I en ny rapport studeras vilka som får ta plats på filmduken i Hollywood. Resultatet: vita, straighta män. Daniel Lindvall har läst ett deprimerande tidsdokument.
I början på augusti släppte en grupp medieforskare vid University of Southern California vad som beskrivs som ”den mest omfattande analysen av mångfald inom nutida populärfilm någonsin”.
Fokus ligger på kategorierna kön, ”ras”/etnicitet och HBTQ-personer. Rapporten grundar sig på en studie av de 100 mest ekonomiskt framgångsrika filmerna på de amerikanska biograferna varje år sedan 2007, av någon anledning med undantag för 2011 – alltså 700 filmer allt som allt.
Eftersom det rör sig om nästan enbart amerikanska filmer kan man förstås betrakta det som en analys av situationen i den amerikanska filmindustrin.
Men eftersom amerikanska filmer också dominerar många andra nationers biografer är det förstås en undersökning av allmänt intresse.
I hela EU uppgick exempelvis den amerikanska filmens andel av sålda biobiljetter till 65,11 procent år 2012, en siffra som är på ett ungefär giltig också för Sverige.
Slutsatsen, som väl borde vara chockerande men antagligen förvånar ett fåtal, lyder att knappast några framsteg gjorts på femtio år.
Enbart 30,2 procent av de 30 835 karaktärer som antingen var namngivna eller hade repliker i de 700 filmerna var kvinnor. Det betyder 2,3 män för varje kvinna.
Och endast elva procent av filmerna hade en jämn rollfördelning mellan kvinnor och män.
Men om kvinnliga skådespelare på det hela taget hade det tufft, så var de som uppnått medelåldern nästan osynliga. I åldersspannet 40–64 gick det hela fyra män på varje kvinna.
Och dessa mogna kvinnor fick knappast heller några stjärnroller. För medan 21 procent av filmerna hade en kvinna i huvudroll eller delad huvudroll, kunde forskarna inte hitta en enda kvinna över 45 års ålder i en huvudroll förra året.
Åldersdiskrimineringen när det gäller kvinnor har också lett till det bisarra faktumet att det är vanligare att tonårsflickor, ända ner till 13 års ålder, sexualiseras i filmer – genom klädsel, nakenhet eller verbala referenser till utseende – än att kvinnor på andra sidan 40 blir det.
Föga överraskande sexualiseras kvinnliga karaktärer fyra eller fem gånger oftare än manliga.
Ojämlikhet präglar förstås också den amerikanska filmen när det gäller hudfärg och etnicitet (rapporten skiljer här på kategorierna White, Hispanic, Black, Asian och Other).
Samtliga grupper, utom vita, är förstås underrepresenterade. Något förvånande, för mig i alla fall, är att det är Hispanics (alltså de med spanskspråkig, latinamerikansk bakgrund) som är mest osynliggjorda.
Gruppen utgör 17,1 procent av USA:s befolkning men bara mellan 2,8 (2009) och 4,9 procent (2013, 2014) av karaktärerna på bioduken.
Detta trots att gruppen är stora biobesökare och stod för 23 procent av biljettköpen 2014.
Över huvud taget är de underrepresenterade grupperna överrepresenterade som konsumenter, men ändå återfanns enbart 17 karaktärer med sådan bakgrund i en huvudroll förra året.
Rapportens allra mest drabbande siffror gäller kanske ändå HBTQ-karaktärer, eller snarare bristen på sådana. Denna kategori togs med i undersökningen först från 2014.
Det året hittades 19 HBTQ-personer bland de 4 610 identifierade karaktärerna över 100 filmer. Alltså 0,4 procent. Inte en enda var en transperson.
Dessutom var två tredjedelar av dem män och 82,4 procent vita.
Här noterade författarna också att ”skildringar av positiva romantiska/sexuella relationer [var] fåtaliga”, ”inga homo- eller bisexuella manliga karaktärer skildrades som involverade i långsiktiga relationer” och inga HBTQ-karaktärer ”skildrades som föräldrar vilka uppfostrar gemensamma barn”.
Hollywood beskylls ju ofta av den amerikanska högern för att vara alltför liberalt i ”moralfrågor”, men här ser vi hur filmindustrin i stället ligger långt efter de senaste årens sociala framsteg.
Slutligen tittade forskarna också på situationen bakom kameran, med fokus på de kreativa toppkategorierna: regissör, manusförfattare och producent. Mönstret är likartat här.
Medan sammanlagt 82,4 procent av dessa funktioner innehades av män var situationen särskilt extrem när det gäller regissörer, den position som oftast räknas som den kreativt mest prestigefyllda.
Bara 28 kvinnor återfanns bland de 779 regissörerna. Av dessa var enbart tre afroamerikanska kvinnor och inte en enda kom ur kategorin Asian-American.
Avslutningsvis kan jag inte låta bli att dra uppmärksamheten till den osynliga mammuten i rummet, kategorin klass.
En redan värdefull undersökning hade förstås blivit långt rikare om också ett klassperspektiv anlagts.
Åtminstone jag skulle gärna vilja veta hur många arbetarklassungar som får chansen att regissera toppfilmer i Hollywood nu för tiden.