[Film] Himmel över Havanna
Regi: Laurent Cantet
Laurent Cantets första kortfilm, Tous à la manif (”Alla till demonstrationen”), inspirerades av den stora proteströrelsen 1994 mot den franska högerregeringens förslag om att införa särskilt låga ”ungdomslöner”.
En grupp studenter förbereder en demonstration på ett kafé. Den jämnårige servitören, som är son till ägaren, dras med i entusiasmen och får därigenom också mod att hävda sig gentemot pappans översittarfasoner.
Fem år senare fick Cantet sitt genombrott med långfilmen Överflödiga människor. Också här handlar det om delvis parellella konflikter mellan klasser och generationer, nu mot bakgrund av införandet av 35-timmarsveckan.
En ung praktikant från handelshögskolan sätts att genomföra studier som, honom ovetandes, ska användas för att genomdriva avskedanden och arbetsintensifiering på en fabrik där hans egen pappa arbetar.
Därefter kom Time Out, om en medelklassman i karriären som plötsligt förlorar jobbet men skäms för mycket för att berätta det för sin omgivning. Snart är han indragen i en härva av lögner som slutar på fel sida lagen.
Mot södern handlar om relationerna mellan rika västerländska kvinnor och fattiga manliga prostituerade i diktaturens Haiti under 1970-talets sista år, medan Mellan väggarna skildrar livet på en skola i ett av Paris fattigare och invandrartätare områden.
Med undantag av den engelskspråkiga Joyce Carol Oates-filmatiseringen Foxfire, som utspelar sig i New York på 1950-talet, har Cantet – som estetiskt rör sig mellan bröderna Dardennes rena socialrealism och Costa-Gavras mer genrebetonade filmer – alltså genomgående sysselsatt sig med ekonomiskt grundade konflikter under den nyliberala eran.
Han senaste film, Himmel över Havanna, vars manus skrivits av Cantet tillsammans med den kubanske författaren Leonardo Padura, passar på sätt och vis väl in i detta mönster.
Filmen splittrade fullständigt kritikerna på Frankrikes två mest ansedda filmtidskrifter: Positif gav filmen en femma av fem möjliga, medan Cahiers du cinéma gav den sämsta betyg, en etta (viktade betyg från sajten AlloCiné).
Själv har jag ovanligt svårt att bestämma mig för vad jag tycker. Jag kan hålla med båda. Filmen tycks mig ömsom fantastisk och ömsom förfärlig, psykologiskt djupsinnig i sitt porträtt av en generation intellektuella och skandalöst påver när det gäller den sociala och historiska kontexten.
I centrum för handlingen står fem medelålders vänner som under en lång kväll och natt festar tillsammans på en takterrass i Havanna, för att fira att en av dem, Amadeo, har återvänt efter sexton år i exil i Spanien. Man skulle kunna tro att filmen är baserad på en pjäs, ett kammardrama utan väggar, men så är inte fallet.
Över rom och whiskey avhandlar vännerna minnen och nutid, kärlek och politik, svek och hemligheter. De diskuterar ungdomens revolutionära ideal och det hårda uppvaknandet under ”den speciella perioden” – tiden efter Sovjetunionens fall när Kuba genomgick en svår kris och tvingades ställa om hela sin ekonomi.
Det handlar om de som lämnat landet och de som blivit kvar och om splittrade familjer och slitna vänskapsband.
Här finns, utöver författaren Amadeo, också läkaren Tania, som alla männen tycks ha varit förälskade i, men som i dag är djupt ensam, övergiven också av barnen som stuckit till USA; konstnären Rafa, som alltid varit rebellen, den som inte kunde nöja sig med att lyssna på förbjuden musik i hemlighet utan dessutom måste snacka om det; den afrokubanske ingenjören Aldo, som slagits i Angola och förtvivlat klänger sig kvar vid de gamla idealen, kanske bland annat för att han vet att den strukturella rasismen skulle påverka hans chanser i Nordamerika eller Europa; och slutligen den godmodige fifflaren Eddy, som en gång ville skriva, men som i stället blev den som gjorde karriär inom den nya, liberaliserade ekonomin. Under deras nattliga samtal avtäcks deras exakta relationer, både för oss och för dem själva.
Som en intim skildring av en generations reaktion på politiska besvikelser, och av hur våra personliga relationer alltid vävs samman med våra sociala/politiska/ekonomiska omständigheter, är det både rörande och psykologiskt övertygande.
Dialogen är välskrivet naturalistisk och samspelet flyter på som om vi verkligen såg gamla vänner på duken.
Men om vi väljer att se det som en film om Kuba blir det desto plattare. Det blir bara ytterligare en utsaga som bekräftar den gängse bilden i borgerliga massmedier av en brutal diktatur, utan vare sig nyanser eller kontext.
Det handlar inte om att ha illusioner rörande det kubanska systemet, utan om det skriande behovet att förstå detta. Dels utifrån den ständiga amerikanska terror nationen utsatts för sedan revolutionen, dels utifrån rättvisande socioekonomiska jämförelser med närliggande länder med likartad historisk bakgrund.
Att i rådande politiska klimat inte över huvud taget problematisera bilden i en västerländsk film är snudd på oförlåtligt.
