Jag träffar Gellert Tamas och Lawen Mohtadi en gråmulen dag i Göteborg. Dokumentärfilmen Taikon, som de har regisserat och skrivit manus till, har just haft världspremiär.
Filmen bygger på Lawen Mohtadis bok Den dag jag blir fri (Natur och kultur 2012), en biografi över den svensk-romska aktivisten och medborgarrättskämpen Katarina Taikon, mest känd som författare till Katitziböckerna.
Tamas och Mohtadi menar att Taikon försummats i historieskrivningen, eftersom hon inte passar in i bilden av den svenska närhistorien.
– Att erkänna Katarina Taikon som förkämpe för svenska rättigheter är också erkänna att vi har behövt förkämpar för de svenska rättigheterna, säger Gellert Tamas.
Taikon är en gripande historia om en stark, men också skör kvinna. Här ifrågasätts den svenska självbild enligt vilken vi lever i ett land där alla behandlas jämlikt, oavsett klass, kön och etnicitet – en självbild som bidragit till att mörka det statliga förtrycket av svenska romer.
I filmen vajar den svenska flaggan stolt i vinden; men vem har egentligen fått kalla sig svensk, och på vilka grunder? Vilka släpptes in i det svenska folkhemmet? Katarina Taikons egen pappa, Johan Taikon, förblev statslös livet ut.
Katarina Taikon föddes den 29 juli 1932 på ett läger utanför Örebro. I en arkivintervju i filmen berättar hon hur kallt det var i tältet.
Dagligen fick hon stryk av styvmamman Siv, vilket satte djupa spår. Som rom fick hon inte gå i skolan, men i vuxen ålder lärde hon sig att läsa och skriva på en folkhögskola. Då började också hennes politiska kamp för romernas rättigheter.
Lawen Mohtadi beskriver i sin bok Katarina Taikon som en karismatisk, intelligent och driven person.
Men det är först i rörlig bild som Taikon själv stiger fram och nästan förtrollar med sina ord och sitt starka engagemang.
Hon är vältalig, rolig och vass i sina repliker. Det är när jag ser henne in action som jag förstår varför hon jämförts med Martin Luther King.
Katarina Taikon drog sig inte för att kritisera makthavare som Tage Erlander och Olof Palme. I en scen ser vi henne debattera med politiker i ett tv-program.
Det är en verbal, förbannad Katarina Taikon som framträder, som inte ber om ursäkt utan kräver att få svar.
En annan person hon tog strid mot var nationalskalden Ivar Lo-Johansson, som i filmen får symbolisera fördomarna som fanns om romer.
Han hade utsett sig själv till ”zigenarexpert” och menade att romer inte var ämnade att leva ett Svenssonliv, med fast bostad och regelbundna arbetstider. Sorgligt nog lyckas hon aldrig få honom att ändra sig.
Lawen Mohtadi menar att det var ganska tacksamt att göra en film om Katarina Taikon. Eftersom hon var kändis på sin tid fanns det mängder av artiklar, bilder och filmklipp för filmskaparna att använda sig av.
Gellert Tamas berördes starkt av bildmaterialet, och menar att bilder har en förmåga att få igång människor på ett annat sätt än det intellektuella skrivandet.
– Jag satt ofta och grät när jag klippte filmen. Och förhoppningsvis är det reaktionen vi kommer att få, säger han.
Barn får en stor plats i filmen. Katarina Taikon hade en speciell blick för barn, säger Lawen Mohtadi, som också tror att många av de politiska beslut som fattades drabbade dem mer än de vuxna.
I filmen träder också Taikons egna barn, Angelica och Mikael, för första gången fram. Dottern Angelica beskriver att hon som barn var rädd för att berätta att Katarina Taikon var hennes mamma, eftersom hon då riskerade att få stryk.
Hemma ringde telefonen jämt och huset var fullt av folk. Ibland blev pressen för stor också för Katarina Taikon själv. Hon kunde försvinna, gå in i sig själv.
När man ser Taikon är det svårt att inte dra paralleller till dagens situation med EU-migranter som nekas inträde i det svenska samhället.
Gellert Tamas berättar att frågan blev mer och mer aktuell under de tre år som de arbetade med filmen, för att slutligen explodera i och med Sverigedemokraternas tunnelbanereklam och attackerna mot romska läger.
I filmen knyts dåtid ihop med nutid i en scen där Katarina Taikons syster Rosa lyssnar på nyhetsrapportering om Skånepolisens registrering av personer med romsk bakgrund.
Det är ett enormt material som filmteamet har gått igenom. Klipparen Tell Aulin har gjort ett imponerande arbete, och Per-Henrik Mäenpääs fantastiska musik ger filmen djup.
Jag hoppas att många upptäcker Katarina Taikon den 2 oktober när Taikon går upp på biograferna runt om i Sverige. Hon förtjänar en plats i den svenska historieskrivningen.
