Högermänniskor har snyftat högljutt om den hemska åsiktskorridor som påstås råda i landet. Dessa jävla människor sitter bekvämt på Sveriges största tidningar, är utgivna av de största förlagen. Men de får visst inte yttra sig.
Nej, ni får finna er i att ibland bli emotsagda, och det är ert egentliga problem. I själva verket är det tvärtom: om ingen vågade säga emot er – då hade vi kunnat snacka om åsiktskorridor.
Under tiden som kultur- och ledarsidor som bäst diskuterade ”den snäva svenska åsiktskorridoren” läste jag japansk arbetarlitteratur, vars främsta namn, Takiji Kobayashi, torterades till döds av polisen 1933. Han var då 29 år gammal. Hans skrifter censurerades av vad Japans dissidenter kallade ”tankepolisen”. Där kan vi snacka om trång åsiktskorridor. Eller bloggaren Raif Badawi i Saudiarabien som dömdes till 1 000 piskrapp och tio års fängelse.
Men Takiji i Japan var ju innan andra världskriget, och Saudiarabien ligger långt bort. I Sverige har vi ju yttrandefrihet, kanske någon invänder…
Ett halvår efter att min roman, vars huvudpersoner jobbar på golvet i en restaurang, kom ut hörde SVT Kultur av sig för att göra ett reportage.
När det visade sig att jag inte var kock längre och inte ville bli intervjuad i en restaurang var det inte längre intressant.
Problemet är att jag inte hade kunnat skriva boken och jobba kvar. Jag hade åkt ut med huvudet före. Den fina svenska yttrandefriheten gäller nämligen inte arbetare som talar om sitt arbete, som kritiserar arbetsledningen och organiserar sig.
Det råder ingen demokrati i företagen. Det råder ingen yttrandefrihet i kapitalismen. Däremot råder en skriande tystnad på våra arbetsplatser. En tystnad som förtiger något grundläggande i det här samhället: att friheten är friare för de med makt och pengar. Som anställd ska du ha samma åsikt som dina chefer.
Och då har jag inte ens kommit in på yttrandemöjligheter – i samtliga debatter om restaurangmomsen såg jag inte en enda journalist som frågade en köksslav vad fan vi tyckte egentligen.
Man frågade krögare, politiker, tjänstemän: inte någon som jobbar på golvet. I dagens mediaklimat är arbetarklassen bara intressant i egenskap av offer.
Om yttrandefrihet är en bristvara för arbetarklassen i stort, så är den obefintlig för den ökande andel av befolkningen som har osäkra anställningar.
Har du timanställning och klagar på arbetsmiljön eller lönen? I bästa fall leder åsiktskorridoren in till chefens kontor för en utskällning. Mer troligt leder korridoren rakt ut i arbetslösheten. Du blir inte inringd igen.
Det finns dock en lösning: organisering. Har man tillräckligt stor sammanhållning på jobbet kan man backa upp varandra och på det sättet flytta på gränserna för vad som kan sägas: man kan erövra sin yttrandefrihet.