Författaren Elias Canetti har noterat att alla aforistiker verkar känna varandra. Det ligger något i den spaningen. Vilhelm Ekelund, E.M. Cioran, Horace Engdahl, alla tycks de liksom gro ur samma mylla – det är samma slagfärdiga misantropi, samma lakonismer som turneras, vilket kanske handlar lika mycket om aforismen som form som om vilka som söker sig till den.
Till detta sällskap hör också norske Olav H. Hauge. Visserligen befann han sig aldrig uttalat i genren: främst var han poet och översättare, med sju publicerade diktsamlingar under sin livstid och ett antal översättningar av huvudsakligen engelska och tyska författare. Men i sin dagbok anammar han stundtals både en form och en etik som måste beskrivas som aforistisk. Vid sidan om de dagliga anteckningarna om vädret och skörden – Hauge var äppelodlare till yrket – finns här korta, kärnfulla stycken om liv och litteratur, två storheter som för Hauge oftast var samma sak.
Som född i en arbetarfamilj i sydvästra Norge 1908 var det inte självklart att Hauge skulle bli en läsare. Men det blev han, mycket tack vare en morbror som tidigt introducerade honom för utländska författare, däribland de eviga favoriterna Robert Browning och Ralph Waldo Emerson. Att Hauge sedan aldrig slutade läsa framgår tydligt av dagboken. Han citerar, läser om, går i ständig dialog med nya och gamla favoriter. Inget tycks störa hans nyfikenhet på europeisk, amerikansk och kinesisk litteratur, inte heller de perioder av inläggning på olika mentalsjukhus som blev allmänt kända först i och med dagbokens postuma utgivning år 2000.
Avsnitten om och kring inläggningarna är sparsmakade, men hör till textens mer gripande. Hauge vittnar om hur psykvården inte alltid syftat till patientens bästa, utan också fungerat (och än i dag fungerar) som en disciplineringsinstitution där elchocker och droger får ersätta mer tidskrävande behandling. Själv är han kluven inför sina schizofrena perioder. Å ena sidan är de självklart påfrestande; å den andra ser han dem som sina mest andligt klara. Som förläggaren och översättaren Lars Molin uppmärksammar i efterordet är det värt att notera att de i regel sammanföll med arbetet med en ny diktsamling.
Förutom enskilda stora själar och samtalspartners ur litteraturhistorien – Ekelund, Dickinson, Goethe, Li Bai… – är Hauge hyfsat ointresserad av andra människor. Han föraktar dem inte direkt, men de förekommer sällan och mest i förbifarten. Över huvud taget är det en strävsam tillvaro som skildras, lika sträng som den konkreta, ordfattiga naturlyrik som Hauge är bekant för. När han inte kroppsarbetar läser eller skriver han. Så verkar han också vilja ha det. Samtidigt tvivlar han på läsandet, eller rättare sagt på den övermåtta som för mycket litteratur kan innebära. Läsandet får inte bli ett nöje som de andra, det måste hållas rent, friskt. Hauge citerar Talmud: ”He that does not learn deserves to die.”
Personligen tycker jag att denna hypermanliga bildningsbuddhism är rätt så ansträngande. Moralist är en sak, det kan man väl vara, men den självspäkningens lov som Hauge sjunger går steget längre. När han stundtals slår över i det hyllande av ”den enkla människan” som vi så väl känner igen från både fascister och vissa kommunister, undrar jag om inte Adorno hade rätt när han påstod att de intellektuellas största fiende är de intellektuella själva. Gränsen mellan sund självkritik och antiintellektualism är inte alltid glasklar.
I mitten av 1970-talet verkar Hauges bistra sinnelag klarna. Då träffar han, efter flera års brevväxling, textilkonstnären Bodil Cappelen. På kort tid blir de förälskade, gifter sig och flyttar ihop i stugan i Ulvik. Kanske beror det på urvalet, men från Cappelens inträde och framåt känns Hauge nästan harmonisk. Han reser, dansar, försöker lära sig köra bil. Till och med reflektioner kring aktuella politiska händelser bereds plats, något som varit otänkbart 50 sidor innan. Den ödmjukhet som Hauge hela vägen visat prov på tycks äntligen riktas mot honom själv. Som läsare och medmänniska pustar jag ut – det var då på tiden!
Själva dagboken är ett kapitel för sig. Den bok som Molin & Sorgenfrei nu ger ut på svenska består av ett urval från de fem volymer, omfattande hela Hauges dagbok från 1924 till hans död 1994, som kom i norskt original kring millenieskiftet. Vad Bodil Cappelen som gjort urvalet haft för princip är oklart. Men den måste varit klok, för resultatet är lika rikt och motsägelsefullt som ett människoliv. Aforismerna till trots.
