnar med blinkande stjärnor i kulörta färger på toppen. De väntar förväntansfullt på att showen ska börja. 

Cirkusdirektören kliver in och ber om absolut största möjliga tystnad. Om två timmar är publiken på väg hem och alla 32 anställda på cirkusen hjälps åt att plocka ihop. Det brukar ta 20 minuter. Sedan är de på väg igen, mot nästa spelplats. 

Publicerad Uppdaterad
7 hours sedan
De iranska journalisterna Niloufar Hamedi, till höger, och Elaheh Mohammadi, gör segertecknet efter att ha släppts ut ur fängelset i Teheran söndagen den 14 januari 2024. De blev dömda till långa fängelsestraff på grund av deras bevakning av Mahsa Aminis död och släpptes mot borgen i väntan på rättegång.  Foto: Sahand Taki, Shargh Daily News/TT

Iran: Stoppa dödsstraffen för kvinnorättsaktivister

Över 900 personer avrättades i Iran 2024 och många politiska fångar är dömda till döden, bland dem de kurdiska Kvinna, Liv, Frihet-aktivisterna Pakhshan Azizi och Wrisha Moradi. Samtidigt växer motståndet mot regimen.

I Iran i dag utgör kvinnor en betydande andel av de politiska fångarna. Och bland dem finns välkända fackliga-, feministiska- och politiska aktivister, såsom Nobelpristagaren Narges Mohammadi.

– Många av dem driver olika kampanjer inifrån fängelserna, berättar Sholeh Irani, exiliranier, journalist och feministisk aktivist, som följer utveckling i sitt forna hemland på nära håll.

En av de aktuella kampanjerna fokuserar på att stoppa avrättningar av de politiska fångarna.

– För närvarande riktar många av de politiska fångarna sin uppmärksamhet mot dödsdomen som hotar bland annat den kurdiska feministen Pakhshan Azizi, säger Sholeh Irani.

Hon beskriver hur trakasserierna, smutskastningen och personangreppen mot dessa kvinnor, ökar samtidigt som de fortsätter sin kamp inifrån regimens fängelser och inspirerar iranierna.

– Men även i Iran och bland exiliranierna finns högerextremister som sprider hat mot oliktänkande, säger Sholeh Irani.

Resolution för att stoppa avrättningarna

En av de som har engagerat sig för de fängslade och dödsdömda kvinnorättsaktivisterna är S-toppen och Europaparlamentarikern Evin Incir.

Och i dag torsdag kommer en resolution för att stoppa avrättningarna av de dödsdömda kurdiska Kvinna, Liv, Frihet-aktivisterna Pakhshan Azizi och Wrisha Moradi, och som Evin Incir har förhandlat fram, gå till omröstning i Europaparlamentet i Strasbourg.

Evin Incir (S). Foto: Europaparlamentet

I resolutionen ställs även krav på att Iran friger den svenska gisslan, läkaren Ahmadreza Djalali, som har en dödsdom och sitter fängslad i Iran sedan 2016.

– Situationen i Iran riskerar att hamna i skuggan av andra globala konflikter. Nyligen dömdes de modiga kurdiska kvinnorna Pakhshan Azizi och Verisheh Moradi till döden. Dessutom sitter den svensk-iranske medborgaren Ahmad Reza Jalali och flera andra europeiska medborgare fängslade. EU-länderna måste samarbeta för att säkerställa friheten för alla europeiska medborgare och stoppa avrättningarna av politiska fångar. Det är även oacceptabelt att EU och dess medlemsländer fortfarande inte har vidtagit åtgärder för att klassificera revolutionsgardet som en terroristorganisation. Sammafattningsvis syftar den här resolutionen till att öka pressen på Iran att respektera mänskliga rättigheter, stoppa dödsdomarna och frigöra oskyldiga fångar, säger Evin Incir till Arbetaren

Hur ser engagemanget ut i EU för kvinnorättsaktivister i Iran just nu, med så många pågående militära konflikter i världen?

– Situationen i Iran förblir en prioritet på parlamentets agenda, tack vare krav från vissa av oss ledamöter. Exempelvis initierade jag resolution i denna vecka. Läget i Iran har försämrats kraftigt, med över 900 avrättningar bara under 2024.

Irans kvinnor visar orubbligt mod

Sholeh Irani menar att trots förtrycket, trots de många frihetsberövandena och hoten om avrättning fortsätter de iranska kvinnornas kamp för sina rättigheter och friheter att växa sig starkare.

– De iranska kvinnorna visar på ett starkt och orubbligt mod, när de fortsätter göra motstånd mot regimen i Iran, säger hon och fortsätter:

– Tecken på ett eskalerande motstånd är tydliga över hela samhället. Allt fler, särskilt unga kvinnor, trotsar lagen om obligatorisk hijab och står emot när de stoppas av myndigheternas vakter, säger Sholeh Irani till Arbetaren.

Enligt Sholeh Irani uttrycker iranska kvinnor på sociala medier att de aldrig kommer att återgå till den ordning som rådde före Kvinna, Liv, Frihet-rörelsen och de omfattande upproren.

Publicerad
1 day sedan
Solidariska Byggare är besvikna på Byggnads
Solidariska Byggare nekas från att delta i den fackliga konferensen mot arbetslivskriminalitet. Foto: Janerik Henriksson/TT och Volodya Vagner

Irriterat när Solidariska byggare hålls utanför facklig konferens


Det bubblar av irritation och frustration inom Solidariska byggare. För trots de senaste årens många framgångar ratas nu den syndikalistiska fackföreningen från att delta i Byggnadsarbetareförbundets nordiska konferens om arbetslivskriminalitet och migrantorganisering som hålls i Stockholm nästa vecka.

– Jag tycker det är sorgligt för problemen i byggbranschen är så omfattande och jag tror att både vi och Byggnads har mycket att lära av varandra, säger Pelle Sunvisson som är styrelseledamot i Solidariska byggare till Arbetaren.

Pelle Sunvisson på Solidariska byggare. Foto: Johan Apel Röstlund

Den årliga konferensen hålls på den anrika och strandnära kursgården Rönneberga på Lidingö utanför Stockholm i mitten av nästa vecka. Deltar gör byggnadsfack från hela Norden men trots en önskan från det finländska Byggnadsförbundet nekas alltså Solidariska byggare från att delta. Det här trots att det uppmärksammade syndikalistiska byggfacket de senaste åren haft stora framgångar med sin omfattande organisering av migrantarbetare och kampen mot just arbetslivskriminalitet.

– Vi har inte plats för dem på schemat och kände att vi har tillräckligt med erfarenheter från våra egna medlemsorganisationer inom den nordiska bygg- och träarbetarfederationen, säger Marcus Carlbrand på Byggnads till Arbetaren.

Detta trots att temat på konferensen är just de områden där Solidariska byggare sticker ut med sin kamp av blockader mot oseriösa och kriminella arbetsköpare, indrivningar av uteblivna löner och vunna fall i Arbetsdomstolen.

“Skulle vara en utmaning att samarbeta”

Marcus Carlbrand förklarar att Byggnads nyligen inlett en egen satsning på organisering av utländska byggarbetare där fackförbundet bland annat tillsatt en ny ombudsman för att arbeta mot exploatering och utnyttjande inom branschen.

Men Solidariska byggare har ju verkligen varit framgångsrika i just de här frågorna. Hur ser du på dem som organisation?

– Jag har inte direkt någon åsikt men det är klart att det skulle vara en utmaning att samarbeta med en organisation som konkurrerar om samma medlemmar.

Ett svar som får Pelle Sunvisson på Solidariska Byggare att reagera:

– Det är synd. För de här frågorna rör inte bara migrantarbetare utan hela byggbranschen. Dåliga villkor smittar av sig på alla och det finns väl egentligen bara en part som tjänar på att vi inte samarbetar. Något vi gärna hade gjort med Byggnads. För vi har stor erfarenhet som vi gärna hade delat med oss. Och Byggnads i sin tur, med sin långa historia, har mycket som vi skulle kunna lära oss av.

Pelle Sunvisson menar att det ofta finns ett fungerande samarbete med enskilda ombudsmän på Byggnads men att mycket av det arbetet måste skötas inofficiellt.

– Fokus måste ju ligga på att göra arbetsplatserna säkrare och komma åt arbetslivskriminaliteten inom branschen men det känns som att ju högre upp i hierarkin inom Byggnads man kommer desto mer får vi kalla handen.

Konferensen på Rönneberga äger rum på onsdag och torsdag nästa vecka och samlar alltså byggfack från Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island. Dock alltså utan migrantarbetarfacket Solidariska byggare.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Universitetshuset, Uppsala universitet.
Uppsala centrum för Förintelse- och folkmordsstudier är nytt namn på tidigare Hugo Valentin-centrum. Foto: Christine Olsson/TT

Det nya namnet på Hugo Valentin-centrum speglar dess fokus

Att ordföranden för Judiska Centralrådet Aron Verständig insinuerar att namnbytet på Uppsala universitets centrum för Förintelse- och folkmordsstudier skulle vara “antijudiskt” är både orättvist och djupt oroande, skriver Matylda Jonas-Kowalik, doktorand vid Uppsala universitet i en debattartikel för Arbetaren.

De senaste veckorna har det pågått en livlig diskussion kring namnbytet på Uppsala universitets UHGS centrum, Sveriges mest framstående forskningsinstitution för studier om Förintelsen och folkmord. Tidigare känt som Hugo Valentin-centrum heter det nu Uppsala Center for Holocaust and Genocide Studies, UHGS. Som doktorand i historia vid Uppsala universitet med inriktning på Förintelsestudier och som alumn från universitetets masterprogram i Förintelse- och folkmordsstudier blev jag överraskad av Aron Verständigs debattartikel i UNT den 2 januari 2025, som senare utvecklades till en bredare debatt i svenska medier. Som judisk akademiker med anknytning till den enhet som kritiseras i medierna känner jag ett ansvar att bidra med mitt perspektiv.

Det är sant att Hugo Valentin var en framstående akademiker vars verk, Judarnas historia i Sverige (1924) och Antisemitismen i historisk och kritisk belysning (1935), fortfarande är betydelsefulla för historiografin om svenska judar. Eftersom centret tidigare bedrivit forskning om både nationella minoriteter samt Förintelsen och andra folkmord, var Hugo Valentin en lämplig namnpatron, då han som akademiker arbetade med båda dessa områden.

Orättvis och djupt oroande

För omkring två år sedan beslutade Uppsala universitet att begränsa forskningsområdet inom UHGS och upphöra med finansieringen av studier om nationella minoriteter, vilket har lett till en förändring av dess kompetensområde. Debatten om namnbytet har pågått sedan dess, och i november 2024 fattades beslutet att ge centret namnet Uppsala Center for Holocaust and Genocide Studies. Jag motsätter mig dock starkt påståendet att ett namnbyte skulle vanhedra Valentins arv. Att byta namn på centret förminskar inte Valentins vetenskapliga insatser, hans personliga mod eller hans fasta motstånd mot nazism och antisemitism. Tvärtom betonar ett namn som tydligare speglar centrets fokus – Förintelse- och folkmordsstudier – dess uppdrag och hedrar Valentins engagemang för att belysa dessa viktiga frågor i det svenska samhället.

Att byta namn till “Uppsala Center for Holocaust and Genocide Studies” bidrar med tydlighet för allmänheten och det internationella akademiska samfundet, underlättar samarbeten och uppmuntrar potentiella studenter att söka sig till våra program. Det nya namnet speglar bättre centrets ämnesmässiga fokus än det nuvarande “Hugo Valentin-centrum” och säkerställer att dess syfte kommuniceras tydligt.

Jag finner den antydan, om än förtäckt, att beslutet att byta namn på centret skulle vara ”antijudiskt” orättvis och djupt oroande. Som en judisk forskare specialiserad på Förintelsen är jag särskilt bekymrad över Verständigs påstående att centrets fokus på jämförande folkmordsforskning och minnespolitik skulle minska dess fokus på Förintelsens historia och minneskultur. Jämförande folkmordsstudier är ett viktigt tvärvetenskapligt fält som undersöker folkmord i olika sammanhang för att identifiera mönster, orsaker och konsekvenser. Detta tillvägagångssätt berikar Förintelsestudier betydligt genom att erbjuda bredare insikter i dess historiska och samtida relevans.

Mina kollegors breda expertis möjliggör banbrytande forskning och en exceptionellt heltäckande utbildning. Som alumn från masterprogrammet kan jag intyga att utbildningen om Förintelsen vid vårt centrum håller hög kvalitet och går på djupet med dess historia och historiografi.

Med det sagt delar jag Verständigs oro över förlusten av samlad forskning på de nationella minoriteterna vid vårt universitet. Detta är en oroväckande utveckling, och och hoppas att Uppsala universitet återupprättar detta viktiga studieområde i framtiden. 

Matylda Jonas-Kowalik, doktorand, Uppsala universitet

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Demonstration för Palestina. Foto: Adam Ihse/TT

71 organisationer uppmanar facken: Stoppa Israel

“Vi uppmanar ert fackförbund att bryta tystnaden om det pågående folkmordet och agera på det sätt som ni kan göra”, skriver 71 organisationer från nätverket Stoppa Israel i ett öppet brev riktat till fack och arbetare i Sverige.

Vi är 71 organisationer som har gått samman i ett nätverk: Stoppa Israel. Vi vill visa palestinierna att omvärlden inte accepterar Israels krigsbrott och ockupation.

Vi skriver nu till er eftersom fackföreningar är och har varit en viktig part när det gäller mänskliga rättigheter. Tiden går och morden på palestinier fortsätter. Vi är personer och organisationer som är förtvivlade över att detta kan fortgå. Sverige importerar och exporterar vapen till Israel, trots att vi kan bli skyldiga till medhjälp till folkmord. Vi kan inte komma undan med att vi inte ser och inte hör.

Det pågår enligt Amnesty ett folkmord i Gaza.

”Det internationella samfundets har i över ett år på ett skamligt och katastrofalt vis misslyckats att pressa Israel att stoppa sina grymheter i Gaza. Detta genom att först fördröja kraven på eldupphör och sedan fortsätta vapenöverföringarna. Detta är och kommer förbli en skamfläck på vårt kollektiva samvete”, säger Agnès Callamard, Amnesty Internationals generalsekreterare.

Vi, organisationerna i nätverket Stoppa Israel skrev den 24 oktober till TCO, LO och SACO, samt en debattartikel i Arbetaren, att vi hade följande krav:

  • Inför sanktioner och stoppa all handel med Israel.
  • Avbryt all militär handel och allt samarbete med ockupationsmakten Israel.
  • Verka för att EU:s associationsavtal med Israel hävs och sanktioner införs.
  • Kräv permanent eldupphör och att humanitär hjälp når fram till de drabbade omedelbart.
  • Fördöm tydligt Israels alla övergrepp mot civilbefolkningen i strid med internationella lagar och folkrätten.

Vi uppmanar ert fackförbund att bryta tystnaden om det pågående folkmordet och agera på det sätt som ni kan göra. Se nedan förslag från palestinska arbetsorganisationer. Vi vill föreslå ett samarbete och eller utbyte för att vi tillsammans ska få stopp på folkmordet. 

Om ni redan har gjort någon insats för Gaza får ni gärna dela med er av den. Om ert fack ännu inte har gjort något av förslagen ovan för Gaza:

Vad är det som hindrar er från att agera?
• Vad behöver ni för stöd för att agera? 
• Har ni gjort något annat? I såna fall vad?

Om ni behöver stöd för att agera – kontakta oss gärna!

Palestinska fack vädjar om hjälp

Ett stort antal palestinska fackföreningar gick den 17 oktober ut med en vädjan till arbetarorganisationer världen över om att göra vad de kan för att stoppa den israeliska krigsmaskinen.

Där stod det bland annat: “Arbetarorganisationer: Släpp allt ägande i Israel. Avinvestera nu. Varje investering i Israel är ett bidrag till förtrycket av oss.”

Arbetare och fackföreningsmedlemmar: Varje arbetsplats och varje fackförening utgör grogrund för organisering. Mobilisera för att eliminera israeliska investeringar från fackliga pensionsfonder och arbetsgivares portföljer, inklusive partnerskap med medskyldiga företag. Bygg upp gräsrötternas kraft för att kräva att era fackliga ledare pressar regeringarna till ett omedelbart eldupphör.

Arbetare längs vapnens leveranskedjor: Vi uppmanar er att ingripa och störa strömmen av vapen som används i folkmordet, från vapenfabriker till transport och militär forskning. Detta är ingen liten uppgift, men vi behöver dig för att bygga kollektiv kraft för att stoppa vapenhandeln. Det är vårt mest akuta behov.*

Sätt vår befrielsekamp i centrum: Berätta för världen om vår kamp. Vi kämpar för våra liv, för frihet, rättvisa och befrielse. Vi behöver att du i detta ögonblick i historien visar din styrka och förmår gå bortom uttalanden.

Var modiga, ta risker och agera med den skyndsamhet som Israels folkmord kräver!

*Detta är vad Svenska hamnarbetarförbundet  har beslutat om: En så fantastisk handling!: 68 % röstade för blockad av krigsmateriel under pågående krig i Gaza – Svenska Hamnarbetarförbundet

71 organisationer i nätverket Stoppa Israel

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Vem ska få Ottarpriset 2025?

Vem tycker du förtjänar att lyftas fram för sina insatser i kampen för sexuell hälsa, jämlikhet och samhällelig rättvisa? Sista nomineringsdag: 31 januari 2025. Mejla [email protected] med namn och eventuellt förslag till motivering!

På flera håll i världen ser vi i dag en tillbakagång för de landvinningar kvinnor gjort vad gäller grundläggande jämlikhet. Som rätten till att bestämma över sina egna kroppar och rätten att på samma villkor som män få röra sig i och ta del av de offentliga rummen och samhällets resurser. Reaktionära och patriarkala krafter gör gemensam sak i sina försök att frånta flickor och kvinnor – det vill säga halva jordens befolkning – deras rättigheter. 

För att motverka denna utveckling vill Arbetarens redaktion uppmärksamma och främja de som arbetar i Elise “Ottar” Ottesen-Jensens anda. Arbetaren delar därför årligen ut Ottarpriset till en person eller grupp som varit verksam i kampen för sexuell hälsa, jämlikhet och samhällelig rättvisa – präglad av feministisk och social medvetenhet och upplysningsambitioner. 

Tidigare pristagare är Bita Eshraghi, Ida Östensson, Noorihe Halimi, organisationen QJouren Väst, BB-ockupanterna i Sollefteå, organisationen Inte din hora och den palestinska kvinnorättsorganisationen Aisha i Gaza. Sista nomineringsdag: 31 januari 2025. Mejla [email protected] med namn och förslag till motivering!

Priset är uppkallat efter Elise Ottesen-Jensen – den frihetliga socialisten, journalisten, sexualupplysaren och kvinnorättskämpen som stod på barrikaderna för kvinnors reproduktiva rättigheter och hälsa. I många år, från och med tidningen Arbetarens grundande 1922, arbetade hon på redaktionen och redigerade bland annat tidningens kvinnosida under vinjetten ”Kvinnan och hemmet”. Det var under dessa år som hon började använda signaturen Ottar. Elise Ottesen-Jensen har haft stor betydelse när det gäller att visa på hur kampen mot klassamhället hänger samman med sexualpolitisk kamp och kvinnokamp.

Mejla [email protected] med namn och eventuellt förslag till motivering! Sista nomineringsdag: 31 januari 2025.

Publicerad
1 week sedan
Alex Olofsson skriver i sin andra krönika i Arbetaren från Kiruna om DCA-avtalet och militariseringen i norr. Foto: Magnus Fredriksson, Fredrik Sandberg/TT, Montage: Arbetaren

Alex Olofsson:
Ingen nyhet när banan­monarkin blir vasallstat åt USA

Det finns ett gammalt knep för att avgöra hur viktigt ett politiskt skeende är i vårt avlånga land. Ju större skeende – desto mindre debatt och rapportering. Den amerikanska krigsmaktens pågående expandering och basetablering på svensk mark utgör inget undantag.

I det här läget är det svårt att förneka. Ingenting verkar göra svenska politiker så glada som att få gnugga axel med amerikanska högdjur. Så i december för två år sedan när försvarsminister Pål Jonson skrev under det så kallade Defense Cooperation Agreement-avtalet (DCA-avtalet) med amerikanerna hade han ett stort flin i ansiktet. Han såg så lycklig och stolt ut. Som en glad finnspets i husses koppel. Sedan gick det fort. Bara några månader efteråt, i juni 2024, klubbades avtalet igenom i riksdagen. Utan några problem.

Avtalet hade skrivits på utan förvarning. Någon vettig debatt om dess innebörd fick man söka efter med ljus och lykta. Både i riks- och lokalmedia bestod rapporteringen mest av enstaka insändare och krönikor, eller slentrianmässig rapportering utifrån riksdagens pressmeddelanden.

Detta trots att avtalet tillsammans med Natoanslutningen förmodligen utgör det största politiska skiftet i svensk nutidshistoria. Det var alltså ingen större nyhet när bananmonarkin Sverige blev vasallstat åt USA.

Många militärbaser på svensk mark med DCA-avtalet

Många av oss 90-talister fick vårt politiska uppvaknande när vi bevittnade amerikanernas brutala och hänsynslösa krig i Afghanistan och Irak. Vi växte upp med vetskapen om deras tortyrfängelser och folkrättsvidriga invasioner. I skrivande stund har amerikanerna mellan 700 och 800 militärbaser – ingen vet exakt siffra – utspridda över 80 länder. 

DCA-avtalet gör att vi nu med säkerhet kan tillfoga 17 militärbaser på svensk mark till listan. Totalt är sju på samiskt område. Två blir i Norrbotten, varav en utanför min egna hemstad Kiruna. Snart marscherar alltså amerikanska armékängor över hjortronmyrarna. Samebyn Leavas renar kommer få maka på sig och göra plats för både 91:an Karlsson och G.I Joe. Tydligen är det viktigare att de tillsammans får träna på att ha ihjäl människor i vinterterräng – än att djuren ska få beta ostört året om.

Fredsrörelsen har ensamma protesterat

Fredsrörelsen har skrikit sig hes. Men som vanligt är det ingen som lyssnar. Dörren för att amerikanerna kan placera kärnvapen på svensk mark står vidöppen. Vetskapen om brottsligheten som följer med utländska militärbaser löste man på enklaste sättet – straffrihet för amerikanska soldater på svensk mark och givetvis avskrev vi oss rätten att han någon insyn i deras verksamhet på baserna. 

Visst kom Miljöpartiet och Vänsterpartiet med det vanliga knorret när avtalet skulle dunkas igenom i riksdagen. Försiktigt påpekade man att det kändes obehagligt med ett sådant avtal – tänk om Donald Trump tar tillbaka makten. Surt sa räven.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Hamnarbetarförbundets medlemmar har röstat för en blockad av israeliskt krigsmaterial
Beslutet om att vägra lasta israeliskt krigsmateriel togs av en majoritet av medlemmarna i Hamnarbetarförbundet. Foto: Johan Nilsson/TT

Hamnarbetarna varslar om blockad mot israeliskt krigsmateriel


Hamnarbetarförbundet har varslat om blockad mot att lasta och lossa krigsmateriel till och från Israel. Det här med anledning av det pågående folkmordet i Gaza.

Det var redan innan jul som Arbetaren kunde rapportera om att en majoritet av Hamnarbetarförbundets medlemmar röstat för en blockad av israeliskt krigsmateriel. Nu verkställs varslet och blockaden är planerad att påbörjas måndag den 28 januari.

– Vi vill inte bidra till att upprätthålla ett handelsutbyte med Israel som på något sätt underlättar eller förlänger misstänkta krigsbrott eller förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna, säger förbundsordförande Martin Berg i ett uttalande på fackföreningens hemsida under tisdagseftermiddagen.

Han fortsätter:

– Redan den 10 oktober förra året bedömde Rädda Barnen att Gaza var den farligaste platsen på jorden för barn, efter att 11 300 identifierade palestinska barn dödats. Vi känner att vi måste göra något helt enkelt.

Förbundet har påbörjat ett arbete med att börja identifiera vilka gods som kommer att innefattas av blockaden.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Brandman i bostadsområdet Pacific Palisades i Los Angeles onsdag den 8 januari 2025.
Foto: Etienne Laurent/TT

Katastrofens mesta offer – en förutsägbar klassfråga

I Los Angeles i Kalifornien flyr över hundratusen människor undan förödande bränder i detta nu. Men hur förvandlas en naturhändelse till en naturkatastrof med förutsebara offer?

När självaste Hollywood-skylten hotas av eldstormar från tre olika jättebränder, och nomineringarna till Oscarsgalan flyttas fram för första gången under dess nästan sekelgamla historia kan man undra om det är en katastroffilmen som blivit verklighet. Svaret är förstås ja.

Men de dramatiska bilderna är inte de första vi sett av förödande naturhändelser – knutna till klimatkatastrofer eller ej – som de senaste decennierna allt mer regelmässigt drabbat människor i länder som Mexiko, Bangladesh, Tjeckien, Haiti och Grekland.

Tsunamikatastrofen 2004

Jordbävningen i Indiska oceanen 2004 och den efterföljande tsunamin orsakade omkring 226 000 människors död, och gjorde fem miljoner människor hemlösa. Varje offer var lika viktiga, men i Sverige uppmärksammades framför allt svenska turister som omkom i Thailand, inte lika mycket den restaurang-, och hotellpersonal som arbetade för dessa turister, och andra i lokalbefolkningen som drabbades.

Många svenska överlevande lade i efterhand ner arbete för att stötta den thailändska lokalbefolkningen att återuppbygga området. Men vi har inte hört så mycket om ifall Sveriges myndigheter tagit sin del i ansvaret i gemensam forskning mellan länder kring hur människor kan skyddas från liknande händelser oavsett klass och härkomst.

En analys från 2020 som samlat forskning från 42 europeiska universitet visar att de tre senaste decennierna varit i särklass de mest översvämningsrika i Europa på 500 år. ”Översvämningar tillhör de naturriskfaktorer som förvandlas till naturkatastrofer genom bristfällig samhällelig planering och beredskap”, påpekade forskaren i klimathistoria Dag Retsö (i dag docent i ekonomisk historia) när analysen publicerades i den vetenskapliga tidskriften Nature. 

Det är inte svårt att applicera tänkesättet även på jordbävningar och de enorma bränder som härjat regelbundet inte minst i Kalifornien under de senaste åren. 

I Los Angeles skrivs det nu om kända och rika människor som får fly sina hem. Tragedier i varenda fall, förstås, men kanske lite extra jobbigt för den som inte har råd att evakuera sig och sin familj och husdjuren till ett lyxhotell i LA. De som klagar över att försäkringsbolagen för några månader sedan sade upp försäkringarna för de boende i det enorma katastrofområdet hade i alla fall försäkringar. 

Det är inte de rikas fel att medierna helst rapporterar om dem, men det är stötande att de många städare, matleverantörer, chaufförer, djurskötare, trädgårdsmästare, poolskötare, nannies, yogainstruktörer, nagelskulptörer, kockar, väktare, hantverkare och brandmän som servar de rika och kända, och nu är bland de många, i skrivande stund över 100 000, på flykt ignoreras. Kommer dessa att få ta del av ersättningen som nu utlovas för förstörda hem? 

Orkanen Katrina 2005

Den (förutspådda) tropiska cyklonen Katrina drabbade USA:s sydöstra delstater i slutet av augusti 2005 med enorm förödelse och gav eko över världen. Över 1 800 människor omkom och en miljon blev hemlösa.

Staden New Orleans låg under flera meter djupt vatten och stora delar var helt enkelt förstörda. Efterverkningarna slog hårdast mot de fattiga i alla delstater stormen drabbade, varav majoriteten var afroamerikaner. Människorättsaktivister påpekade systematiken i att just dessa grupper drabbades. 

Evakuerade människor utanför en sportarena i New Orleans den 28 augusti 2005. Foto: Dave Martin/TT

Den tidigare presidentfrun, och dåvarande presidenten George W. Bushs mamma, Barbara Bush gjorde ett besök i en arena i sportcentrat Reliant Park i Houston, Texas, dit 24 000 hemlösa evakuerats från Lousiana, med ”barnsängar sida vid sida i en jättestadion där ljuset aldrig släcks och ljudet av gråtande barn inte tystnar”, som tidningen The Nation beskrev det.

”Alla är så överväldigade av generositeten. Och så många här i arenan var ändå underprivilegierade så detta fungerar mycket bra för dem”, utbrast Barbara Bush ”innan hon återvände till sin egen mångmiljonvilla i samma stad”. 

Uttalandet uppmärksammades hånfullt den gången. Två decennier har gått men perspektivet är i stort sett det samma.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Allt fler handelsanställd känner oro över hot och våld på jobbet
Mordet på en butiksanställd kvinna i Botkyrka har chockat branschen, där allt fler känner oro att utsättas för hot och våld. Foto: Christine Olsson/TT

Ökad oro bland butiksanställda efter mordet på Ica Maxi


Efter mordet på den butiksanställda kvinnan i Botkyrka tidigare i veckan växer nu oron bland handelsanställda runt om i landet. Allt fler upplever nämligen en betydligt större otrygghet på jobbet nu än för bara något år sedan, visar en facklig rapport från i höstas.

Det råder chock och sorg i de väldiga lokalerna inne på Ica Maxi i Botkyrka strax söder om Stockholm. Tisdagskvällens knivattack på en av de anställda, en kvinna i 60-årsåldern som senare avled till följd av sina allvarliga skador, har spätt på den redan ökade oron bland landets butikspersonal.

– Det är naturligtvis en fruktansvärd tragedi och våra tankar går till anhöriga och arbetskamrater just nu. Ingen ska behöva dö på sitt jobb, säger Martin Nyberg som är vice ordförande i fackförbundet Handels, som organiserar över 150 000 butiksanställda runt om i Sverige.

Enligt övervakningsfilmer inifrån butiken i Botkyrka så ska den misstänkta och nu häktade 26-åringen gått runt inne i affären och sett stressad ut innan han överföll kvinnan med sin kniv. Mannen har erkänt dådet. Och enligt hans advokat, Marcus Lodin, finns bakomliggande problematik kring psykisk ohälsa.

Dagen efter hölls butiken stängd och personalen fick hjälp genom krishantering.

Dådet är dock långt ifrån det första i sitt slag i Sverige och riktar än en gång strålkastarljuset på de handelsanställdas utsatta situation.

Bara under 2024 skedde ett flertal skjutningar på restauranger och köpcentrum i landet. Något som fått arbetsköparorganisationen Svensk Handel att ta fram en särskild checklista för rutiner vid pågående dödligt våld.

Martin Nyberg på fackförbundet Handels. Foto: Camilla Svensk

– Det är arbetsgivarnas ansvar att tillsammans med lokala eller regionala skyddsombud göra bland annat riskbedömningar och där upplever jag att det oftast finns ett gott samarbete. Men när det gäller den här typen av dåd som vi såg i Botkyrka så är det också en samhällsfråga där det gäller att förebygga våldet, säger Martin Nyberg.

Allt fler känner oro för våld

I en facklig rapport från slutet av oktober förra året visar siffror att Handels medlemmar känner en allt större oro för att gå till jobbet på grund av riskerna att utsättas för hot och våld. Vanligast är det bland butikspersonal, som arbetar ensamma, eller på jobb där arbetsmiljön redan brister.

– Den oron vi märker av bland våra medlemmar har gått upp ganska mycket det senaste året. Det är väldigt beklagligt och något vi måste ta på största allvar, säger Martin Nyberg.

Det här har fått Handels att reagera och facket kräver bland annat att arbetsköparna tar ett större ansvar för att arbetsmiljön och säkerhetsåtgärderna inne i landets butiker förbättras.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Jobbstress den vanligaste orsaken till att kvinnor blir sjukskrivna för psykisk ohälsa. Foto: Isabell Höjman/TT

Rekordmånga kvinnor sjukskrivna på grund av stress

Förra året tvingades ett rekordstort antal kvinnor sjukskriva sig på grund av stressrelaterad psykisk ohälsa. Det framkommer i en lägesrapport från Försäkringskassan. Dålig arbetsmiljö är den vanligaste orsaken. Även unga kvinnor drabbas i ökande grad av jobbstress.

Kvinnor löper mer än dubbelt så hög risk för sjukfrånvaro på grund av stressrelaterad psykisk ohälsa jämfört med män, enligt Försäkringskassans lägesrapport för 2024. Värst drabbade är mödrar i åldern 30 till 39 år.

Könsskillnaderna förstärks av att många kvinnor arbetar inom vård och omsorg där risken att utsättas för stress är högre än i andra branscher.

– Samhällets ständiga effektiviseringshets har skett på bekostnad av rätten till ett långt och hälsosamt arbetsliv. Det ser vi inte minst inom kvinnodominerade välfärdsyrken, säger Hanna Gedin, Europaparlamentariker för Vänsterpartiet till Arbetaren.

Hanna Gedin, sitter i arbetsmarknadsutskottet i EU-parlamentet för Vänsterpartiet. Foto: Agnes Stuber

Hon fortsätter:

− Grejen är att en stor del av den psykiska ohälsan och de stressrelaterade sjukdomar som kvinnor drabbas av på grund av jobbet är någonting som vi skulle kunna förhindra med ganska enkla medel om vi bara bestämde oss för det.

Samma slutsats drar Försäkringskassan i sin rapport och konstaterar att ökningen sker trots att det finns kunskap om hur stressrelaterade sjukskrivningar kan förebyggas.

Från våren 2019 till våren 2024 har antalet stressrelaterade sjukskrivningar ökat från 34 700 till 43 500, vilket är en ökning med 25 procent. Det är också en ny högstanivå för sjukskrivningar kopplade till stress.
Kvinnor tar också statistiskt mer ansvar än män för barn och hem, vilket leder till dubbla arbetsbördor.

Att stressrelaterade sjukskrivningar på grund av utmattning ökar har varit känt under en längre period.

Dålig arbetsmiljö främsta orsak

Framför allt jobbstress ökar risken för att bli sjukskriven. Kvinnor mitt i livet som upplever jobbrelaterad stress löper en högre risk att bli sjukskrivna under året som följer. Och det är framför allt två stressfaktorer som sticker ut, nämligen brist på inflytande och konflikter på jobbet. Det visar en forskningsstudie från Göteborgs universitet, publicerad i tidskriften Scandinavian Journal of Primary Health Care.

Förra året kom siffror från Försäkringskassan som visar att även andelen unga kvinnor som drabbas av utmattning och påföljande sjukskrivning är högre än någonsin. En oroande trend inför framtiden.

– Sjukskrivningarna går från att handla om kroppen till att handla om psykisk hälsa och hjärnfunktioner, sade Siri Helle, psykolog och författare, till Fempers nyheter i samband med att den rapporten kom.

– Och vi vet att unga som upplever psykiska besvär har fördubblats sedan 1980-talet, och nu när de är i början av arbetslivet och möter dåliga arbetsvillkor så leder det till ännu sämre mående.

Den främsta orsaken till de stressrelaterade diagnoserna och sjukskrivningarna är dålig arbetsmiljö.

– Det är ofta svåra arbetsvillkor inom kvinnodominerade yrken, som ofta är inom välfärden. Kraven ökar samtidigt som man har lägre kontroll över sin arbetssituation och har färre resurser.

Kvinnors ohälsa ett demokratiproblem

Kvinnors ohälsa överlag är i förlängningen också ett demokratiproblem. I en rapport från Jämställdhetsmyndigheten, som kom förra året, är det färre kvinnor som engagerar sig i lokalpolitiken jämfört med män på grund av just ohälsa.

Ohälsa utgör ett dubbelt så stort hinder för kvinnors engagemang i politiken på lokal nivå jämfört med mäns.

– Vi vet att kvinnor sjukskriver sig från sina arbeten i högre grad än män på grund av psykisk ohälsa. Det skulle även kunna spilla över på fritiden och försvårar för kvinnors engagemang, sade Anna-Karin Berglund, utredare på Jämställdhetsmyndigheten i samband med att rapporten kom.

Mer resurser till välfärd och sund arbetsmiljö

Enligt Ulrik Lidwall, analytiker på Försäkringskassan och författare till lägesrapporten för 2024, går det att bryta utvecklingen genom förebyggande arbetsmiljöarbete och ökad jämställdhet mellan kvinnor och män.

Europaparlamentariker Hanna Gedin (V) säger till Arbetaren att det också måste tillföras resurser.

− En fungerande välfärd med bra arbetsmiljö måste få kosta, den kan inte effektiviseras fram. Vi måste ta oss bort från idén om att samhället har som högsta mål att klämma öret ur varje krona, säger hon och tillägger:

– Det är politikens ansvar att se till att människor har ett jobb att gå till som inte riskerar att göra dem utbrända, sjukskrivna och att dö i förtid.

Hanna Gedin konstaterar också att det är symtomatiskt att kvinnor glöms bort när arbetsrelaterade dödsfall diskuteras.

– I kvinnodominerade yrken ser nämligen döden på jobbet ofta annorlunda ut. Till skillnad från olyckorna inom industrin eller på byggarbetsplatser så sker inte döden plötsligt och därför saknas den också i statistiken. För många kvinnor som drabbas handlar det om långvarig stress, hög arbetsbelastning och uttjänta kroppar, säger hon och fortsätter:

– Över 3 000 personer om året dör i förtid på grund av sjukdomar som är direkt relaterade till stress och dålig arbetsmiljö. Många av dem är kvinnor. Det här är någonting vi pratar alldeles för lite om, avslutar Hanna Gedin.

Publicerad Uppdaterad