[Film] Jimmy’s Hall
Regi: Ken Loach
En kväll för snart två år sedan såg jag Ken Loachs dokumentär The Spirit of ’45, en film om bygget av den brittiska välfärdsstaten efter kriget, på en biograf i Stockholm.
Efter visningen bjöds det samtal mellan två företrädare för den moderna svenska socialdemokratin; en medelålders herre från de översta skikten av LO-gräddan och en yngre kvinnlig ledarskribent från landets största kvällstidning.
Båda var rörande överens om att filmen i och för sig var inspirerande, men att den framför allt var en alltför obalanserad och ensidig hyllning till välfärdsstaten. Ken Loach hade missat allt det positiva med marknadifieringens ”valfrihet”, helt enkelt.
Ironiskt nog var det de två socialdemokraterna som stod för ensidigheten i salongen (någon diskussion blev det därför aldrig).
Loachs film, som består av intervjuer med ett brett spektrum av äldre medborgare som drar sig till minnes efterkrigsåren, är däremot i ganska hög grad strukturerad kring en motsättning mellan relativt okritiska hyllare och mer skeptiska röster.
De båda sossarna föreföll dock kliniskt döva inför de kritiska rösterna, en dövhet de för övrigt delade med många filmkritiker.
Det beror sannolikt på att kritiken kom från vänster, från de som med besvikelse minns hur nationaliserade industrier och arbetsplatser förblev samma gamla hierarkier; besvikelsen över hur förstatligande inte också betydde demokratisering.
Det är talande för den moderna socialdemokratins förkrympta intellektuella horisonter att dess företrädare inte ens förmår uppfatta ett samtal som sträcker sig bortom kapitalismens och klassamhällets gränser.
Kvällen fick mig att tänka på vad Ken Loach själv har sagt om det problematiska med tanken på ”balans” (som uttalad socialistisk filmskapare är han ju van vid att anklagas för att vara just obalanserad): Allt beror ju på var man sätter balanspunkten – den mittpunkt kring vilken jämvikt ska uppnås.
Den är förstås inte evig och naturlagsgiven, som maktens företrädare tenderar att låtsas eller rent av tro – utan i högsta grad en politisk tvistefråga.
Under ett halvt sekel har Ken Loach gjort filmer, spelfilmer och dokumentärer för både tv och bio, som satt mittpunkten tydligt till vänster om den härskande ideologin.
Han har varvat intima dramer med episka historieskildringar, men alltid med fokus på arbetarklassens läge. Han har skildrat individerna, med både empati och humor, mot bakgrund av den historiska kontexten, och historien genom individuella öden.
Jimmy’s Hall, som är baserad på en verklig historia och enligt ryktet kan vara den 79-årige Loachs sista film, handlar som flera av hans filmer om kampen för den direkta kontrollen över arbetet och jorden. Men också om vikten av att arbetarklassen skapar en egen kulturell sfär bortom den kontroll som utövas, i det här fallet i 1930-talets Irland, av ”the masters and the pastors”, godsägarna och kyrkan.
Den handlar också om behovet av mer än mat för dagen, behovet av sådant som gör livet glädjefullt – inte bara bröd utan rosor också.
I centrum för berättelsen står kommunisten Jimmy Gralton (Barry Ward), som flydde till USA när den republikanska sidan förlorade inbördeskriget (1922-23).
Ett decennium senare återvänder han till sina lantliga hemtrakter i norra Irland för att hjälpa sin åldrande mamma ta hand om familjens gård. Snart har han på nytt dragit igång verksamheten i det kulturhus han var med om att bygga tio år tidigare, ”Jimmy’s Hall”, eller Pearse-Connolly Hall som det egentligen heter, döpt efter två av ledarna för Påskupproret 1916.
Här hålls politiska diskussioner, liksom kurser i konst, litteratur och dans till tonerna från afroamerikansk jazz; allt bortom överklassens kontroll. Och alltsammans mot bakgrund av de spänningar den ekonomiska depressionen leder till.
Prästerskapet svarar med svavelsefulla predikningar mot ungdomens hedonism och mobiliserar tillsammans med godsägarna polis och myndigheter.
Dansen och livsglädjen skrämmer lika mycket som kommunismens läror. Den utgör ju ett direkt hot mot underkastelsens självförnekande arbetsmoral.
Jimmy’s Hall är förstås en uppföljare till Frihetens pris (2006), Loachs film om irländska inbördeskriget, men också en pendang till hans kanske bästa film, spanska inbördeskrigsdramat Land och frihet (1995).
Här finns bland annat en gruppdiskussion om jordägande som direkt för tankarna till debatten om kollektiviserandet av jorden i Land och frihet.
Jimmy’s Hall kastar lika långa skuggor över vår egen tid. Som när lokalbefolkningen handgripligen stoppar en vräkning av en fattig lantarbetarfamilj och Jimmy därefter håller tal om sina upplevelser av boomen, spekulationsekonomin och sedan börskraschen i USA; en människoskapad tragedi som nu sprider elände över jorden.
Och om den stora lögnen att vi alla sitter i samma båt; jordägare och lantarbetare, ungarna i slummen och fastighetsägarna. Då kunde vi lika gärna varit i Spanien år 2015.
