– Jag skulle vilja ställa frågan: Om du hade hittat 10 000 SD-flygblad under valrörelsen, hade du då delat ut dem till dina grannar och folk på stan? Om inte: Varför delar du den här reklamen på nätet?
Den frågan ställer Kim Fredriksson, numera vänsterdebattör och antirasist men med ett mångårigt förflutet i nazistkretsar och god kännedom om nationalistiska gruppers propagandamaskineri.
Han menar att upprördheten över den reklam som Sverigedemokraterna i måndags tapetserat Östermalmstorgs tunnelbanestation med var själva syftet med kampanjen.
– Det är en ganska enkel strategi bakom. Jag fick reda på att de skulle köra kampanjen för en och en halv månad sedan, det var medvetet att de bara skulle ge sig på en station och genom det reta upp antirasisterna så att dessa bedrev gerillamarknadsföring åt dem. Tanken bakom det är att konsumenterna av reklamen själva ska dela den för att på så vis uppnå största möjliga kostnadseffektivitet, säger han.
Redan på måndagskvällen tog aktivister ned delar av SD:s kampanj och på tisdagskvällen anordnades en stor demonstration mot den på Norrmalmstorg i centrala Stockholm, vilken drog över 1 000 personer.
Efter den plockade ett hundratal aktivister ned resten av reklamen. Isak Thomas Gerson är en av dem som var med vid den första aktionen på måndagen.
– Det är vår stad och vårt gemensamma ansvar att se till att SD:s mytbildning inte får plats i det offentliga rummet, säger han.
– Hat mot romer leder regelbundet till attacker mot tiggare, och vi hoppas att vår moderering av tunnelbanan minskar det våldet.
Kim Fredriksson förstår frustrationen och att människor vill markera sin avsky mot det rasistiska budskapet, men menar att det inte hjälper att ständigt vara reaktiv.
– Jag tycker att vi ska bemöta dem med politik. Sorry about the mess – varför har vi sociala problem i hela Europa? Det är den frågan vi måste ställa oss och börja göra något åt, säger han.
– Det är väldigt tacksamt för SD att få lov att definiera sociala problem på det här sättet. Jag tror inte de hade räknat med att det skulle bli en så stor demonstration, den kom nog som en skänk från ovan. De hade bara trott att propagandan skulle rivas ned. Jag tror de tycker om utvecklingen, att det är antirasister som drar en massa resurser.
Kim Fredriksson menar att kampanjen på Östermalmstorg var tredje tillfället på bara tre veckor då högerradikaler lyckats med sina provokationer.
– Första var när Nordisk Ungdom fick hjälp att sprida sitt nya klädmärke med hjälp av en bild som folk delade i sociala medier och andra grejen var Järva Pride. Kunde man inte bara ha låtit Östermalms t-bana vara indränkt i SD-reklamen och gjort något progressivt i stället? Jag har sett hur någon antirasist filmat hela reklamen och spridit den på Facebook. Det är precis den publiciteten SD vill ha.
Isak Thomas Gerson håller inte med om man kunde låtit propagandan sitta kvar.
– Om staten eller etablerade medier gått åt dem kanske SD hade fått en publicitet de kunnat använda. Men vad vi återigen visade med nedrivningen är att det finns en stark folklig motmobilisering. Fascister behöver det där skenet av att de är ”folket” för att vara legitima. Vi är arbetare som tar hand om vår stad, inte någon sorts avlägsen PK-elit, säger han.
Men Kim Fredriksson tycker inte att det borde vara en ständig nyhet för vänsterrörelsen att SD för en rasistisk politik.
– Att på det här viset skapa emotionella stormar är något som SD sysslat med i alla fall 15 år, säger han.
Enligt honom måste vi börja betrakta de olika nyfascistiska grupperingarna mer eller mindre som ett block. Även om de inte har regelrätta samarbeten så har de SD som den parlamentariska grenen och de drar nytta av varandras propaganda inte minst på sociala medier, säger han.
– De nationella har ett stort försprång i propagandakriget. De har alltid legat i framkant när det gäller internet, och vägledande att ta till sig nya möjligheter. Det tog inte lång tid efter att poddradion kommit innan de började med det, och det är ju en utveckling av hur de använde sig av lokalradiostationer på 70- och 80- ja, ända in på 90-talet.