[Bok/utställning] Nell Walden & Der Sturm
Carlssons bokförlag/Mjellby konstmuseum
Det är ett idogt jobb att korrigera bilden av mänsklighetens historia som en konsekvens av genialiska mäns arbete. Konsthistorien är inget undantag.
Vissa dagar känns det som att det går framåt: museernas könsfördelning utvärderas och nya konstverk köps in. Andra dagar står man på ännu en påkostad utställning med Duchamptema och frågar sig om det inte kan gå lite snabbare.
Ett vanligt sätt att jobba feministiskt inom konstvärlden är att visa utställningar med kvinnliga, negligerade pionjärer. Mjellby konstmuseum i Halmstad har gjort denna typ av utställningar till ett återkommande inslag.
I år står den svenska samlaren, skribenten och konstnären Nell Walden i fokus i utställningen Nell Walden & Der Sturm (till och med 4 oktober).
Nell Walden växer upp som som Nelly Roslund i en borgerlig familj i Landskrona. Hon utbildar sig till organist och förlovar sig med en arkitekt. Men det borgerliga livet är inte nog för Nelly. Hon ”vill ut”, som hon själv har beskrivit det, och känner att hon ”vill göra något i världen”.
1911 träffar hon Herwarth Walden hos dennes syster i Landskrona. Herwarth bor i Berlin och är redaktör för Der Sturm, en viktig expressionistisk konsttidskrift med tillhörande galleri. Nell bryter sin förlovning och övertalar mamman att via kontakter skaffa henne guvernantarbete i Berlin.
Ett år senare gifter hon sig med Herwarth och blir Nell Walden. Tillsammans jobbar de under ett drygt decennium med tidskriften och galleriet, tills Herwarths engagemang i kommunismen gör att relationen tar slut.
Herwarth Walden har framställts som hjärnan bakom Der Sturm och som en nyckelperson inom det tyska avantgardet. Men om Nells centrala roll har det varit tyst.
Utställningen på Mjellby konstmuseum är baserad på forskning av konstvetaren Jessica Sjöholm Skrubbe, som genom att studera brevväxlingar, almanackor och gästböcker nu har lyft upp och omvärderat Nell Waldens betydelse för dåtidens konstscen. Delar av hennes forskning presenteras på utställningen och i bokenmed samma namn som utställningen, Nell Walden & Der Sturm (Carlssons bokförlag).
Efter giftermålet med Herwarth 1912 blir Nell direkt engagerad i samtidskonsten. Hon nätverkar och organiserar och skapar snart en egen konstsamling med verk av de flesta ”stora” modernisterna, bland andra Chagall, Kandinsky och Kokoschka. Samlingen hänger i paret Waldens lägenhet, men visas för offentligheten och bidrar till att befästa statusen kring Der Sturm.
Starkt inspirerad av vännen och konstnären Gabriele Münter börjar Nell snart måla själv. Det är abstrakta målningar med teoretisk utgångspunkt i expressionismens idé om ”konst för konstens skull”. Färgrika snabba kompositioner, ofta på glas, vilket är vanligt bland expressionisterna, som vill bryta med måleriets gamla ideal genom att använda okonventionella material.
Under första världskriget arbetar Nell Walden som översättare samtidigt som hon skriver för svensk press. Pengarna går inte bara till att utöka den egna konstsamlingen utan också till att finansiera och expandera Der Sturm-verksamheten.
Herwarth lyckas dock övertyga Nell om att det är bättre om det inte nämns högt att det är hennes pengar de lever på. Även när det kommer till konstsamlingen förringas hennes position: den kallas Sammlung Walden, och det antyds att den Walden som åsyftas är Herwarth. Nell accepterar läget. Men att hon själv är medveten om sin viktiga roll framgår av brev till Münter.
När hon och Herwath skiljer sig 1924 är det också slutet på Der Sturms glansdagar. Nell fortsätter att arbeta som konstnär livet ut. Senare donerar hon sin konstsamling och den egna produktionen till olika museer, bland annat till konstmuseet i Landskrona.
Nell Walden obefintliga plats i historieskrivningen kompliceras av att hon själv var delaktig i att skapa berättelsen om Der Sturm som Herwarths verk. I brev framgår det att hon medvetet arbetade för att ge en idealiserad bild av Herwarth.
Denne hade dött i sovjetiskt fängelse, och rädd för att han skulle glömmas bort och smutskastas tonade hon i sina senare texter om Der Sturm ned makens svagheter. Hon citerade också poeten och medarbetarens August Stramms svar på frågan ”Vad är Der Sturm?”: ”Der Sturm är Herwarth Walden”.
Sjöholm Skrubbe skriver in Nell Walden i en tradition av kvinnor som har sett det som sitt ansvar att upphöja sina män till genier, som ett slags förvaltande av familjearvet.
Men hon menar också att Nell Walden verkade på ett sätt som var taktiskt möjligt enligt dåtidens könsroller. Hon skapade sin konstsamling i hemmet, en plats där hon kunde ha ensam makt och ägande över den, även om det inte syntes utåt. Planen var tidigt att senare donera samlingen och på så sätt kliva fram som en viktig kulturperson. Och vad är utställningen på Mjellby Konstmuseum, om inte ett sådant kliv?
Förutom att vara ett nedslag i en av modernismens intressantaste rörelser och en värdig presentation av Waldens konstnärsskap utgör det material som presenteras i Nell Walden & Der Sturm en komplex fallstudie i hur historia konstrueras och reproduceras. Ett litet, litet steg mot att se något annat.