[Utställning] Nous l’avons tant aimée, la révolution
Alfredo Jaar
Musée d’Art Contemporaine, Marseille
När jag var liten var jag en gång i Barcelona. Mitt starkaste minne är stranden och de gröna stenar som jag plockade där.
Stenarna var så klart inte stenar, utan krossade glasflaskor som hade slipats mjuka av sanden. Jag sparade dem länge. Först eftersom de var fina, senare för att de bär på en tilltalande kontrast.
Samtidigt som de är vackra med sina olika gröna nyanser är de också skräp; små spår av alla sopor som i en storstad hamnar i vattnet. Samma sak kan gälla ett krossat dricksglas: oanvändbart och vasst, men glittrande och kristallikt.
Denna det krossade glasets ambivalens utnyttjar den chilenske konstnären Alfredo Jaar i en installation som just nu visas på hans utställning Nous l’avons tant aimée, la révolution på Musée d’Art Contemporaine i Marseille (till och med den 10 januari).
En tjock matta av krossade gröna glasflaskor breder ut sig över museigolvets första rum och utgör en portal till de följande verken, som besökarna måste gå över glaset för att komma till. Utställningens titel står skriven på väggen i neon.
Frasen, som på svenska lyder ungefär ”Vi älskade den verkligen, revolutionen”, är tagen från titeln på en bok från 1986 av Daniel Cohn-Bendit, och den revolution som åsyftas är revolterna 1968.
Alfredo Jaar har kallat sin glasinstallation för en strand. Och utöver att se dess rent poetiska kvaliteter – att den består av skräp, att de dyner som man helst vill kasta sig ned i kan skada en – är det lätt att koppla ihop den med stranden i ett av 68-rörelsens mest berömda slagord: ”sous les pavés, la plage”, eller ”under gatstenarna, stranden”.
Stranden stod då för det fria, icke-ägda utrymmet, medan gatan symboliserade den moderna kapitalistiska världen, inrutad och kommersialiserad. Om vi krossar glaset, trottoaren eller samhällsordningen kan stranden uppstå; kanske vilar den hela tiden därunder.
Jaar föddes 1956 i Santiago de Chile, men flydde under Pinochets regim till New York, där han fortfarande lever och verkar.
Flera av hans verk är liksom glasstranden monumentala och poetiska, samtidigt som de utgår från en samhällskritisk idé.
Ett verk från år 2000 är The Skoghall Konstmuseum, ett konstmuseum i papper i svenska Skoghall, som bara existerade en dag för att sedan brännas upp.
På så sätt ville Jaar materialisera frånvaron av utrymmen för kultur. I samband med en utställning i Finland tog Jaar vara på det faktum att landet har så liten invandring. Han tillverkade en miljon finska pass, som på utställningen förvarades oåtkomligt bakom skottsäkert glas.
Till utställningen i Marseille har han använt 150 ton krossat glas för att skapa sin installation. Mängden är avgörande för intrycket.
Som åskådare slipper man bekanta associationer som tappade vinflaskor och glasåtervinning, och förbryllas i stället över hur obekant detta vardagliga material kan kännas och se ut.
Promenaden över den vassa glasstranden kan också ses som det motstånd efter vilket nya tider väntar, i följande rum. Förutom Jaars egna verk består utställningen också av verk som han har valt ut, som knyter an till 68-revolterna och den tid som skapade dem.
Bland de mest kända finns en videoupptagning från Yoko Onos Cut Piece, den performance från 1965 där hon lät människor klippa av kläder från hennes kropp.
Ett annat är Lawrence Weiners konceptuella A 36” x 36” Removal to the Ladding or Support Wall of Plaster or Wallboard from a Wall från 1968, en ruta där väggen har skalats ned till bara muren.
Verken är tätt arrangerade tillsammans med inramade tidstypiska böcker, som om de tillsammans utgjorde ett kollage snarare än enskilda verk.
En bok som återkommer är Guy Debords Skådespelssamhället (1967), den kapitalism- och konsumtionskritiska klassiker som tillskrevs en enorm vikt för 68-rörelsen.
Dåtidsformen i utställningens titel är tydligt också i dess utforming. Detta är en minnesutställning över 1968, en samling som vill åkalla ett kollektivt minne och hylla det.
Det är inte vilken revolution som helst som detta ”vi” älskade. Frågan är väl om vi nödvändigtvis måste fortsätta älska denna revolution i all evighet.
Även om det i konstsammanhang kan vara orättvist att kritisera något för vad det inte är måste man ibland ställa sig frågande till premisserna. Vad ska vi med 68-rörelsen till idag? Vad kan vi få ut av dess teori och dess estetik? Vad är ens en revolution, och vad skulle den kunna vara?
Det finns förmodligen bra svar på det. Här varken svaras eller frågas det, och det är svårt att se varför år 1968 behöver ännu en nostalgisk tillbakablick.
Vad gäller Alfredo Jaar är han bättre som konstnär än som curator. En performance från 1981, där han spelar ett desperat stridsrop på en bak-och-framvänd klarinett, ljuder genom lokalerna och hade tillsammans med glasstranden räckt för att skapa en långt mer komplex utställning än vad som nu är fallet.
Ett annat verk som är fascinerande i sin enkelhet är Luis Camnitzers Coca-cola bottle filled with a Coca-cola bottle (1973), en 33 centiliters Coca Cola-flaska med en likadan, krossad inuti.
Ännu ett fint användande av glas, en flaskpost från kapitalismen. Inte nödvändigtvis fastlåst i 1968.