Författaren Elias Canetti har noterat att alla aforistiker verkar känna varandra. Det ligger något i den spaningen. Vilhelm Ekelund, E.M. Cioran, Horace Engdahl, alla tycks de liksom gro ur samma mylla – det är samma slagfärdiga misantropi, samma lakonismer som turneras, vilket kanske handlar lika mycket om aforismen som form som om vilka som söker sig till den.
Till detta sällskap hör också norske Olav H. Hauge. Visserligen befann han sig aldrig uttalat i genren: främst var han poet och översättare, med sju publicerade diktsamlingar under sin livstid och ett antal översättningar av huvudsakligen engelska och tyska författare. Men i sin dagbok anammar han stundtals både en form och en etik som måste beskrivas som aforistisk. Vid sidan om de dagliga anteckningarna om vädret och skörden – Hauge var äppelodlare till yrket – finns här korta, kärnfulla stycken om liv och litteratur, två storheter som för Hauge oftast var samma sak.
Som född i en arbetarfamilj i sydvästra Norge 1908 var det inte självklart att Hauge skulle bli en läsare. Men det blev han, mycket tack vare en morbror som tidigt introducerade honom för utländska författare, däribland de eviga favoriterna Robert Browning och Ralph Waldo Emerson. Att Hauge sedan aldrig slutade läsa framgår tydligt av dagboken. Han citerar, läser om, går i ständig dialog med nya och gamla favoriter. Inget tycks störa hans nyfikenhet på europeisk, amerikansk och kinesisk litteratur, inte heller de perioder av inläggning på olika mentalsjukhus som blev allmänt kända först i och med dagbokens postuma utgivning år 2000.
Avsnitten om och kring inläggningarna är sparsmakade, men hör till textens mer gripande. Hauge vittnar om hur psykvården inte alltid syftat till patientens bästa, utan också fungerat (och än i dag fungerar) som en disciplineringsinstitution där elchocker och droger får ersätta mer tidskrävande behandling. Själv är han kluven inför sina schizofrena perioder. Å ena sidan är de självklart påfrestande; å den andra ser han dem som sina mest andligt klara. Som förläggaren och översättaren Lars Molin uppmärksammar i efterordet är det värt att notera att de i regel sammanföll med arbetet med en ny diktsamling.
Förutom enskilda stora själar och samtalspartners ur litteraturhistorien – Ekelund, Dickinson, Goethe, Li Bai… – är Hauge hyfsat ointresserad av andra människor. Han föraktar dem inte direkt, men de förekommer sällan och mest i förbifarten. Över huvud taget är det en strävsam tillvaro som skildras, lika sträng som den konkreta, ordfattiga naturlyrik som Hauge är bekant för. När han inte kroppsarbetar läser eller skriver han. Så verkar han också vilja ha det. Samtidigt tvivlar han på läsandet, eller rättare sagt på den övermåtta som för mycket litteratur kan innebära. Läsandet får inte bli ett nöje som de andra, det måste hållas rent, friskt. Hauge citerar Talmud: ”He that does not learn deserves to die.”
Personligen tycker jag att denna hypermanliga bildningsbuddhism är rätt så ansträngande. Moralist är en sak, det kan man väl vara, men den självspäkningens lov som Hauge sjunger går steget längre. När han stundtals slår över i det hyllande av ”den enkla människan” som vi så väl känner igen från både fascister och vissa kommunister, undrar jag om inte Adorno hade rätt när han påstod att de intellektuellas största fiende är de intellektuella själva. Gränsen mellan sund självkritik och antiintellektualism är inte alltid glasklar.
I mitten av 1970-talet verkar Hauges bistra sinnelag klarna. Då träffar han, efter flera års brevväxling, textilkonstnären Bodil Cappelen. På kort tid blir de förälskade, gifter sig och flyttar ihop i stugan i Ulvik. Kanske beror det på urvalet, men från Cappelens inträde och framåt känns Hauge nästan harmonisk. Han reser, dansar, försöker lära sig köra bil. Till och med reflektioner kring aktuella politiska händelser bereds plats, något som varit otänkbart 50 sidor innan. Den ödmjukhet som Hauge hela vägen visat prov på tycks äntligen riktas mot honom själv. Som läsare och medmänniska pustar jag ut – det var då på tiden!
Själva dagboken är ett kapitel för sig. Den bok som Molin & Sorgenfrei nu ger ut på svenska består av ett urval från de fem volymer, omfattande hela Hauges dagbok från 1924 till hans död 1994, som kom i norskt original kring millenieskiftet. Vad Bodil Cappelen som gjort urvalet haft för princip är oklart. Men den måste varit klok, för resultatet är lika rikt och motsägelsefullt som ett människoliv. Aforismerna till trots.
Elias Efvergren är statsvetare och debattör. Foto: Oscar Olsson/TT, Privat. Montage: Arbetaren
Lagen om offentlig upphandling reproducerar ojämlikheten
Debatten om offentliga upphandlingar borde handla mindre om vad vi spenderar pengar på och mer om hur vi spenderar pengar, skriver statsvetaren Elias Efvergren i en debattartikel.
Lagen om offentlig upphandling (LOU) är en viktig del i hur staten och kommuner spenderar pengar. Enligt Upphandlingsmyndigheten är värdet på dessa 900 miljarder årligen. En enorm summa och en betydande del av Sveriges samlade BNP.
Myndigheter och kommuner anlitar företag att bygga en bro eller ett sjukhus och hyr in konsulter så att allt blir leant och så vidare. De gör det enligt kriterier som ska leda till att det bästa och billigaste alternativet vinner, det vill säga får bygga bron, sjukhuset eller konsulta.
Okej. Är det så fel?
Nej, inte om man gillar vinstjakt, lönepress och en högervridning av samhället.
Det är sedan länge känt att LOU leder till allt lägre timpriser och att lagen inte skyddar oss mot korruption (Lex Nya Karolinska). Men även i en värld där dessa båda fenomen inte innebär några problem så kvarstår faktumet att LOU leder till en högervridning av det offentliga. Hur då?
Vi tar det från början.
I den offentliga debatten bryr vi oss väldigt mycket om VAD vi ska lägga våra gemensamma pengar på. Är det sjukvård, är det militären, är det mer privat konsumtion eller är det bättre villkor i förskolan? Vi bryr oss om vad vi spenderar på. Det förs en debatt.
Vad som sällan debatteras är HUR vi spenderar dessa pengar.
Det korta svaret på den frågan är att vi ger dem till privata företag.
Vi betalar ut till företagsstyrelser som sedan maximerar sin vinst. Vi skickar våra pengar in i den ekonomiska struktur vi har, den kapitalistiska. Där arbetar företagsstyrelser med att sänka löner där de kan (som mängder av offentlig-upphandling-rapporter har visat), att automatisera där de kan, att hitta billigare arbetskraft i andra länder när de kan.
Allt detta vet vi.
Men samtidigt är det ingen naturlag. Vi skulle kunna ha helt andra regler för hur dessa 900 miljarder kronor bör förvaltas, som i sin tur hade genererat en helt annan ekonomi.
Sedan har vi ytterligare ett lager.
Det är att en del av pengarna som företagen får från våra skattemedel ges vidare till lobbyorganisationer som arbetar för deras intressen. Svenskt Näringsliv organiserar närapå alla de branschföreningar för arbetsgivare som vinner offentliga upphandlingar. De spenderar sedan sin tid med att kämpa för sänkta skatter och privatiseringar. De har de senaste decennierna enligt egna uppgifter gett hundratals miljoner till tankesmedjan Timbro, de driver själva sidorna Ekonomifakta, Välfärdsfakta, Skattefakta etc. som alla driver på för mer marknadsstyrning, mindre skatt, mindre generell välfärd och mer vinst i den välfärd som finns. De har enligt Dagens industri 800 miljoner i budget årligen för politisk påverkan.
Sossarnas lottohaveri framstår som glasspengar i jämförelse.
Så, när våra gemensamma pengar går till företagsstyrelser så reproducerar och förstärker vi det kapitalistiska systemet. Vi ger pengar till aktörer som kommer att ge maximalt till aktieägare och minimalt till arbetare. Vi ger pengar till aktörer som förstärker ojämlikheten och som sedan slussar vidare pengar till propagandaorganisationer som försöker att (och lyckas) ytterligare vrida samhället högerut. Oavsett om vi väljer in politiker som säger sig vilja motverka orättvisa och ojämlikhet så kommer de, med stöd av LOU, att fortsätta skicka in pengar i de institutioner som reproducerar ojämlikheten.
Det är ekonomin bakom lagen om offentlig upphandling.
Debatten som uppstod kring Frida Strannes och Trita Parsis bok Illusionen om den amerikanska freden väcker frågan om vad som egentligen är tillåtet att säga i Sverige, skriver Janne Flyghed i en kommentar.
Det finns flera skäl till att återigen skriva om Frida Strannes och Trita Parsis bok Illusionen om den amerikanska freden (Ordfront 2023). Det första är att det är en välskriven och initierad bok om amerikansk utrikespolitik. Det andra är det inledningsvis hätska bemötande den på sina håll fick när den kom ut.
Beträffande reaktionen har författarna, främst Stranne, utsatts för grova påhopp och beskyllningar såväl i recensioner som på ledarsidor. Till de mest absurda hörde kravet från Hallandspostens chefredaktör Maria Haldesten att högskolan i Halmstad, där Stranne arbetar, måste ta bort all information om boken på högskolans hemsida under rubriken forskningsnyheter.
Tack och lov reagerade professor Måns Svensson, ansvarig för lärande, humaniora och samhälle vid högskolan, och skrev att ”Vi bör inte acceptera att landets ledarsidor används för näthat mot forskare vars analyser inte stämmer med den egna agendan.” Det resulterade i sin tur i att högskolan beskylldes för att vilja strypa en kritisk diskussion.
Vad föregår konflikter?
Varefter tiden gått har tonläget dämpats något. Frida Stranne har fortsatt följa amerikansk politik och nu senast genom att rapportera från det amerikanska presidentvalet. Men fortfarande drabbas hon av hatmail när hon pratar om amerikansk politik, nu senast efter hon var med som expert i Agenda den 15 september. Det framkommer i en nyligen gjord intervju i just Hallandsposten.
Det som upprört kritikerna är att de menar att boken är ett försvar av Putins angreppskrig. Det är högst märkligt då Stranne och Parsi på flera ställen uttryckligen fördömer Rysslands angreppskrig på Ukraina. Dessutom ägnas endast en mindre del, knappt en tiondel av bokens drygt 300 sidor, åt Ukraina. Det de skriver är att ”Natos expansion tvingade inte Putin att invadera Ukraina, men det gjorde […] mer sannolikt”, vilket måste betraktas som högst elementärt.
Lika givet som att USA kom att reagera när Sovjet började bygga avfyringsramper för medeldistansraketer på Kuba. Och tänker vi oss situationen att Sovjet hade placerat baser i Mexiko, så krävs det inte en Einstein för att inse att även det hade fått konsekvenser. Men att förmedla de insikterna innebär inte per automatik ett försvar av den ena eller andra sidan. Däremot skapar det förutsättningar för begriplighet.
Huvuddelen av boken är en gedigen genomgång av hur amerikansk utrikespolitik bedrivits och förändrats, i synnerhet efter andra världskriget. Den sällar sig till den ständigt pågående diskussionen och analysen av internationell politik. Resonemangen underbyggs med fakta samt referenser till tidigare studier. Notapparaten är omfattande. En röd tråd i boken är att för att förstå utrikespolitiska skeenden krävs att beakta och se sammanhangen som föregår konflikter, något som blir särskilt prekärt vid konflikter som leder till krig.
Vapenlobbyn har tolkningsföreträde
Det framkommer att konfrontation ständigt prioriterats framför diplomati i amerikansk utrikespolitik. Detta trots att det funnits tillfällen till andra lösningar. Redan i samband med järnridåns förpassande till historien fanns öppningar för samtal om en fredligare värld. Men USA:s löften till Gorbatjov att inte flytta fram Natos positioner om muren revs ner (”not one inch forward”, som dåvarande utrikesministern Baker uttryckte det), uppfylldes inte. I stället påbörjades en massiv expansion av Nato, vilket givetvis uppfattades som ett svek och en bekräftelse för de sovjetiska hökarna i Kreml att väst inte går att lita på. De amerikanska politiska hökarna å sin sida, ivrigt påhejade och finansierade av den amerikanska vapenindustrin, såg till att detta möjlighetsfönster raskt stängdes.
Den globala militärindustrins lobbyorganisationer har alltid sett till att skaffa tolkningsföreträde för hur konflikter ska lösas. Ett uppseendeväckande faktum som författarna tar upp gäller antalet amerikanska militära interventioner i främmande länder.
Under Kalla kriget genomfördes 130 interventioner, vilket blir i snitt 3 per år från 1946 fram till 1989. När Kalla kriget sedan var över skulle man kunna tänka att behovet av sådana interventioner minskade. Men tvärtom ökade de. Mellan 1990-2018, en 15 år kortare period, genomfördes lika många amerikanska militäroperationer, vilket innebär ett snitt på 4,6.
Vad är tillåtet att säga i Sverige?
Rent empiriskt är det svårt att efter andra världskriget hitta något framgångsrikt, ”lyckat”, krig, det vill säga i bemärkelsen att konflikten deskalerat och det skett en övergång till fred och demokratiskt styre. Dock finns det alltid en given vinnare i konflikter som ska lösas med krig och det är vapenindustrin. Ständigt återkommande förlorare är civilbefolkningen. Hur de amerikanska vapenproducenterna kommer påverkas av Trump som president återstår att se. Att den omfattande vapenexporten till oroshärdar runt om i världen kommer minska får dock hållas som osannolikt. Det skulle aldrig dess mäktiga lobby acceptera.
Reaktionen på boken väcker frågor. Vad är tillåtet att säga i Sverige? Hur stor är toleransen för det avvikande tänkandet? Skrämmande snabbt kan åsiktskorridoren smalna av vid plötsliga och dramatiska händelser. På ett ögonblick går nyanserna förlorade och allt blir svart eller vitt; antingen är du med oss eller är du mot. Tangentborden bearbetas moraliskt panikartat. Ett sådant endimensionellt förhållningssätt bidrar inte till en kreativ debatt. I det sammanhanget är Illusionen om den amerikanska freden ett viktigt bidrag.
Enligt Hans Blix, tidigare utrikesminister samt tillika tidigare GD för Internationella atomenergiprogrammet, är Stranne och Parsi ”två kunniga och klarsynta skribenter, som i denna bok gör välbehövliga korrigeringar av vår bild av USA:s utrikespolitik”. Det är bara att hålla med.
Ida Asp är drivande i motståndet mot en alunskiffergruva i Oviken. Foto: Vendela Engström
Gruvmotstånd i Oviken: ”Behöver vi mat eller batterier?”
Alunskiffret i berggrunden under Oviken, sydväst om Östersund, har lockat till sig internationella gruvbolag. Här finns flera metaller som anses viktiga för klimatomställningen – och en av världens största uranfyndigheter. Det oroar många runt Storsjön. Arbetaren har träffat Ovikenbon Ida Asp som är drivande i gruvmotståndet.
Smarta mobiler, elbilsbatterier, datorer och vindkraftssnurror är beroende av dem. Mineraler innehållande bland annat vanadin, litium, kobolt och skandium. I takt med den gröna industraliseringen och elektrifieringen av samhället har efterfrågan på dessa metaller vuxit, samtidigt som EU:s länder vill göra sig fria från importbehovet som till största del sker från Kina.
Enligt Sveriges geologiska undersökning, SGU, finns rikliga mängder av dessa metaller i den svenska berggrunden, något som lett till att antalet ansökningar om att söka dessa metaller har ökat. Och regeringen vill se fler gruvor. Enligt statistik Arbetaren begärt ut från Bergsstaten fanns det i slutet på oktober 1 011 gällande och ansökta undersökningstillstånd och bearbetningskoncessioner runt om i landet.
– En grön omställningsvåg behöver följas av en gruvvåg i Sverige, sa näringsminister Ebba Busch till SVT i maj 2024.
I södra Storsjöbyggden, mitt mellan Storsjön och Bydalsfjällen i Jämtland ligger Oviken, som även är en del av Sápmi. En bygd befolkad av cirka 1 700 personer och ett område där tre samebyar möts. I berggrunden finns stora mängder alunskiffer vilket har lett till att tre gruvbolag – och en privatperson – hittat hit och fått undersökningstillstånd beviljat av Bergsstaten.
Protest mot gruvbrytning i Oviken 2023. Foto: Henrika Lavonius Wike
Men motståndet mot brytning i alunskiffer är stort. En av de drivande i kampen mot gruvplanerna i området är Ida Asp, som även är aktiv socialdemokratisk lokalpolitiker i Bergs kommun. För fem år sedan flyttade hon till Oviken med sin familj. På gården, som blickar ner över sjö och skog, bor 12 draghundar, får, katter och en häst.
– Många här är oroliga för hur en gruva skulle påverka hälsan och dricksvattnet, säger Ida Asp.
Vanadis Battery Metals ett steg närmare gruva
Det gruvbolag som kommit längst med gruvplanerna här är Vanadis Battery Metals, VBM, ett dotterbolag till australiensiska Aura Energy, som i slutet av augusti 2024 lämnade in en ansökan om bearbetningskoncession till Bergsstaten.
Gruvbolaget vill bryta 42 miljoner ton alunskiffer i ett dagbrott. Ur alunskiffret vill de utvinna vanadin och andra metaller som anses kritiska för klimatomställningen. Vanadin används till exempel inom stålproduktion och vid tillverkning av så kallade flödesbatterier som lagrar el från vind- och solkraft.
Layout av verksamhetsområdet inklusive koncessionsområdet. Ur: VBM:s bearbetningskoncession
I ansökan, som Arbetaren tagit del av, betonar VBM, att vanadin, tillsammans med nickel som också hittats på platsen, klassas som kritiska metaller av EU och att unionens målsättning är att minst tio procent av dessa mineraler ska utvinnas inom unionen år 2030 – inte minst till följd av det säkerhetspolitiska läget.
Vid brytning av alunskiffer kommer uran upp som en biprodukt, men enligt bolaget ska uranet inte anrikas utan ”stabiliseras” och lagras som avfall. Uranbrytning förbjöds 2018 men i takt med att efterfrågan på el ökar vill den nuvarande regeringen riva upp beslutet för att kunna bygga fler kärnkraftverk i Sverige.
Regeringen vill göra uranbrytning tillåtet
I februari 2024 tillsatte miljöminister Romina Pourmokhtari en snabbutredning för att göra uranbrytning tillåtet. Om bolaget tillåts bryta uran räknar bolaget med att uranet kommer att stå för 14 procent av inkomsterna från Ovikenfyndigheten.
Gruvplanerna oroar. Hösten 2023 bjöd VBM in till ett samrådsmöte med lokalbefolkningen. Bygdegården var fullsatt och bolaget möttes av ett fackeltåg i protest mot planerna.
Kritiker menar att det inte finns någon säker teknik för utvinning ur alunskiffer och många i området är oroliga för att verksamheten ska förorena naturen och att uranet ska läcka ut i Storsjön – dricksvattentäkten som försörjer över 50 000 människor.
Ida Asp. Foto: Vendela Engström
Förra året fick Ida Asp hem en delgivning om att ett gruvbolag fått tillstånd att prospektera på deras mark. Ett besked som ledde till att hon drog igång motståndet mot gruvplanerna i området.
– Jag skickade ut en inbjudan till möte och över hundra lokalbor kom, säger hon.
Under mötet skapades en arbetsgrupp. För att få yttranderätt i frågan krävs att en förening har funnits i minst tre år och att den har minst hundra medlemmar. Av strategiska skäl bestämde sig arbetsgruppen därför att gå med i Naturskyddsföreningen i stället för att starta en egen förening.
Fackeltåg och protest i samband med samrådsmötet med gruvbolaget 2023. Foto: Henrika Lavonius Wike
– Dessutom är Naturskyddsföreningen en organisation som har yttranderätt i sig och vi som markägare har också rätt att yttra oss i frågan. På så sätt får vi fler kanaler, säger hon.
Parallellt har hon startat en namninsamling mot brytning av alunskiffer.
Vad är det som oroar dig med gruvplanerna? – Gruvan skulle ligga för nära sjön. Oviken ligger på en ås som sluttar ner mot den. Det finns inte heller någon betryggande vetenskap om hur alunskiffer ska brytas på ett säkert sätt. Sen skulle en gruva här inte bara innebära att en hel bygd försvinner men också att fin jordbruksmark går förlorad. Jag är inte emot gruvor i sig, men jag är mot den här gruvan, säger hon.
Det kanadensiska gruvbolaget District Metals, med dess dotterbolag Bergslagen Metals, menar att världens näst största uranfyndighet finns i Oviken, bland annat i berggrunden under Ida Asps hem. I slutet av 2023 fick bolaget tillstånd att prospektera på tusentals hektar mark i området.
Bland annat här menar bolaget District Metals att de funnit en av världens största uranfyndigheter. Foto: Vendela Engström
I ett globalt perspektiv har Sverige lite uran, men enligt SGU har Sverige 27 procent av allt uran i Europa, baserat på vad som är känt i dag. Just nu är Talvivaara-gruvan i östra Finland den enda gruvan i Europa som utvinner uran. Gruvan är ett dagbrott och utvinningen sker, likt gruvplanerna i Oviken, ur alunskiffer.
Olyckan i Talvivaara
Här, vid Talvivaara-gruvan, inträffade vad Finlands Miljöcentral kallar för en av landets allvarligaste miljöolyckor. 2012 rann miljontals liter avfallsvatten ut ur en av gruvans dammar och förgiftade de närliggande sjösystemen.
Talvivaara-gruvan. Foto: Pekka Moliis/TT
– Risken är mindre att en olycka som den i Talvivaara sker i en annan gruva. Men jag kan inte utesluta att det här inte kan hända igen, sa Seppo Rekolainen på Finlands Miljöcentral till Sveriges Radio Klotet 2012.
David Woodall, vd på Aura Energy, säger däremot till SVT Jämtland att någon liknande risk inte finns när det kommer till deras gruvplaner i Oviken.
2020 presenterades den statliga alunskifferutredningen, en utredning som tillsattes med anledning av det ökade intresset för prospektering i alunskiffer. Utredarnas uppdrag var att undersöka miljöriskerna och rapportförfattarna konstaterade att riskfaktorerna bland annat ligger i “förekomsten och utlakning av uran, och dess dotterisotoper”.
Utredningen landade i ett förslag om strängare regler vid hantering av alunskiffer och att ”den komplexa sammansättningen i alunskiffer gör att det är svårt att bedöma miljöriskerna och valet av lämpliga skyddsåtgärder”.
Bortom Oviken reser sig Bydalsfjällen. Foto: Vendela Engström
Till SVT Jämtland säger David Woodall att berggrunden i Ovikenområdet har mycket kalksten, och att det hindrar att lakvattnet blir surt och läcker ut metaller i omkringliggande sjöar och vattendrag. Enligt honom är planen att brytningen ska ske i mindre dagbrott och följa rådande säkerhetskrav för att förhindra att metaller och uran läcker ut.
Utöver motståndet bland lokalbor i Oviken är även det kommunala motståndet starkt. Fyra jämtländska kommuner har gått samman, över partigränserna för att stoppa planerna på utvinning ur alunskiffer i Storsjöbygden. I dag gäller det kommunala vetot vid uranbrytning, däremot inte vid annan gruvbrytning.
Foto: Vendela Engström
Går VBM:s ansökan igenom så kan gruvdrift i Oviken starta redan i början av 2030-talet. Bolaget menar att projektet kommer att skapa cirka 1 500 lokala arbetstillfällen under byggperioden och 350 permanenta arbetstillfällen under de 25 år gruvan skulle vara i drift.
– Det pratas mycket om beredskap i Sverige, och där ingår livsmedelsproduktion. Nu riskerar bra mark försvinna till gruvdrift. I det här fallet hade jag hellre sett en satsning på att fler ska kunna arbeta som bönder, säger Ida Asp.
Men samtidigt pågår en grön omställning där metaller som vanadin behövs för att ställa om till en mer hållbar produktion. Vad säger du om det?
– För mig är det enkelt. Behöver vi mat eller batterier? Kan vi inte äta behöver vi inga batterier. Det är det som blir paradoxen. Det är inte en rättighet att ha en ny, cool smarttelefon. Och när det kommer till energifrågan ser jag hellre att vi börjar ransonera el snarare än att vi utarmar jorden.
Det låter som att ditt gruvmotstånd även är en kritik mot den nuvanrande klimat- och energipolitiken?
– Jag tycker att något maskeras i allt prat om en grön omställning. Om det innebär att vi ska fortsätta utvinna ändliga resurser så tror jag inte att vi har en framtid. Det här är greenwashing på en helt ny nivå. Jag trodde att den gröna omställningen handlar om att vi skulle bli mer naturtrogna?
Arne Müller är en frilansjournalist och författare baserad i Umeå. Foto: Erland Segerstedt, Magnus Hjalmarson Neideman/TT, Helena Landstedt/ TT, Magnus Hjalmarson Neideman/TT
Arne Müller: ”Gröna omställningen” drivs av vinstintresse
På kort tid har en rad stora industriprojekt med koppling till klimatomställningen sjösatts i norra Sverige. Det har väckt förhoppningar. Men krisen för Northvolt och flera stoppade projekt har visat att det också finns risker. Frågan är om en ”grön omställning” som i första hand drivs av privata företags vinstintresse alls kan bli framgångsrik?
Först ut var Northvolt. Hösten 2017 meddelade det nystartade företaget att de skulle bygga en första, stor batterifabrik i Skellefteå. Planerna växte snabbt. Efter något år var målet att bygga en fabrik som årligen skulle tillverka batterier till en miljon elbilar.
Samtidigt pågick Hybrit-projektet där LKAB, SSAB och Vattenfall samarbetar för att minska utsläppen från ståltillverkningen genom att använda vätgas i stället för fossila bränslen. 2020 meddelade LKAB att de skulle använda just vätgasmetoden för att gå över till att producera rent järn, så kallad järnsvamp. De stålverk som använder LKAB:s produkt beräknas minska sina koldioxidutsläpp med 40-50 miljoner ton årligen. Det är ungefär lika mycket som alla utsläpp i Sverige.
En annan del av LKAB:s nya inriktning är att de ska börja utvinna bland annat sällsynta jordartsmetaller i en fabrik som ska byggas i hamnen i Luleå. Detta är ämnen som bland annat behövs i elbilarnas motorer och i vindkraftverk.
2021 producerade SSAB i Oxelösund tillsammans med LKAB och Vattenfall det första fossilfria stålet. Bilden: Järnsvamp fossilfri direkt ur hybrit. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/TT
Granne med LKAB:s anläggning blir en konstgödselfabrik som det spanska företaget Fertiberia vill bygga. Även där ska vätgas användas för att få ner koldioxidutsläppen.
I Boden ska ett helt nytt stålverk – Stegra, tidigare H2 Green Steel – börja producera fossilfritt stål 2026. Enligt planerna kommer det att mer än fördubbla den svenska stålproduktionen. Även här ska vätgas användas för att få ner utsläppen till bråkdelar av nivån för traditionella stålverk, som i dag står för cirka 12 procent av de svenska utsläppen.
Dessa är de största av de nya industriprojekten. Därutöver finns en rad satsningar som går ut på att tillverka olika former av flytande bränslen. Utöver det behövs nya vindkraftparker och nya elledningar samtidigt som det planeras för nya gruvor.
Utvecklingen drivs av bolag
Handelskammaren i Norrbotten har försökt summera ihop alla planer. Fram till 2040 räknar man med att 1 400 miljarder kronor kommer att investeras i de båda nordligaste länen. Peter Larsson, som under några år var regeringens samordnare för industriprojekten i norr, räknar med att det behövs 100 000 fler invånare för att fylla de nya jobben.
Det som är slående är att utvecklingen i huvudsak har drivits av att företag som har sett en möjlighet att göra rejäla vinster på att vara snabbt ute med de nya fossilsnåla teknologierna. Samtidigt har tillgången till billig el gjort att blickarna riktats mot norra Sverige.
LKAB i Kiirunavaara. Foto: Hanna Franzén/TT
Men i detta ligger också begränsningarna och motsättningarna i den snabba utvecklingen: Oavsett vad företagen säger i sin marknadsföring så är inte deras främsta mål att rädda världen från en klimatkatastrof, utan att ge avkastning till sina ägare.
De enskilda företagen ser heller inte till övergripande samhällsintressen, vilket man heller inte kan förvänta sig. Men detta skapar en del, minst sagt komplicerade, samhällsproblem.
Arbetsplatsolyckorna på Northvolt
Northvolts etablering i Skellefteå är ett tydligt exempel. När det nystartade företaget meddelade att de skulle bygga sin första stora batterifabrik i Skellefteå förändrade detta förutsättningarna för kommunen i grunden. Under flera årtionden hade befolkningsutvecklingen stagnerat och det hade knappt byggts några nya bostäder. Nu behövdes massor av bostäder och utbyggnad av all kommunal service – och det snarast.
Kommunens bostadsbolag Skebo byggde så mycket de orkade med. De privata företagen var mer avvaktande, efter en tillfällig topp 2021 och 2022 tvärbromsade bostadsbyggandet när räntorna steg och inflationen tog fart. Bostadsbristen blev akut.
Byggarbetarna inhystes i barackbyar i utkanten av staden, med en bostadsyta på runt tio kvadratmeter per person. De senaste åren har även anställda vid Northvolt fått flytta in i dessa områden när det saknats riktiga bostäder.
Redan tidigt visade det sig att det fanns allvarliga missförhållanden vid byggandet av fabriken. SVT Västerbotten kunde visa hur arbetare gick in två och två eller kröp under staketet för att undgå de obligatoriska ID-kontrollerna på byggarbetsplatser.
När flera myndigheter gjorde en gemensam razzia visade det sig att det fanns arbetare som saknade arbetstillstånd, och att det förekom omfattande brott mot arbetstidsregler och säkerhetsbestämmelser. De fackliga organisationerna hittade exempel på arbetare som arbetat 90 timmar på en vecka eller 22 dagar i sträck. Efter detta gjordes vissa förbättringar. Bland annat fick fackföreningarna igenom att det ska finnas högst två led av underleverantörer.
Men även under de senaste åren har det inträffat en rad arbetsplatsolyckor och flera brister i arbetsmiljön har avslöjats. I somras avslöjade Ekot att arbetare uppmanats att fortsätta arbeta trots att ammoniakhalterna låg långt över Arbetsmiljöverkets gränsvärde.
Kommunalt och statligt ansvar
Sedan 2017 har Skellefteås befolkning vuxit i snabb takt – men inte tillräckligt snabbt. Arbetslösheten i Skellefteå var låg redan när Northvolt beslutade om att etablera sig. De senaste åren har arbetsbristen blivit akut, särskilt inom äldreomsorg och sjukvård.
Kommunledningen välkomnade förstås etableringen av Northvolt, men hamnade samtidigt i en svår situation. Investeringstakten måste öka dramatiskt för att alla samhällsuppgifter ska klaras av.
Enligt den senaste budgeten ska kommunkoncernen investera närmare 30 miljarder kronor under de kommande tio åren. Detta ska betalas genom en fortsatt snabb befolkningstillväxt vilket ska leda till ökade skatteintäkter. Men det är inget som garanterar att så blir fallet – det visar den senaste krisen för Northvolt.
Northvolts fabrik i Skellefteå. Foto: Linus Sundahl-Djerf/ TT
Både i Skellefteå och på de andra orterna där industrier just nu etableras är det tydligt att staten har lämnat kommunerna i sticket med övermäktiga uppgifter.
Regeringens samordnare Peter Larsson varnade i sin rapport till regeringen för att kommunerna ställs inför övermäktiga uppgifter. Han föreslog snabba åtgärder för att underlätta bostadsbyggandet, stimulera inflyttning, riskdelning vid investeringar och ökade satsningar på bland annat Norrbottniabanan och Malmbanan. Förslagen har bara i liten omfattning lett till politisk handling. Ett begränsat stöd till bostadsbyggande i höstens budget är än så länge det tydligaste exemplet.
Ökad efterfrågan på billig el
Den faktor som mer än något annat har fått företagen att söka sig norrut var tillgången till ett överskott av billig el. Därför är varje enskilt beslut om etablering fullt begripligt och rimligt. Men summan av delarna blir problematisk. I dag används årligen drygt 12 TWh el i Norrbotten och Västerbotten. Om man lägger ihop elbehoven för de största av industriprojekten ökar elanvändningen till omkring 110 TWh per år. Det kan jämföras med att siffran för hela landet ligger på omkring 140 TWh i dag.
Vindkraftsnurror ses på vägen mot byn Koler i Markbygden, Norrbotten. Europas största vindkraftspark på land. Foto: Helena Landstedt/ TT
Northvolt använder förnybar el och bygger en återvinningsanläggning som ska svara för hälften av fabrikens materialbehov. Det gör att företagets påstående om ett mycket lågt klimatavtryck är trovärdigt. Men även här finns en hake. De kunder som tecknat avtal om leveranser var bland annat Audi, Porsche och BMW. Tillverkare som bygger bilar som genom sin storlek och krav på stora batterier snarast är en återvändsgränd i klimatomställningen.
När jag har frågat de inblandade företagen var de har tänkt sig att elen ska komma ifrån blir svaren likartade: All elproduktion som är billig och som går att få fram någorlunda snabbt är intressant.
I klartext betyder det att landbaserad vindkraft är förstahandsalternativet. Omsätter man de ökade elbehoven i norr till vindkraftverk av den typ som byggs just nu så krävs det 4 000 till 5 000 stycken. En utbyggnad i den storleksordningen kommer att orsaka många och skarpa markkonflikter. Tydligast blir konflikten med de renskötande samerna som redan är hårt trängda av skogsbruk, vattenkraft, kraftledningar, gruvor, vägar, järnvägar, skotertrafik och naturturism.
Jakten på metallerna
Den form av ”grön omställning” som vi ser i Sverige och Europa ökar också behovet av metaller och mineral dramatiskt. Det är en rad ämnen som behövs för de nya teknologierna. Litium, kobolt, grafit och nickel i den typ av batterier som är vanligast i dag. Sällsynta jordartsmetaller används i bilarnas elmotorer och i vindkraftverk. Koppar behövs vid all form av elektrifiering.
Jakten på metaller har trappats upp i hela världen. I Europa förstärks detta av att EU vill minska beroendet av framför allt Kina genom att öka den inhemska produktionen. Detta har blivit särskilt tydligt i och med unionens nya mineralstrategi – Critical Raw Materials Act.
Det här märks av i norra Sverige. Just nu finns det mellan 10 och 20 långt framskridna gruvprojekt i de nordligaste länen. Flera av dessa är extremt storskaliga. Ett exempel är företaget Bluelake Minerals nickel-kobolt gruva i Rönnbäcken. Det planerade gruvområdet är lika stort som Stockholms innerstad, inklusive Södermalm och Bromma. Flera hundra miljoner ton avfall måste deponeras på ett säkert sätt i fjällterrängen i omedelbar närhet av Umeälvens vattensystem.
LKAB:s vd och koncernchef Jan Moström och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) under en pressträff vid LKAB i Kiruna 2023. LKAB har gjort det största fyndet i Europa av sällsynta jordartsmetaller. En miljon ton kan komma att brytas invid LKAB:s gruva i Kiruna. Foto: Jonas Ekströmer/ TT
De verkligt stora problemen kommer att uppstå om den form av ”grön omställning” som vi ser i norra Sverige skulle ske i global skala. FN:s resurspanel konstaterade i en rapport i våras att en fortsatt snabb ökning av uttagen av naturresurser kommer att få förödande konsekvenser för biologisk mångfald, vattentillgångar och klimatutsläpp.
Simon Michaux, en forskare vid den finska geologimyndigheten, har sökt svaret på den helt avgörande frågan: Hur mycket metaller krävs för en omställning till ett helt fossilfritt energisystem givet dagens ekonomiska trender?
Svaret är nedslående. De kända tillgångarna av en rad viktiga grundämnen räcker inte på långa vägar. Kanske kan den fortsatta tekniska utvecklingen göra att resultaten blir något mer gynnsamma, men det grundläggande resursproblemet går inte att komma runt.
Slutsatsen av detta är tydlig. De teknologiska skiften som vi ser i norra Sverige är nödvändiga och brådskande. Visst måste bilar köras på el och byggas av stål tillverkat utan fossila bränslen. Men omställningen måste kombineras med en mycket effektiv hushållning med energi och ändliga naturtillgångar.
Kapitalismens drivkrafter
Här har forskning, och även en del praktiska erfarenheter, visat att möjligheterna är stora. I Paris har antalet bilresor minskat med 40 procent på tio år genom en kraftig omläggning av samhällsplaneringen. Energimyndigheten har redovisat att det finns samhällsekonomiskt lönsamma åtgärder för att minska elanvändningen i Sverige med 60 TWh årligen fram till mitten av århundradet.
En studie från ett universitet i Kalifornien har visat att det går att få ner litiumbehovet vid en omställning till enbart elbilar i USA med 92 procent jämfört med dagens förutsättningar, om man tillämpar all känd kunskap om hur bilberoendet kan minskas.
Kunskapen om vad som behöver göras finns, men det är här vi kommer till själva grundbulten. Delar av näringslivet vill vara med på skiftet till utsläppssnåla teknologier. Men det går naturligtvis inte att hitta ett enda företag som vill minska sin produktion. Det går emot de grundläggande drivkrafterna i en kapitalistisk ekonomi.
Ett tydligt exempel på detta är organisationen Fossilfritt Sverige. Den bildades av den förra regeringen för att olika branscher inom näringslivet själva skulle ta fram planer för omställningen till fossilfri produktion. Läser man dessa planer är det slående att de inte ser en minskning av produktionen som ett alternativ.
De nya teknologier som vi ser i industriprojekten i norra Sverige skulle kunna vara ett viktigt hjälpmedel i en grön omställning. Men så länge det är privata vinstintressen som styr utvecklingen kommer förhoppningarna om stora klimatvinster och en gynnsam samhällsutveckling i den norra delen av landet inte att infrias.
Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Julia Lindblom, Mohammed Zaatari/TT, Nasser Nasser/TT
Shabane Barot: Trumps valseger markerar en ny tid
Den politiska utvecklingen i Israel och vad som nu låter sig göras mot palestinier inför öppen ridå är det kanske tydligaste exemplet på att vi lever i en post-mänskliga rättigheter-era, skriver Shabane Barot.
”Rädda UNRWA” står det skrivet i versaler på en brun liten kartongbit fasttejpad på en blompinne. Av någon anledning blir jag rörd av det enkla plakatet, buret av en äldre man klädd i hatt, trenchcoat och kofia. UNRWA är FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar som förser miljontals palestinier i Gaza och på den ockuperade Västbanken med nödhjälp och basal samhällsservice.
För några veckor sedan belades de med verksamhetsförbud av den israeliska regeringen. Ytterligare en bestraffningsåtgärd vid sidan av de bombdåd, tvångsförflyttningar, angrepp mot sjukhus, skolor och flyktingläger som nu pågått i mer än 400 dagar.
Hotet om massvält är överhängande i Gaza, som för att citera Jan Egeland från Norwegian refugee council, blivit en obeboelig plats, ”dödlig för alla palestinier”, där all ”mänsklighet raderats ut”.
Kvinnor och barn utgör 70 procent av dödsoffren
Bland oss som i novembermörkret några dagar efter Donald Trumps valseger tågar genom Stockholms innerstad är stämningen ganska sammanbiten.
”Visste ni att 70% av de som dött i Gaza enligt FN är kvinnor och barn?” ropar en kvinna i megafon.
”Alla barn är lika värda” skanderar vi till svar.
I de analyser av det amerikanska valresultatet som hittills presenterats i svensk press ligger tonvikten på demokraternas strategiska misslyckanden, medielandskapet i USA och Trumps personliga egenskaper.
”Detta är en ny tid och vi måste inse att den tillhör Trump” skriver DN:s chefredaktör Peter Wolodarski (10/11) i en text som delvis speglar mina egna panikkänslor. ”Valet av Trump är därför ännu en bekräftelse på att världen gått in i en ny era, där varken demokrati, mänskliga rättigheter eller globala institutioner som formats efter andra världskriget kan tas för givna”.
Men, för Wolodarski är det förstås just USA som historiskt sett fungerat som ”garanten och ankaret för denna liberala ordning”. Precis som under debatten om svenskt Nato-inträde är händelser i närtid som kriget i Afghanistan och invasionen av Irak – vi behöver inte gå tillbaka ända till juntornas Latinamerika eller till Vietnamkriget – som bortblåsta.
Vi lever nu i en post-MR-era
Ändå har Wolodarski en poäng i att vi verkar leva i en tid där det ideologiska ramverk som utvecklades under efterkrigstiden, i FN men också i fredsrörelsen och i de antikoloniala befrielserörelserna, där idén om universella mänskliga rättigheter utgjorde ett av fundamenten, nu har förlorat sin ställning.
Han nämner i sin text Ryssland, Ungern och Turkiet som exempel på stater som gått i en auktoritär riktning, men den politiska utvecklingen i Israel och vad som nu låter sig göras mot palestinier inför öppen ridå är det kanske tydligaste exemplet på att vi lever i en post-MR-era.
Donald Trumps valseger är en bekräftelse av det faktum att styrkeförhållandena skiftat till den globala solidariteten och de progressiva rörelsernas nackdel, en händelse som kommer att bidra till att ytterligare förstärka det skiftet.
”Krossa USA imperialismen” hojtar någon i demonstrationståget och vi skrattar lite eftersom det är oklart hur det kommer bli med den imperialismen nu, framtiden är så oviss. ”Allas barn är allas barn” fortsätter vi i stället att ropa.
Så länge vi låter den etiska hållningen genomsyra vårt motstånd mot den israeliska ockupationen, apartheidpolitiken och massdödandet i Gaza är mycket trots allt vunnet.
AIK:s tifo i den allsvenska premiären mot Västerås 2024. Det Asterix och Obelix inspirerade tifot var en kritik mot den moderna fotbollen och dess undergrävande av medlemsdemokrati. Foto: Jonas Ekströmer/TT
”Att skapa ett tifo är ett kollektivt arbete”
Få subkulturer är lika bespottade som supporterkulturen. Samtidigt ligger det ett enormt kreativt arbete bakom de tifon som vecklas ut på läktare världen över. Anne Konstenius tar oss med på en tifots svenska kulturhistoria, vilka var egentligen först med raketer och konfetti? Och hur ser det ut med politiska budskap på de svenska läktarna?
Jag står i folkmassan under duken. Vi hjälps åt att låta rulla ner den och vi ser bara varandra. Vad som händer utanför ser jag på en skärm senare, en överraskande bildkaskad av färger, figurer och pyroteknik.
Att skapa ett tifo är ett kollektivt arbete. Från nattlig svett i hemliga lokaler till publikens assistans. Fotboll är inte bara fotboll, lagets värderingar ska också visas upp för världen.
Tifon har blivit en show där lagen i allsvenskan tävlar om att överträffa varandra. Från ett tidigare möjligt samarbete mellan lagen finns nu en tystnadskultur och ett hemlighetsmakeri. De mest hängivna supportrarna, de ultrasgrupper som står bakom tifot talar inte med media och helst inte med någon annan heller utanför gruppen. I stället låter de tifot föra deras talan.
Ordet tifo kommer från italienskan och betyder tyfus, farsot. Ordet tifosi har också antika rötter i rök och eld. De gamla grekerna samlades runt eldar för att fira sina favoritidrottare.
På sjuttiotalet samlades grannar i italienska städer som Milano, Genua och Turin för att mäta sina krafter i passionen för fotboll. Där och då föds den moderna ultraskulturen.
Konfetti, raketer och smällare
Som barn på sjuttiotalet satt Hammarbysupportern Micke Hällbom och såg fotbollsmatcher från Argentina på tv. Stämningen som skapades med stora flaggor var något helt annat än den i svensk fotboll. Under åttiotalet lanserades kabel-tv och då kunde han se andra latinamerikanska lag, som Brasilien med sina sambaorkestrar eller Uruguay med sin långa fotbollstradition.
1983 började Micke Hällbom fundera på om det inte gick att dekorera läktarna och skapa mer stämning även här. Han tog med sig konfetti och en egenhändigt sydd flagga till gamla Söderstadion. Så småningom också raketer och smällare.
I början av nittiotalet växte ultras- och tifokulturen sakta fram, och bland de allsvenska klubbarna råder det olika bud på vem som var först. Men när Hammarby mötte Norrköping i premiären 1995 ordnade Micke Hällbom ett så kallat mosaiktifo med flaggor och pappersark. Tidigare hade han också köpt nödbloss i en båtaffär som användes som bengaler.
Han kan fortfarande vara svag för ”old school-tifo” med ballonger, stripes och konfetti.
Andra allsvenska lag var inte sena att haka på. Men Micke Hällbom inflikar att alla inte applåderade den nya läktarkulturen.
I dag inspireras många av de yngre av ultraskulturen i Östeuropa, menar Micke Hällbom.
– Det finns mycket bra där, men den är också mer inspirerad av våld. Den riktiga ultraskulturens vagga är Italien och i den kulturen finns mycket att hämta och göra något ännu bättre av här, säger han.
Ett kreativt arbete
Trots att tifogrupperna är medieskygga och omgärdas av hemlighetsmakeri har författaren och journalisten Per Cornell lyckats få tillträde vilket resulterat i boken Tifo: Visionärerna i Hammarby.
Han fascineras av passionen hos de som varje dag och natt enträget arbetar på med dukar, färg och symaskiner. De sköter allt vid sidan om arbete, studier och familj. Efter det att tifot under några få minuter visas upp hamnar det på soptippen och arbetet börjar om.
Hammarbys tifo under derbyt mot Djurgården, oktober 2024. Foto: Magnus Lejhall/TT
Per Cornell talar om sin svärmor som trodde att fotbollssupportrar enbart super och slåss. Men när hon fick höra att de sjunger och syr tillsammans ändrade hon uppfattning. De utövar ju, precis som hon själv, ett kreativt arbete.
Tifon har varit ett storstadsfenomen och eftersom ekonomin bygger på frivillig insamling från supportrarna kan det vara svårt för de mindre klubbarna att mäta sig med klubbar i Malmö, Göteborg och Stockholm. Men i jakten på det mest spektakulära tifot har även mindre klubbar som Sirius, Elfsborg och Mjällby gett sig in i konkurrensen.
“Scenografin blev total”
Sara Karlén är forskare i idrottsvetenskap och ska disputera på en avhandling om tifo-grupperna. Även hon hade till en början svårt att komma in i ultrasgrupperingarna men har efterhand byggt upp ett visst förtroende på läktarna.
Ny teknik gör att tifona blir allt mer proffsiga. Digitala program möjliggör att ett tifo kan utvecklas fram i flera steg med mer rörelseeffekter.
Effekterna kan till och med förstärkas med hjälp av det omgivande vädret. Sara Karlén pekar ut IFK Göteborgs tifo mot Elfsborg 2023 som exempel, föreställande ett skepp på ett stormigt hav med texten: “När natten är som mörkast är gryningen nära”. Samtidigt var himlen svartblå och det åskade. Scenografin blev total.
Politiken viktig på turkiska läktare
Ekim Caglar är journalist och författare med rötter i Turkiet. Han har skrivit böcker om turkisk fotboll och politik, men har också koll på den svenska fotbollsscenen.
Han menar att influenserna från Europa och andra kontinenter med tifon och läktarkultur har varit positiv för svensk fotboll, inte minst har det bidragit till en större publik på matcherna. Men den största skillnaden mellan turkisk och svensk fotboll är att de allsvenska lagen ännu inte köpts upp helt av privatpersoner och företag.
Malmö FF:s tifo under mötet med Rangers FC i Europa League. Budskapet handlar om att skydda “51% regeln” i svensk fotboll, som innebär att klubbarna till 51% ägs av sina medlemmar vilket garanterar majoritet vid omröstningar och skyddar medlemsdemokratin. Foto: Andreas Hillergren/TT
På de turkiska läktarna är politiken viktig. Där har läktaren blivit en arena för slagord och protester.
I Sverige är det inte lika vanligt, men han nämner migrantklubbar som Syrianska och Assyriska. Där har det till exempel funnits banderoller om 1915 års folkmord på armenier.
“Här kommer arbetarklassen”
Ekim Caglar nämner Degerfors, som 2025 är tillbaka i allsvenskan, som en klubb med vänsterprägel. Det har funnits banderoller med bilder på Che Guevara och en identifikation med arbetarklassen. Det blev inte minst tydligt när de för några år sedan under en bortamatch mot Hammarby vecklade ut banderollen “Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.
Hammarby vill gärna också göra gällande att de är ett lag med rötter i arbetarklassen. Men laget har till stor del köpts upp av det amerikanska bolaget Anschutz Entertainment Sweden och i den mån deras tifon bär politiska budskap är de snarare riktade mot polisen än någon övergripande ideologi.
Ekim Caglar är själv svag för budskapsbanderoller. De kan göra större intryck än imponerande bildtifon.
Det har skrivits en hel del om skandalderbyn, bråk och pyroteknik på läktarna, men ur ett globalt perspektiv är Sverige trots allt relativt lugnt.
GAIS-supportrar bränner bengaler under mötet med Elfsborg i Svenska cupen, februari 2024. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT
– Fotbollssupportrar är en grupp som är lätta att motarbeta eftersom det inte är någon statuskultur till skillnad från exempelvis teater- eller operapubliken. Sinnebilden för en fotbollssupporter är fortfarande ofta en medelålders fet man som super. Det är lätt att beröva honom hans rättigheter, säger Ekim Caglar.
Författaren och journalisten Per Cornell håller med om att tifoverksamheten är skör och lätt att förstöra. Det är en sårbar verksamhet. Men för honom är det organiserade arbetet med tifon övervägande positiv. Det göder allsvenskan och tar svensk fotboll ut i världen.
Den ”revolutionära pratradion” Komintern har pratat med Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare, som precis släppt boken From Hash Rebels to Urban Guerrillas: A Documentary History of the 2nd of June Movement för att nysta i hur stadsgerillan skilde sig från andra mer välkända, om spektakulära aktioner och om ett Västberlin som puttrade av politiska subkulturer.
Facklig styrka ligger i att vara fler än arbetsköparen
Våld, hot och rasism kan bara mötas av facklig sammanhållning. Förra veckans attack, där en arbetsledare försökte knuffa en facklig förhandlare ner för en trappa visar på den verklighet som många arbetare idag befinner sig i – men den visar också på hur viktigt det är att vara många och att hålla ihop när man möter hot.
När Arbetarens reporter följer med fackföreningen Solidariska byggare av SAC för att lämna i en förhandlingsframställan uppstår plötsligt hotfull situation när en av arbetsledarna försöker knuffa en av de fackliga organisatörerna ner för en trappa.
En annan av arbetsledarna skriker: ”Jävla svartskalle, stick härifrån fort som fan. Det finns inget att förhandla om.” Allt fångas på film – men en av arbetsledarna rycker mobilen ur händerna på en av de fackliga förhandlarna.
En liknande situation utspelade sig under strejken på MediCarrier i Stockholm i våras. Då gick en grupp på 5-6 personer, från ett närliggande företag, till attack mot de strejkande för att slita av varselvästarna och ta en megafon. På Arbetarens film från tillfället hörs en man skrika ”Det här är inte Afrika!”
Styrka i att vara många
Men på filmen från attacken på MediCarrier kan man också se något annat. När attacken börjar är de strejkande snabba att sluta upp kring varandra. Vid tidpunkten är de ett tjugotal som strejkar. På filmen kan man se hur de backar varandra och agerar med lugn trots handgripligheterna och de rasistiska provokationerna.
Samma sak kan man se från attacken i onsdags när en arbetsledare försöker knuffa en av syndikalisternas fackliga förhandlare och när en av cheferna tar en telefon från en annan organisatör. Man kan tydligt se hur de andra fackföreningsaktivisterna på plats backar upp bakifrån och man kan tydligt höra hur de inte låter sig provoceras. Trots hot och rasistiska tillmälen fortsätter de vara lugna och agera som en grupp.
”There Is Power in a Union”
Vi får såklart aldrig acceptera att arbetare utsätts för våld, hot och rasism för sin fackliga organisering. Men det är den verklighet som många arbetare i dag befinner sig i. När arbetslivskriminella och rent reaktionära element angriper facket ligger styrkan i facklig sammanhållning – och att vara fler än motståndaren.
Både Joe Hill (1913) och Billy Bragg (1988) har skrivit låtar med titeln ”There Is Power in a Union”. Och orden är lika aktuella i dag. Styrkan i facket ligger i att vara fler än arbetsköparen.
Israelisk polis tillsammans med palestinska demonstranter på Västbanken, efter en attack som tagit livet av 11 palestinier. Foto: Mika Kastner Johnson, Mahmoud Illean/TT
Vendela Engström: Därför backar högern Israel
“Den politik som står bakom den israeliska krigsmaskinen är samma politik som vill införa angiverilagar i Sverige”, skriver Vendela Engström, vikarierande chefredaktör på Arbetaren.
1,9 miljoner – eller 90 procent – av Gazas befolkning befinner sig just nu på flykt inom ett område ungefär lika stort som svenska Orust.
Minst 43 000 palestiner har dött i de israeliska attackerna. Enligt OHCHR är 44 procent av dödsoffren barn, de flesta mellan fem och nio år. Bomberna fortsätter falla.
Mobilen vibrerar: ”Femtio barn döda på två dygn”
Det råder massvält. Det är brist på mediciner. Sjukvården har kollapsat.
UNRWA, FN:s flyktingorganisation, har förbjudits i Israel. Enligt Amnesty innebär det i praktiken en kriminalisering av humanitärt bistånd vilket kommer att förvärra en redan katastrofal humanitär kris.
Det är svårt att ta in. Det går inte att ta in.
Den internationella domstolen i Haag, ICJ, har konstaterat att israels ockupation av palestinska områden är olaglig och att Israels behandling av palestinier utgör apartheid. Utöver det är de israeliska bosättningarna på ockuperad palestinsk illegala enligt Genèvekonventionen.
Enligt en en ny rapport från israeliska fredsorganisationen Peace Now har antalet illegala bosättningar ökat sedan den 7 oktober – och bosättarvåldet har eskalerat. Enligt rapporten får bosättarna finansiellt stöd och politisk uppbackning från Netanyahus regering.
Israel styrs sedan 2022 av den mest högerextrema, för att inte säga ultranationalistiska, muslimhatande och bosättarvänliga regeringen landet haft. Det är anledningen till att Sverigedemokraterna har börjat kalla sig för ”Sveriges mest Israelvänliga parti”. Det är också orsaken till att Jimmie Åksesson, partiledare för ett parti grundat av nazister, kallar personer som kritiserar Israels krigsföring för antisemiter och islamister.
Det drar tankarna till George Orwells dystopi 1984 där den totalitära regimens skanderar ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.”
Shora Esmailian poängterar i boken Gaza: Att spränga ett Getto att ”den skiftning och högervridning som vårt samhälle har genomgått manifesteras i hatet mot palestinier, och mot alla som solidariserar sig med dem”.
Den politik som står bakom den israeliska krigsmaskinen är samma politik som vill införa angiverilagar i Sverige och som vill sätta stopp för gängkriminaliteten genom att sätta barn i fängelse.
Juristen Silas Aliki skriver i senaste numret av tidningen Brand om hur Sverige, under Tidöregeringen, tar efter Israel. Inte minst när det kommer till övervakning, exempelvis hur den svenska staten gett sig själv rätt att avlyssna icke-brottsmisstänkta personer.
Samtidigt har solidaritetsrörelsen vuxit sig starkare. I ett års tid har människor protesterat mot Israels krigsföring – i och utanför Sverige. Studenter har ockuperat universitetsområden och krävt en akademisk bojkott av israel. Vårdarbetare har visat solidaritet med sina kollegor i Palestina. Fackanslutna har krävt att sina fackförbund tar ställning.
Det är dags att regeringen, universiteten och fackförbunden lyssnar.
Solidaritet med palestinierna är ett motstånd också mot Tidöregeringen.
“Nu är de här för att kräva tillbaka det som är deras.”, Solidariska byggare i blockad mot flera företag som inte betalat ut löner. Foto: Johan Apel Röstlund
Ökänd byggboss attackerar facket när de kräver ut löner
Hoten haglar mot fackföreningen Solidariska byggare när de genomför ett gäng blockader mot oseriösa arbetsköpare i Stockholmsområdet. Arbetaren följde med på en tur till den svenska modellens bortglömda bakgård dit få andra fack hittar.
Plötsligt kommer den från ingenstans. Den hårda knuffen i brösthöjd och sedan går allt blixtsnabbt. En stressad och tidigare grovt kriminell och brottsdömd vd rycker telefonen ur den fackliga förhandlarens hand och låser in sig på sitt kontor.
– Jävla svartskalle, stick härifrån fort som fan. Det finns inget att förhandla om, skriker han upprört.
Företaget som sysslar med håltagning, rivning och sanering håller till i ett industriområde i Huddinge i södra Stockholm.
Enligt facket har de satt i system att lura latinamerikanska migrantarbetare på pengar. Och någon förhandling har de inte gått med på, trots upprepade försök från Solidariska byggare, ett syndikat inom Stockholm LS av SAC. Facket, som organiserar hundratals byggarbetare från hela världen på många av Stockholms pågående byggen och som arbetar mot arbetslivskriminalitet, har vuxit rekordsnabbt de senaste åren.
Med en överenskommelse behövs inte blockad
Men tillbaka dit lite senare. Morgonen startar med kaffe och en resplan delas ut. Bilar har hyrts in och blockaderna, med syfte att driva in medlemmarnas obetalda löner, har planerats minutiöst. Tio företag ska besökas. Varselvästar och banderoller har packats ner när telefonen plötsligt ringer i Emil Boss ficka. Han är facklig förhandlare i Solidariska Byggare och svarar lugnt.
Solidariska Byggare organiserar migrantarbetare från hela världen. Foto: Johan Apel Röstlund
En oroad vd för ett mindre städföretag pratar snabbt på andra sidan luren. De ska betala den anställde om blockaden blir avblåst. Överenskommelse.
– Utmärkt, säger Emil Boss och tillägger:
– Den bästa blockaden är den som aldrig behöver genomföras.
Förslummade villkor i svensk byggbransch
Ute i fackföreningens foajé samlas flera medlemmar. De pratar ryska, ukrainska, spanska och svenska. Totalt är det ett tjugotal personer som ska med på dagens blockader. Några av dem har jobbat på de byggen som ska besökas och vi tränger ihop oss i minibussarna som rullar ut ur stan.
Det blir en resa tillbaka till framtiden där förra sekelskiftets skitiga arbetsmarknadskonflikter möter dagens- och morgondagens förslummade villkor i de branscher som bokstavligen bygger Sverige.
Morgonen är småkulen och krispig och det är dagen efter Donald Trumps jordskredsseger i ett polariserat och allt mer splittrat USA.
Foto: Johan Apel Röstlund
I baksätet är det dock få som reflekterar över förändringarna som befaras kasta in världen i en ny era. Här har alla redan upplevt den dystra verkligheten som den ser ut. Bortom den så kallade svenska modellen med tomma ord och löften som ordning och reda och schysta avtal.
En lätt höstvind sveper de sista darrande löven från äppelträden i det idylliska villaområdet ute på Ingarö i Stockholms skärgård.
Höger på den lilla grusvägen och så upp för en kortare backe. Där står den rödmålade tvåplansvillan som Oleksandr Yerokhin och fyra andra ukrainska byggarbetare har renoverat.
– Jag jobbade här i två månader och allt verkade fungera fint, säger han och tittar ut över den väldiga tomten.
Oleksandr Yerokhin utanför huset där han renoverat i två månader utan lön. Foto: Johan Apel Röstlund
– Det var först när vi frågade om lönen som han sa ”i morgon, i morgon, pengar kommer”, men inget hände. Jag har inte fått en krona för det jag gjort. Allt du ser här har vi byggt. Vissa har jobbat sedan i mars utan att få betalt, säger Oleksandr Yerokhin och förklarar att han tvingades ta lån för att ens kunna betala hyran när pengarna från företaget uteblev.
Nu är de här för att kräva tillbaka det som är deras.
Inga chefer på loftet. Foto: Solidariska Byggare
På uppfarten står byggbossens bil parkerad. Men när facket knackar på är han plötsligt försvunnen.
– Han har kanske gömt sig, säger någon och letandet tar fart.
Upp för en ranglig stege till loftvåningen. Ingen där. Ut på gården igen och de gula reflexvästarna sprider ut sig i skogen.
Pelle Sunvisson, en av grundarna till Solidariska Byggare, tar upp megafonen.
– Det vore bra om du kommer fram så kan vi ha den här förhandlingen nu och skriva på lite papper. Håller man inte det man lovar så kommer vi bara tillbaka och då med ännu fler, säger han.
Slagorden på ukrainska ekar mellan granarna ute på skogstomten. ”Bedragare, vi hittar dig”.
Men chefen för företaget, en underentreprenör till en större byggfirma med kollektivavtal, dyker inte upp.
– Troligen är han där ute någonstans, säger en ställningsbyggare från ett annat bolag som jobbar med huset och pekar bort mot de tätvuxna träden.
Chefen som har blåst byggarbetarna på deras löner tros ha försvunnit till skogs när facket kommer med sina krav. Foto: Johan Apel Röstlund
Plötsligt kommer en kvinna springandes upp för grusgången.
– Vad är det som händer, ropar hon andfått.
Det är hennes hus som renoveras och Emil Boss förklarar.
– De som står här har inte fått ut sina löner.
– Men vi kollade ju upp företaget med banken och allt såg bra ut, säger kvinnan och tittar oroligt ner i marken.
– Jag förstår det säger, Emil Boss och fortsätter:
– Men de som ni anlitade har i sin tur anlitat ett annat företag som gjort jobbet och nu har de inte betalat de här personerna som faktiskt byggt och renoverat ditt hus. Då måste vi göra så här.
Kvinnan ser förtvivlad ut samtidigt som flygblad sätts upp på byggnaden. Arbetsplatsen, hennes villa, är försatt i blockad.
– Det är så klart hemskt om de inte fått sina pengar men ni kan ändå inte stå på min mark och skrika, säger hon, men ger snart upp och går därifrån.
Letandet efter den så plötsligt försvunna chefen fortsätter en halvtimme till men utan resultat. En förhandlingsbegäran lämnas på platsen och byggarbetarna packar ihop sina banderoller. Fallet, om de fortsätter förhandlingsvägra, lär hamna i Arbetsdomstolen.
Där har Solidariska Byggare de senaste åren blivit en frekvent gäst. Genom de få år som de hittills hållit på har fackföreningen dragit in miljontals kronor i skadestånd och uteblivna löner efter förhandlingar, domstolsärenden och blockader mot företag i den svenska byggbranschen.
Foto: Johan Apel Röstlund
Blockadresan går vidare och det är nu det hettar till på allvar.
Ett borrföretag i Skogås, en sömning förort i Huddinge kommun strax söder om Stockholm, har sitt kontor längst in i ett gigantiskt industriområde och ingen öppnar när den fackliga delegationen knackar på.
Enligt Solidariska byggare har bolaget genom ett trixigt pappersarbete för att lura myndigheterna blåst en grupp latinamerikanska rivningsarbetare på pengar.
Vd:n som snart kommer ut från sitt rum har ett cv fyllt av mindre smickrande domar. Från grovt väpnat rån till olovliga körningar. Genast bryter tumultet ut.
– Det kommer inte att bli någon förhandling, skriker han när gruppen av neongula västar lämnar över sina krav och sedan kommer knuffen. Hård och utan förvarning.
Lyckligtvis står flera personer bakom och Pelle Sunvisson klarar sig från att ramla handlöst bakåt ner i betonggolvet en våning under.
Händelsen fångas på film men telefonen slits ur handen på en av förhandlarna och ett mindre kaos bryter ut.
Efter ett kort tag vänder gänget med västar tillbaka. Stämningen är minst sagt hotfull och någon ringer polisen. Utanför, på den blöta asfaltsparkeringen, ställer de upp sina fanor med bilder på Joe Hill och Solidariska Byggares svartröda logotyp.
Då kommer en man springande i full fart och spottar demonstrativt mot facket.
– Era jävla horungar. Det är tur för er att snuten snart är här, knulla era mammor, skriker han och river ner blockadaffischerna som tejpats upp på plåtväggen utanför borrfirmans entré innan han kliver in på kontoret.
Foto: Johan Apel Röstlund
Fem poliser kommer gående med bilarna parkerade en bit bakom sig.
– Vad händer här då, frågar han som för befäl.
Pelle Sunvisson förklarar.
– Det är en facklig blockad i enlighet med MBL och ingen demonstration.
Polisen skruvar på sig och ser förvånad ut.
– Jag tycker det ser ut som en allmän sammankomst utan tillstånd, säger han till slut samtidigt som en annan person från borrföretaget kommer ut genom dörren och vinkar till sig en av poliserna.
Polis kallas till platsen efter att den brottsdömda vd:n gått till våldsam attack mot facket. Foto: Johan Apel Röstlund
– De bara stormade in, säger han och vänder tillbaka mot dörren.
– Du får vänta här, vi vill prata med dig, säger den kvinnliga konstapeln bestämt och håller ett kort förhör med mannen som huttrar där han står ute i kylen i sin t-shirt.
Några anmälningar görs. Misshandel, stöld av telefonen, ofredande och så borrföretaget som i sin tur anmäler facket för olaga intrång.
Polisen ger Solidariska Byggare tillstånd att stå kvar på platsen så länge de inte hindrar bilar från att ta sig in på området. Allt fortsätter relativt lugnt men stämningen är fortfarande spänd.
En knapp timme efter den våldsamma attacken bestämmer sig samtliga för att lämna. Klockan närmar sig lunch och fler företag ska besökas under eftermiddagen. Förhoppningen är att de ska betala vad de är skyldiga, annars går konflikten vidare till domstol.
Inne på snabbmatsrestaurangen i närheten beställs hamburgare åt alla.
Tymofii Telisnytskyi sätter sig vid ett av borden och värmer händerna på papperspåsen med pommes frites.
Tymofii Telisnytskyi har jobbat på ett flertal byggen i Stockholmsområdet och vittnar om de urusla arbetsförhållandena. Foto: Johan Apel Röstlund
Han kommer från en by i södra Ukraina, precis på gränsen mot Polen, och har bott i Sverige sedan strax efter krigsutbrottet 2022. Nu är han tillfälligt arbetslös men fortfarande med i facket.
– Jag har jobbat på byggen runt om i Stockholm. Uppe på taken. Och du vet, vi använde aldrig sådana här, vad heter det, säger han och letar efter ordet på svenska.
– Säkerhetsselar. Alla vi migrantarbetare jobbade utan…
Det var hans pappa som fick höras talas om Solidariska Byggare och Tymofii Telisnytskyi gick med.
– Ett av företagen jag jobbade åt är fortfarande skyldig mig 70 000 kronor i lön, säger han och skakar på huvudet.
Just det fallet ligger nu hos Kronofogden och Tymofii Telisnytskyi förklarar.
– Därför är det viktigt med ett sådant här fack. Vi migrantarbetare ska ha samma rättigheter som alla andra och det är inte bara viktigt för oss utan för hela Sverige. Så att folk inte ska bli lurade och ha möjlighet att betala skatt. Att de inte tvingas jobba svart.
Han tar en tugga av maten och skrattar till av minnet av scenen som kort tidigare utspelade sig ute i industriområdet.
– Jag skulle gärna jobba inom byggbranschen igen, men då skulle det vara hos ett seriöst företag.
